 |
MIN NYA JAKTKOMPIS
Årets jaktsäsong hann bli bara drygt månaden gammal, så stod jag plötsligt där utan
drivande hund. Inom loppet av ett år miste jag mina två högt älskade beaglar, Buck och
Snobben, bägge ovanligt duktiga hardrivare, som också vågade sig efter rävar och som
båda dessutom var i sin bästa ålder; ett hårt slag för en inbiten harjägare.
Jag löste problematiken som säkert många andra jägare gjort i liknande situationer.
Samma dag jag var tvungen att - med en god väns benägna bistånd - befria min sista
beagle, Snobben, från hans obotliga ryggbesvär och lidanden, tog jag hem en ny
jakthundsvalp. Det var ett måste betingat av både saknad och framtida behov.
Svek mot beaglen
I valet av ny jakthund gjorde jag nu avsteg från två principer, som jag tidigare hållit
benhårt på, nämligen att
1) hålla mig till hanhund och att
2) valpen skulle vara högst åtta veckor gammal.
Till råga på allt blev det nu också byte av hundras, något jag egentligen inte alls
hade tänkt mig. Men jag befann mig i ett nödläge. Och då fick jag lov att ta det som
fanns. Jag kände det nästan som ett svek mot mina gamla jaktkompisar, beaglarna och
deras rasfränder.
Redan innan jag accepterat att Snobben var slut som jakthund hade jag bestämt mig för,
vem som skulle ersätta honom. Hos en uppfödare av finnstövare hade jag hittat fem
sexmånadersvalpar i en kull med härstamning från välmeriterade föräldrar; tre tikar
och två hanhundar.
Första gången jag såg valparna fäste jag mig direkt vid en av tikarna, Klinga. Hon var
för liten för att falla utställningsdomare i smaken, men mentalt avvek hon markant
från sina syskon i kullen. I rastgården var hon bland fem skygga valpar den mest
företagsamma och den som var minst rädd av dem. Valet var därför givet. Men ändå
kändes som en stor risktagning. Trots att hon var dryga halvåret gammal hade hon inte
ännu fått någon som helst skogsvana.
Osäker och rädd
Sen jag fått hem Klinga blev jag efter hand alltmer övertygad om, att jag gjort ett helt
misslyckat köp. Hon var rädd för allting. Slog jag på radion skyggade hon. Flyttade
jag till TV:n i vardagsrummet vågade hon inte hålla mig sällskap. Men värst av allt,
tyckte jag, var att hon under turerna i skogen visade en osäkerhet och rädsla som jag
inte tidigare upplevt med någon hund. Jag började misströsta. Men samtidigt begrep jag,
att hennes skygghet var ett resultat av, att hon tillbringat de första månaderna av sitt
liv enbart inom hundgårdens galler.
Hon behövde naturligtvis gott om tid och övning för att anpassa sig till mig; för att
kunna känna sig trygg i den nya miljön och ute i markerna. Jag envisades därför med
att ta ut henne på skogsturer så gott som varje dag, utan att ändå driva på och
försöka påskynda hennes jaktliga utveckling.
Efterhand kunde jag - glädjande nog - notera att hon blev mer och mer intresserad av och
nyfiken på omgivningen. Hon blev självständigare och mindre rädd och började ta allt
vidare lovar kring mig under mina kaffepauser i skogen. Men fortfarande kunde jag inte se,
om hon brydde sig om några harslag fast hon plockade och åt harskit under varje
skogstur. Klövvilt såg det dessbättre ut som hon inte skulle vara särskilt intresserad
av. Det var positivt.
I början av november hade jag (o)turen att bli sjukskriven för en längre tid och kunde
därför förlänga dagsturerna med Klinga. Vi tillbringade 5-6 timmar om dagen i skogen.
Och inför varje tur hoppades jag, att jag skulle trampa upp en hare åt henne. Men det
ville sig inte.
Drev utan skall
Så en dag i slutet av november hände det äntligen. En skogshare lättade plötsligt ur
legan bara ett tiotal meter framför mig och när jag kallat in Klinga, som just då
befann sig på annat håll, stack hon iväg direkt efter harpalten. Men utan att
skalla!
Hon kom tillbaka redan efter ett par minuter, men tog om samma löpa igen och sen såg jag
henne inte förrän efter ett tiotal minuter. Hon hade då förmodligen hållit på med
att försöka reda ut sin första tappt.
Nu visste jag dock att det var intressant med hare och att hon drev. Men varför skällde
hon inte? Skulle hon bli tystdrivare? frågade jag mig.
Det blev fler turer och åtminstone en gång till stötte jag en hare som hon också den
drev utan skall. Jag började nästan ge upp hoppet om, att någonsin få höra drevskall
från Klinga. Men, tänkte jag, skulle hon bara få syn på haren, när den lämnade
legan, så kanske också drevskallet skulle komma.
Skallet kom!
En dag i mitten av december blev det i det närmaste idealväder för harjakt. Jag åkte
ut tillsammans med en jaktkompis, Roger, och hans smålandsstövare och hoppades att
Klinga skulle lära sig något av den ner erfarna hunden.
Lite nysnö på morgonen gjorde det svårt med upptaget och inte ens smålänningen
tycktes kunna hitta fram till någon harlega. Vi höll på att ge upp, då Klinga, som
strövat omkring på egen hand, plötsligt och ljudligt reste en hare alldeles intill oss.
Efter det första ivriga och gälla påsticket kom sedan drevskallet; klangfullt, taktfast
och med ett djup som hos en hanhund. Det var knappt så jag trodde mina öron!
Drevet pågick inte mer än 5-10 minuter och sen tog smålänningen över. Men det brydde
jag mig inte om. Nu var jag med ens övertygad om, att Klinga skulle kunna bli det jag
ville ha.
Innan jaktdagen var över tog hon fram och drev ytterligare en hare med skall. Och även
det drevet slutade med att smålänningen tog över. Men nu visste jag, att nästa gång
vi skulle försöka och kompisens stövare inte var med, då skulle det gå ännu bättre.
Första haren
Nästa gång infann sig och nu bjöd jag in Roger - utan hund - och kollegan Micke.
Dessutom fick jag med Peter - en av mina grabbar. Med fyra man som passade skulle Klingas
första hare nu falla. Det skulle bli något av ett elddop för henne.
Blötsnö dagen innan hade blivit till tunn och svag skarsnö under natten och
möjligheterna för en oerfaren unghund att hitta en hare föreföll därför inte
särskilt stora. Klockan hann in på eftermiddagen innan Klinga äntligen reste en hare.
Redan efter de första minuternas drev ropade Micke till mig och gratulerade till ett gott
ämne till harhund.
Efter 40 minuters drev utan några längre tappter föll så Klingas första hare för ett
skott från Rogers bössa. En omåttligt stolt - och framförallt lättad - husse
förärades uppdraget att ta ur haren och servera Klinga räntan, som hon lät sig väl
smaka.
Det som tidigare sett ut som en huvudlös chansning, köpet av en halvårs rastgårdshund,
hade resulterat i en riktig fullträff. Nu var jag helt förvissad om, att Klinga skulle
komma att utvecklas till något alldeles extra som drivande hund.
Bäva månde hararna Malaxskogarna!
EPILOG: Femton år senare, hösten 2005, gick Klinga bort.