Artikel/JJ/Vasabladet 2/2 1996
Mikael Broo
JCO SVEK SVENSKÖSTERBOTTEN
Upprörda och förbannade jägare, inte bara från Svenskösterbotten, utan också från övriga finlandssvenska trakter, har ringt och öst galla över JCO och allt vad jaktbyråkrater heter; såväl de som finns på distriktsnivå som på riksnivå - ända upp till maktsfärerna på jord- och skogsbruksministeriet.
De som ringt har uppmanat mig att skriva något, om det som nu drabbat jägarna från årsskiftet och som man anser vara så inkonsekvent och orättvist; en chockartad försämring av jaktmöjligheterna i skärgårdsområdena.
Det handlar, som de flesta jägare redan vet, om det faktum att det från den första januari i år inte längre är möjligt, att (utan avgiftsbelagt specialtillstånd) ta med sig sitt jaktvapen i bil, eller i annat "fortskaffningsmedel som rör sig med maskinkraft", vid en jakttur ut i skärgården. En förändring i lagstiftningen, en ny terrängtrafiklag, har nämligen definierat, att begreppet terräng numera ska tolkas som både is- och landområden.
I Vasabladet förde distriktets högste jaktbyråkrat, jaktchefen Tom Eklund, ut förändringen som en ändring av jaktlagen. Men någon omskrivning av jaktlagen var det förvisso inte fråga om. Det handlade om en annan lag (terrängtrafiklagen, signerad av republikens president den 22 december 1995) vars skrivning påverkade tolkningen av den 35:e paragrafen, moment tre, i den färska jaktlagen; paragrafen om transport av jaktvapen med motordrivet fordon i terrängen.
En korrekt och uttömmande redogörelse om detta och de praktiska konsekvenserna presenterades den 19 januari i Vasabladet i en intervju med överkonstapel Reijo Hedman vid länspolisen. Det finns därför ingen anledning att här repetera den informationen. En kort bakgrund är dock kanske nödvändig.
* * *
När den nya jaktlagen för något år sedan kom med bestämmelsen, att "Det är förbjudet att transportera jaktvapen med motordrivet fordon i terrängen" saknades en entydig tolkning av begreppet terräng. Vissa experter menade att formuleringen omfattade både is- och landområden. Andra åter var övertygade om, att den skulle tolkas som enbart landområden.
Följden blev - åtminstone till en början - en förvirring utan like. Men jägarna hittade en enkel väg ur detta kaos. De fortsatte att, som de i alla tider gjort och nu även - paradoxalt nog - med stöd av tvetydigheten i lagskrivningen och uttolkningen - ta med sig bössorna i sina bilar vid skärgårdsjakter.
Det förlöpte utan komplikationer, därför att också lagens övervakare mer än gärna föredrog att inte vara särskilt aktiva i sammanhanget. De var förmodligen inte nämvärt intresserade av, att påta sig den ökade arbetsbörda och byråkrati den hårdare tolkningen innebar. Kanske insåg de också hur ologisk och orättvis den var. Naturligtvis handlade det även om tjänste- och resursprioriteringar. Att jaga jägare som jagar hare i skärgården kunde knappast av polismyndigheten upplevas som någon särskilt viktig och samhällsbärande uppgift.
Nu går det emellertid inte längre, vare sig för jägare eller poliser, att bortse från det förtydligande som terrängtrafiklagen stipulerat angående terrängbegreppet. Då blir jägarna lagbrytare, med de konsekvenser det kan föra med sig, och poliserna brister i sitt tjänsteutövande.
* * *
Jag påpekade redan för drygt ett år sedan i en artikel i Vbl, att det skulle kunna bli så här. I det skedet fanns det ännu möjlighet, att göra något för att stoppa den lagändring, som då var under beredning och som riskerade att medföra en påtaglig försämring av jaktmöjligheterna i skärgården. Enligt Lorenz Uthardt, Svenskösterbottens representant i JCO och dess viceordförande, fanns det då inom Jägarnas centralorganisation både medvetenhet om och beredskap för att möta och positivt lösa den här problematiken. Ändå gick det som det gick.
