KRÖNIKA JJ/12/96
Mikael Broo
JAKTEN OCH VARGVÄNNERNA
Vargvännen Björn Ljunggren uppvaktar mig med en kommentar med anledning av min krönika
i JJ/7 med rubriken "Vargen - ett hot mot jakten".
I den försökte jag spegla den oro, som i samma takt som vargarna och andra stora rovdjur ökar i antal, alltmer kommer till uttryck bland jägarna. Texten beskrev stämningarna i Finland, men kan förmodligen ses som rätt allmängiltiga för hur flertalet jägare i Norden (utom danskarna) upplever situationen.
Jag påpekade, att oron inte är betingad av någon vargskräck, utan bara av medvetenheten om, att ett vargmöte under en jakttur kan betyda slutet för bästa jaktkompisen - jakthunden. För att undvika ett sådant abrupt slut på en stark känslorelation drar sig jägarna för att ge sig ut på jakt. I den meningen utgör därför en ökande vargstam ett påtagligt hot mot jakten. Det handlar om orsak och verkan.
I denna situation upplever sig den enskilde jägaren, som jag tolkat stämningarna, sakna det stöd och den förståelse han/hon borde kunna påräkna från sina egna organisationer. Så är åtminstone fallet i Finland och läget i Sverige, trots en del speciella egenheter där, är väl rätt snarlikt.
Takorganisationen för jägarna i Finland, JCO, jägarnas centralorganisation
har, som pastor Jansson, ingen åsikt alls.
Inga uttalanden görs och ingen målsättning presenteras om, vilken kvantitativ
omfattning av vargstammen (och andra rovdjursstammar), som kan anses acceptabel från
jägarsynpunkt sett. Det är frusterande för jägarna, som ser utvecklingen - påhejad av
djur- och naturvänner - skena iväg utan att de känner sig ha någon möjlighet att
påverka skeendet.
JCO:s flathet har resulterat i att jägarna lokalt löser problematiken med bössan i hand, en anarkism, som trots att man har förståelse för den, är oacceptabel och något som jägarna på lång sikt inte är betjänta av.
Efterlåtenheten från jägarnas organisationer gör ensaksrörelser som den Björn Ljunggren representerar (hans gelikar finns också i Finland) onödigt viktiga i myndigheternas ögon och skapar samtidigt den bästa tänkbara grogrund de kan få för sin durkdrivna agitation för en ohämmad rovdjursökning. Det märks minsann. Även i Jaktjournalen.
Björn Ljunggren orerar (i JJ/11) snusförnuftigt om både jägarnas och (en viss) rovdjursforskares brist på kompetens och kunskap i sammanhanget; jägarna känner inte ens igen vargspår och rovdjursforskaren (med 40 års erfarenhet av varg och andra stora rovdjur) vet inte vad han pratar om, antyder Ljunggren. Rovdjursforskarens budskap liknar ingen annan västerländsk forskares, fortsätter han, men avslöjar tyvärr inte vilken annan vargforskare han har i tankarna. Möjligen är det vargforskaren i Finlands riksdag, Erkki Pulliainen, vars agitation för fler vargar uppvisar stora likheter med den Ljunggrenska.
Björn Ljunggrens text i övrigt genomsyras av samma självförträfflighet och enögdhet som man bara kan hitta hos religiösa fundamentalister. De som inte kan se något annat budskap än sitt eget som den enda rätta sanningen.
Att ens försöka sig på något som liknar en givande och konstruktiv debatt med sådana människor är varken fruktbringande eller meningsfullt.
BILD: Vargbild
BILDTEXT: Vargen ökar stadigt i antal i hela Norden, framförallt i Finland;
en utveckling som livligt påhejas av de så kallade vargvännerna som inte bryr sig om
vilka framtida hotbilder det medför för varken jägarna eller jakten som
fritidssysselsättning. Flatheten i jägarorganisationernas passiva sätt att hantera
situationen är frusterande för enskilda jägare.
Läs nästa text: Pauting-vad är det?