FARVÄL, KOMPIS!

Du var min bästa jaktkompis, Snobben. Vår vänskap var djup och ömsesidig. Du var ovanligt tillgiven och snäll,  så snäll att du egentligen var totalt värdelös som vakthund. Men det skötte ju Rulle om.


Du blev nog favoriserad framom de andra kompisarna, Rulle och Buck - så länge han levde. Ibland hade jag dåligt samvete för det, en känsla som du inte hade den minsta förståelse för. Lite självisk var du i det avseendet. Men dina jaktliga behov var också så mycket större än de andras. Du var ju nästan, som husse, en riktig jaktidiot.

Kommer du förresten ihåg, när du drev din första hare? Du var inte mer än tre månader gammal och hade inte ännu lämnat den typiska beaglens knubbiga valpstadium. Men du var redan så självsäker och djärv att jag anade, att något kunde börja hända i din jaktliga utveckling.

Vi gick traktorvägen fram längs bäcken upp mot Minas. Du trippade stolt och glad framför mig med svansen pekande rätt mot skyn. Plötsligt stack en fälthare iväg bara ett tiotal meter framför dig. Du gick upp på bakbenen och kollade in, nyfiken och överraskad, vad som egentligen var på gång.

Haren guppade vidare och när du såg avståndet till den växa övergick nyfikenheten i jaktlust. Det var då du med ens förvandlades från beaglevalp till jakthund.

Du stack iväg som skjuten ur en kanon. Men utan att skalla. För ett ögonblick blev jag orolig över just det. Men när du såg avståndet till haren ytterligare växa kom skallet; ivrigt, taktfast och välklingande.

I det ögonblicket var jag den stoltaste av hussar. Jag brydde mig inte om, att drevet blev ganska kort och att du inte klarade din första tappt. Det jag såg och hörde övertygade mig nämligen redan då om, att du framöver skulle bli en jakthund utöver det ovanliga.

Du infriade snart mina högt ställda förväntningar. Förvånansvärt snabbt lärde du dig hur nattrajerna skulle redas ut för att resa harpaltarna. Och när den värsta jaktivern lagt sig kom också ditt metodiska, säkra och alltid resultatrika tapptarbete. Du blev den idealiska harhund jag önskat mig, även om du ibland drev räv och trots att din envishet och jaktlust ofta gjorde det problematiskt att få dig hem ur skogen. Men det problemet var ju något som jag själv förorsakat - en miss i din uppfostran. Du beklagade dig emellertid aldrig över det.

I det sammanhanget påminner jag mig om en alldeles speciell jaktdag för tre år sedan. Det var i början i oktober och den senaste tidens lövfällning hade inte precis skapat några idealiska förhållanden för harjakt. Men frosten hade slagit till på natten och därmed gjort markerna extra lockande för oss. Därför kunde vi naturligtvis inte låta bli.

I bilen på väg till Lillsjöback, området som vi bestämt oss att prova, gnydde du redan - som vanligt - av iver. Du visste vad som väntade.

Vi hann bara lämna de gamla inägorna bakom oss, när jag såg att du markerade slag; harslag, antog jag, för några spår syntes det inte trots den frostbitna marken.

Jag skyndade på stegen längs vintervägen ner till passet där den korsar det stora utfallsdiket. Som du säkert minns hade vi där avslutat många drev förr.

Upptaget lät vänta på sig och jag förstod att du hade vissa problem på det lövtäckta och torrfrostiga underlaget. Efter en timmes väntan var jag nära att ge upp. Då, plötsligt, rev du igång nere på hygget nära Skathagabäcken. 

Drevdjuret buktade sydvart ända bort mot Långörssjön till, men vände och kom tillbaka för att - utom synhåll - korsa vintervägen hundratalet meter nedanför passet. I vilket ögonblick som helst väntade jag mig nu att få haren i skotthåll.

Men det var ingen hare! Det var din första räv du drev. Och dessutom blev det för mig den första räven jag sköt för dig. Dock minns jag jaktturen kanske främst för att du efter avslutad rävjakt prompt vägrade följa med hem. Med förebrående blick meddelade du mig att du också ville ha en hare. Och så blev det till slut. Först då var du nöjd att avsluta jaktdagen.

En annan jakt, som jag aldrig kommer att glömma, tilldrog sig nere vid Kaviskare. Det var full vinter, stormvindar och skarföre. Trots det hittade du och drev hare, en bedrift för sig, men som dock den dagen helt överskuggades av din insats när det oväntade inträffade.

Under arbete på en tappt upptäckte du plötsligt, hur en folkilsken älgtjur gick till angrepp på vår jaktkompis, Roger, och slängde dig oförskräckt i bakhasorna på tjuren. Förmodligen räddade du den gången Roger från en förtidig död.

Möjligen var det också där, i fajten med älgtjuren - när du blev illa sparkad av den - som ditt ryggonda fick sin början. Men kanske hade du också genetiska betingelser för ryggbesvär. Det - har jag hört eller läst nånstans - är en inte så ovanlig åkomma bland dina rasfränder.

I vilket fall som helst blev jag några månader efter fajten i Kaviskare tvungen att - med outsäglig sorg i hjärtat - skiljas från dig. Det fanns tyvärr ingen återvändo. Trots att du var i din allra bästa ålder höll din rygg inte längre för vare sig sällskapliga eller jaktliga övningar.

Jag hoppas att du inte hade något emot, att det blev Roger som ledsagade dig in i de sälla jaktmarkerna. Själv hade jag inte klarat av det, som du nog förstår.

Du var en alldeles speciell hund, Snobben. Jag kommer aldrig att glömma dig och det vi upplevde tillsammans.

Farväl, kompis! Jag hoppas vi ses en vacker dag i de sälla jaktmarkerna.

Nästa text: Buck - vår svenska beagle

Tillbaka