Med Rulle på
jakt:
TJÄDERJAKT MED OVÄNTAD UTGÅNG
Det var ont om skogsfågel i höstas och jakttiden, som vanligt, inte särskilt
lång.
Uppe vid Moberget fanns dock - det visste jag från tidigare jakter - en gammeltupp, som
länge gäckat mina och Rulles ansträngningar och förhoppningar om en tjäderstek på
middagsbordet. I kväll var det meningen att vi skulle lura gamlingen.
Vädret var i det närmaste idealiskt; nästan vindstilla och hög luftfuktighet. Rulle,
finnspetsen, gnydde av iver när jag klev ut på farstubron med hagelautomaten i handen.
Han visste så väl vad det betydde och vad som väntades av honom.
Jag befriade honom från löplinan och på kommandot "Sök" stack han iväg
inåt skogen som skjuten ur en kanon.
- Alltför fort, tänkte jag. Hur många fåglar missar han inte med det tempot?
Men jag visste samtidigt, att han efter den inledande rushen skulle lugna ner sig och mer
metodiskt skulle börja söka både framför och på bägge sidor om mig. Han kunde
jobbet. En aning för vid i söket var han kanske, men det är något jag föredrar framom
en trångsökt hund, som oftast lönlöst försöker hitta fåglar som husse skrämt upp.
Det var en kilometer upp till Moberget. Jag tog det makligt för att ge Rulle tid att
söka ut ordentligt. Men jag var ganska säker på, att det inte skulle bli något
ståndskall, förrän vi kom in i tallbeståndet runt Moberget, där tjädrarna oftast
höll till.
Som för att ta mig ur sådana pessimistiska funderingar drog Rulle samtidigt, ett par
hundra meter framför mig, igång med en överraskande solosång. Jag stannade upp och
väntade. Inte kunde vi ha stött på gammeltuppen redan? Han brukade inte hålla till
här i blandskogen kring bäcken.
- Järpe, det är naturligtvis en järpe han skäller på, påpekade jag tyst för mig
själv.
Ståndskallet tystnade just som jag skulle fortsätta och bekräftade därmed min
gissning. Järparna brukar inte sitta och lyssna särskilt länge på Rulles intensiva
tenorsång. De föredrar min järppipa. Men den var inte med ikväll. För nu skulle det
ju bli tjäder.
Jag tog av från stigen jag följt och gjorde en stor halvcirkel västerut för att kunna
komma upp till Moberget i rätt vind - motvind. Gammeltuppen hade lurat oss förra
gången, då vi slarvat med en så grundläggande detalj i jakten. Den här gången
tänkte jag inte lämna något åt slumpen.
Rulle syntes inte till, när jag närmade mig västra delen av berget. Men jag visste att
han fanns någonstans där framför mig. För en stund sedan hade han varit tillbaka hos
mig och kollat var jag fanns och åt vilket håll jag rörde mig. Det var något han
alltid brukade hålla reda på under våra jaktturer.
Jag fortsatte framåt ännu långsammare och försiktigare än tidigare. Hela tiden såg
jag mig för, så att jag inte skulle trampa på någon kvist och avslöja mina avsikter.
Just här hade vi mött den gamle förr och han kunde mycket väl finnas här också i
kväll.
Mobergets mossiga bergknallar skymtade mellan gran- och tallstammarna, då tystnaden i
skogen plötsligt slets sönder av ljudet från en tjäders vilt flaxande vingar. Jag
hörde hur den träade direkt och straxt därefter upphov Rulle sin röst; ivrigt och
taktfast, men inte så aggressivt som när han brukar ställa mårdhund.
Ståndskallet kom rakt framifrån, inte mer än 150 meter ifrån mig, alldeles i gränsen
mellan granskogen och den mer glesa och öppna tallskogen som dominerar Moberget.
Granskogen stod tät ända fram och marken var täckt av tjock björnmossa - ett perfekt
underlag för en ansmygning.
Jag kunde gå käpprak mot ståndet. Femtio meter ifrån fick jag syn på Rulle. Han stod
och skällde bakom en tallstam, en fura som i hela sin längd var skymd av en gran på min
sida. Jag behövde inte ens åla sista biten för att komma i hagelhåll.
Tyst tog jag mig fram till och in under granen. I skydd av de nedersta grenarna började
jag försiktigt granska tallen som nu inte var längre bort än tjugo meter. Inte ett liv!
Men Rulle fortsatte att skälla med oförminskad styrka. Vid samma träd.
Toppen på tallen var ovanligt tät.
- Men satt tuppen där - om det nu var gammeltuppen - borde jag ändå se något av den,
tänkte jag. En stor och lummig björk stod alldeles intill tallen. Inte satt väl
gammeltuppen i den?
Jag gick ner på knä för att kunna få in hela björken i blickfånget. Och där, mitt i
björken, såg jag genom det ännu täta lövverket den omisskännliga konturen av en
tjädertupp. Reflexmässigt gick hagelautomaten till axeln. I skottögonblicket kände jag
redan segerns ljuva sötma. Gammeltuppen var äntligen överlistad. Trodde jag.
Men våldsamt flaxande tjädervingar i talltoppen bredvid avslöjade plötsligt och
obarmhärtigt vad som hänt. Gammeltuppen hade igen dragit det längsta strået!
Innan jag hann göra annat än vända blicken mot talltoppen var tjädertuppen försvunnen
utom räckhåll.
