BUCK - VÅR SVENSKA BEAGLE

När jag efter flyttningen från Sverige flyttade hem och återupptog jakten skaffade jag,  trots att jag hade en fungerande jakthund i Kloss, ett par beaglar. Genom Olle, adoptivson som bodde kvar i Lindesberg, fick vi tag i en valp från en kennel i Laxå. Men den skulle vi få hem först kring midsommarn, när Olle kom hem på semester. Så länge orkade jag inte vänta. Därför sökte jag och fick på våren tag i en beaglevalp också här i Österbotten. Han blev vår första Snobben och för mig min favorithund. Valpen som Olle sen kom hem med började vi kalla Buck. Bägge var således hanhundar.

Skulle jag själv varit på plats med Olle, vid valet av valp, hade jag nog inte köpt Buck. Exteriört såg han nämligen inte ut som någon hanhund. Det hade Olle dock inte möjlighet att avgöra, då han just då saknade erfarenhet av hur en beagle skulle se ut. Mentalt var hunden försiktig av sig och något tillbakadragen -   nästan skygg.

Efterhand visade det sig emellertid, att Buck hade förträffliga jaktliga egenskaper. Han utvecklades som drivande hund långsammare än Snobben. Men efter ett par års jaktträning var han lika effektiv på hare som Snobben. När jag ibland tog ut båda hundarna på jakttur såg han alltid till att han själv fick tag på en egen hare att driva. Trots att Snobben oftast var först med upptaget kompisdrev aldrig Buck med honom.

En vinter i mitten av 1980-talet beslöt vi, jag och mina grabbar, att vi skulle tillbringa sportlovet på sommarstugan. Isföret på sjön var miserabelt och därför tvingades vi de sista två kilometrarna ta oss till stugan till fots. När vi sent på fredag eftermiddag lastade ur bilen på parkeringen på Långskär smet Buck. Alla försök att locka honom tillbaka misslyckades. Vi fortsatte över isen till stugan på Algrund och hoppades att Buck skulle hitta dit senare på kvällen.

Men tiden gick utan att han dök upp. Mitt i natten tog jag mig på skidor tillbaka till Långskär för att försöka få tag i honom. Redan innan jag kom iland hörde jag hur han drev för fullt. Det var inte så bra, då markerna han höll på i inte tillhörde våra egna jaktmarker. Jag gjorde allt för att få stopp på honom. Men Buck ville annat. Jag gav upp och återvände till stugan.

På lördan jagade vi hare med Snobben och hoppades att Buck skulle höra honom och infinna sig på ön. Men ingen Buck visade sig. Jag började bli rädd för att han gått ner sig i något strömdrag.

Tidigt på söndag morgon gav vi oss iväg från stugan. På Långskär var det nu dödstyst. Ingen hund hördes och inga färska spår syntes på parkeringen. Vi var nu alla beredda på det värsta - att Buck drunknat.

Missmodiga åkte vi de drygt tjugo kilometrarna hem. När vi körde in på gården fick vi alla glädjefnatt: Buck satt på trappan och viftade på svansen åt oss! Hundrackarn hade efter sitt drev på Långskär tappat spåren till oss i stugan och då valt att i stället söka sig hem. Hur han klarade det är och förblir en gåta.

Ett par år senare mötte Buck sitt öde. En fredagskväll, en sensommar på Algrund, när jag skulle ta in hundarna till natten fumlade jag med Buck och han smet direkt ut i skogen. Efter någon minut hörde jag honom skälla till på andra sidan ön. Sen blev det tyst.

Jag var ute och visslade på honom flera gånger under natten. Ingen hund dök upp. Hela lördagen och söndagen var jag ute och sökte honom. Men alla försök blev resultatlösa. Söndag kväll var jag tvungen att lämna stugan och åka upp till fastlandet - skolan var igång med höstterminen. På måndag eftermiddag åkte jag tillbaka till stugan på Algrund.

När jag nu gav mig ut i skogen började jag fundera över vad som kunde ha hänt. Det fanns älgar på ön.

- Tänk om han stött på någon älg och blivit skadad eller…

Jag vågade inte tänka tanken till slut.

Av erfarenhet visste jag var älgarna brukade hålla till. Jag bestämde mig därför omgående för att fortsätta letandet där, i ett litet kärrområde i gränsen till stranden mot Alskogssjön. Jag hann knappt in i området så hittade jag Buck. Han var död. Ett tydligt märke ovanför ögonen avslöjade omgående vad som hänt. Han hade fått en spark som varit direkt dödande.

Chockad och sorgtyngd lyfte jag upp Buck och med tårarna rinnande bar jag hem honom till stugan. Där framför sommarstugan fick han sin sista viloplats.

Ett par månader senare var jag tvungen att göra mig av med Snobben.