Argument för att stoppa det negativa skeendet saknades minsann inte.
Och de är lika aktuella i dag som för ett år sedan:
- Ändringen fråntar i praktiken, mer eller mindre, de jaktföreningar som arrenderar jaktmarker i skärgården jakträtten, m.a.o. en ny lagstiftning beskär en rättighet en annan lag tidigare gett.
- Förändringen slår snett, dvs drabbar bara de jaktföreningar som har en stor del av sina arrenderade jaktmarker i skärgården. Därför är den orättvis.
- Lagstiftningen är inkonsekvent, då den nog tillåter transport av jaktvapen i båt (på vattenområde), men förbjuder densamma när vattnet frusit till is.
- Det är orimligt med en lagstiftning, som styr jakten mer mot områden med fast bosättning än till trakter, som vintertid är mer eller mindre öde.
- Polismyndigheterna/länsmännen/polischeferna belastas med en alltmer ökad byråkrati i sammanhanget osv...
Argumenten räckte dock tydligen inte till. Eller så var det bara så, att de herrar som har makten i jaktliga sammanhang, negligerade hela problematiken. Den negativa förändringen skulle inte komma att drabba dem själva. Att slutresultatet sedan blev som det blev är förståeligt men långt ifrån acceptabelt.
* * *
Konsekvensen av lagändringen, den definierade tolkningen av terrängbegreppet, drabbar i första hand de svenskösterbottniska jägarna. Men också andra finlandssvenska jägare, framförallt i Åbolands skärgård, berörs av nyordningen. Och de finlandssvenska jägarna utgör, som finlandssvenskarna i helhet i landet, en ringa minoritet även i detta sammanhang; en minoritet som de jaktliga makthavarna vågar nonchalera utan att riskera egna positioner eller avancemang inom den jaktliga hierarkin. Fenomenet är tyvärr alltför välkänt också inom andra samhällsområden.
Trots att det finns en hel del positivt att säga om, hur Jägarnas centralorganisation fungerat i relation till sin finlandssvenska minoritet, går det inte att beteckna skeendet i detta avseende som annat än en stor besvikelse. Jägarnas egen organisation, JCO, har svikit. Jaktbyråkratins högste tjänsteman, Seppo Havu (bas för fiskeri- och viltavdelningen på jord- och skogsbruksministeriet) har svikit. Ingen av dem har, som det ser ut och trots Lorenz Uthardts försäkringar, lagt två fingrar i kors för att stoppa tillkomsten av en förändring, som inte kan tolkas som annat än uttryck för en nonchalans och förmyndarattityd utan motstycke.
Så fort glömde de jaktliga makthavarna den nya jaktlagens bärande tanke; ökat ansvar för den enskilde jägaren.
- Vilken finländsk medborgare som helst, som lagligt äger ett skjutvapen, kan i dag åka omkring med detta i bil på både allmänna vägar och i tätorter; ett latent hot som ibland tar sig mycket våldsamma uttryck, sa min artonårige son häromdan och fortsatte:
- Men att låta jägarna, i frihet under ansvar, transportera sina jaktvapen i öde marker, upplevs tydligen av samhället som ännu farligare. Det fattar jag inte.
Jag kan inte annat än hålla med om detta.
Det faktum att det fortfarande finns möjlighet till undantagstillstånd från länsman/polischef utgör ingen som helst förmildrande omständighet i sammanhanget. Varken polismyndigheterna eller jägarna ville ha eller betjänas av den här förändringen, som bara medför onödiga påfrestningar i relationerna mellan ordningsmakten och de aktiva jägarna och dessutom merkostnader för de senare. Men det går förvisso att ännu göra något åt saken.
En lämplig fortsättning kunde exempelvis vara, att i en enkel motion till respektive jaktvårdsförening omgående manifestera, att man upplever förändringen ytterst negativ och därför vill ha en ändring. Det är förvisso ingen snabb väg till ett positivt slut. Men inte heller något som kan nonchaleras eller fuskas bort.
Slutresultatet beror helt och hållet på, med vilken samlad effekt jägarna
kan agera.