Från björken dalade sakta några gulgröna blad, försmädligt berättande om den
fantasitupp jag skjutit på. Besvikelsen - och skammen - kändes förkrossande.
Den högljudda snabbinventering ur mitt digra förråd av fula kraftuttryck som följde
fick Rulle att försvinna med svansen mellan benen. Åt samma håll som tjädern. Kanske
kände han den besvikelse jag nyss gett utlopp för och försökte göra vad han kunde
för att eventuellt rätta till blamagen. Men något mer ståndskall blev det inte.
Skymningen började falla och det var dags att bege sig iväg hem. Jag gav Rulle en
visselsignal och med självförebråelsernas dystra tyngd på mina axlar vände jag
Moberget ryggen.
- Varför hade jag inte litat på Rulle? Hur fan kunde jag se en tjädertupp i
förtätningen i björken. Varför hade jag så bråttom att skjuta? Varför gjorde jag
inte om ansmygningen från ett annat håll? Rulle hade ju skött sig så perfekt och
tuppen hade suttit stadigt.
Felanalyserandet avbröts abrupt av hetsigt skällande från Rulle, snett till höger om
mitt tillbakatåg och ett par hundra meter bort. Ståndskallet klingade nu mer ilsket och
aggressivt än när han skällde på gammeltuppen. Jag hade hört det förr och efterhand
lärt mig; nu hade han ställt en mårdhund!
Halvvägs till ståndet stannade jag upp och hörde då mellan hundskallen ett högljutt
fnysande och flåsande. Jag blev tveksam.
- Det låter ju tammefan som om hundrackarn ställt en ilsken älgtjur, tänkte jag, medan
jag påskyndade stegen mot ståndplatsen.
Bara några tiotals meter från platsen för det pågående dramat kunde jag konstatera
att min första tolkning av klangen i ståndskallet träffat mitt i prick. Rulle dansade
ilsket skällande runt en stor sten, en häftig dans, som bitvis övergick i aggressiva
utfall mot än den ena, än den andra sidan av stenen.
Mårdhunden hade hunnit ta sig in i en hålighet under stenen och försökte nu, så gott
det gick, försvara sig mot Rulles ihärdiga försök att komma åt den från någondera
sidan av ingångarna.
Jag satte mig ner mindre än fem meter från den ena öppningen. Här kunde det inte bli
fråga om att skjuta på lagom hagelhåll. Så långt från stenen skulle jag inte heller
ha en chans att, i den tilltagande skymningen, se något om sjubben visade sig i
öppningen. Risken att hunden skulle träffas av något hagel var också mycket större om
jag skör från längre håll.
Jag tryckte in tre patroner i den oladdade halvautomaten och väntade. När Rulle gjorde
nästa utfall mot bortre öppningen skulle skottchansen komma. Fortfarande envisades han
emellertid, stormskällande och ibland vilt krafsande, med att försöka ta sig ner till
den väsande och fräsande mårdhunden från den sida där jag satt beredd att skjuta.
- Bort! Bort därifrån, kommenderade jag ilsket och fick spetsen att motvilligt flytta
sig till öppningen på andra sidan.
Jag skymtade en rörelse i dunklet därinne och klämde snabbt av ett skott rätt ner i
öppningen. Inget synbart resultat! Oljudet från mårdhunden fortsatte. Och Rulles
aggressivitet vid den bakre ingången ökade både i skall och rörelser.
Jag snarare anade än såg mårdhunden närma sig öppningen på min sida igen och
släppte i rask följd iväg de två kvarvarande skotten i halvautomaten. Resultatlöst!
Ingenting tydde på att mårdhunden var skjuten.
En aning rådvill laddade jag om.
- Skulle jag inte få något slut på detta, frågade jag mig.
Rulle var framme och bearbetade nu öppningen mot min sida igen och krafsade så jord,
mossa och småstenar flög kring öronen på mig. Emellanåt högg han vilt inåt
hålutrymmet under stenen. Barskt kommenderade jag bort honom igen och han flyttade sig
kvickt till andra sidan.
En tydligare rörelse i hålan under stenen märktes och pekfingret slöt sig igen om
avtryckaren. Mårdhundens spottande och väsande upphörde och med ens blev det dödstyst
i skogen.
- Jaha, då var det väl över för…, hann jag bara tänka, men avbröts av ljudet
från en häftig batalj på andra sidan stenen.
Snabbt var jag framme där och såg då, hur Rulle med ett kraftigt grepp om nacken på
mårdhunden, försökte göra slut på den. Plötsligt låg sjubben helt stilla och jag
böjde mig ner och lyfte upp den i svansen. Jag fick närapå slita den ur Rulles käftar.
Nästan halva huvudet hade blivit bortskjutet av mitt sista skott. Ändå hade den
reflexmässigt försökt att fly från skyddet under stenen. Den var inte vacker att se.
Och som vanligt, när jag skjutit vilt i markerna, kände jag ett lätt vemod.
- Men vad spelade det egentligen för roll, intalade jag mig.
Jag gjorde det som måste göras. En verklig marodör, i paritet med vildminken i
markerna, hade avlivats och jag kände samtidigt ett slags inre tillfredsställelse. Bytet
var dessutom en årsvalp, vilket betydde att jag också hade nästan en hel kull med
mårdhundar att tampas med i fortsättningen.
Misslyckandet med gammeltuppen i Moberget kändes inte längre så förtretligt. Med Rulle
ilsket nafsande i mårdhunden sökte jag mig hem genom den mörknande skogen.