Beaglen som
jaktkompis
De beaglar jag haft som jakthundar har alltid fått namnen Buck eller Snobben. Det
har varit ett sätt att lindra sorgen efter en beagle som alltför tidigt gått till de
”sälla jaktmarkerna”. När jag samma jaktsäsong miste både Buck och Snobben
kändes det nödvändigt att skaffa en ny beagle.
Tidigare hade jag ersatt förlusten av mina beaglar genom att köpa en stövartik –
Klinga. Men saknaden efter en beagle fanns ändå kvar.
Det resulterade i en resa till en beagleuppfödare i Kauhajoki, där jag omgående fick
tag i en ny beagle, som skulle bli Peters jakthund. Hans ursprungliga namn var egentligen
Artsa – ett finskt namn. När han, åtta veckor gammal, kom hem till oss fick han,
då han till utseendet var så lik den förra Snobben, förstås samma namn – här i
texten dock kallad Snobben II. Finnfödd som han var förstod ju stackarn till en
början inte malaxdialekten. Men den lärde han sig snabbt.
Han blev aldrig jaktmässigt den kvalitativa jakthund man kanske alltid önskar sig, när
man skaffar en ny hund. Kvaliteterna fanns förvisso men att han inte blev någon
kvalificerad hardrivare berodde bara på mig själv.
Under injagningstiden fick han nämligen oftast komma ut i markerna tillsammans med
Klinga, som redan då utvecklats till en riktig jaktmaskin.. Det var förstås till stor
nackdel för Snobben II:s jaktliga fostran, vilket jag också insåg. Men jag kunde inte
ändå lämna beaglen hemma, när jag begav mig ut på jakt med Klinga.
Det lärde sig Snobben II snabbt att utnyttja. Han blev på det viset bara en
kompisjägare till stövartiken. Vid de gemensamma jakterna lärde han nämligen sig -
klok som han var – att låta henne sköta om upptaget, sen tog han över drivandet.
Oftast slutade det med att haren föll.
Men under jakterna med dem båda tillsammans var det ändå Klinga som först infann sig
på skottplatsen. Detta därför att Snobben II aldrig riktigt fick chansen att lära sig
reda ut tappter ordentligt. Det fixade ju Klinga.
De gånger jag tog ut honom ensam i jaktmarkerna var han dock kapabel att själv leta reda
på och få igång hararna. Men han var - och förblev - en alltför ”hård”
hardrivare, som det heter på jägarspråk. Det yttrade sig i att det aldrig kom ett
väckningsskall och att han under drev skallade bara när han var nära haren. Blev han
långt efter drev han utan skall. Därför sköt vi inte heller speciellt många harar
för honom.
Men fördenskull var han inte någon sämre jaktkompis. Jaktlusten fanns i allra högsta
grad men han fick inte, som injagad med Klinga, chansen att bli den perfekta jakthund han
kunde ha blivit med rätt skolning. Som ”kompis” och sällskapshund var han
desto bättre. Och hans fina mentalitet gjorde honom till allas vän – glad och
tillgänglig som han ständigt var.
Tuffhet och ilska visade han egentligen bara när jag skulle klippa hans klor, när någon
kom för nära hans matskål eller när Rulle, finnspetsen, kom i närheten av honom. De
båda kom nämligen aldrig sams. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är förklaringen
så enkel, att de bägge upplevde enda damen i gänget, Klinga, som sin och aldrig kunde
acceptera någon konkurrent. Det kunde också ha berott på, att jag aldrig lät hundarna
”göra upp” sinsemellan om rangordningen. Våldsamma konflikter, både djur och
mänskor emellan, har jag aldrig gillat. Därför skiljde jag dem alltid åt, när de
någon gång råkade i luven på varandra.
I slutet av september i höstas visade så Snobben II plötsligt tydliga symptom på, att
allt inte var som det borde vara. Han vägrade att äta och efter några dar när hungern
tog över och han åt lite hade han svårt att behålla maten. Till en början var jag
villrådig och trodde att det bara var något tillfälligt magproblem. Men när symptomen
fortsatte och bara blev värre började jag bli orolig.
Efter ett par veckors problem tog jag telefonkontakt med vikarierande veterinären i
Malax. Efter de symptombeskrivningar hon fick trodde hon, att han kunde ha fått något i
magen som förhindrade passage av födan. Hon ordinerade därför kontakt med en
veterinär med möjlighet att röntga hunden.
Nästa veterinärbesök gjorde jag hos Esa Kääntee i Pörtom. Där blev Snobben II
röntgad men veterinären meddelade därefter att det inte fanns något avvikande i varken
mage eller tarmar. Diagnosen blev ”en svårartad mag- tarminfektion” och
dietkost med tillförsel av mjölksyrebakterier ordinerades.
Problemen kvarstod dock och hundens tillstånd försämrades hela tiden. Slutligen såg
jag ingen annan utväg än att kontakta en tredje veterinär. Jag beställde tid hos Aarno
Saari i Vasa och åkte dit med Snobben II tillsammans med min grabb Thomas. På Saaris
djurklinik konstaterade man genast, efter röntgen, att det fanns ett ”främmande
föremål” i hundens tarmkanal. Men samtidigt fastslogs, att Snobben II nu var i så
dåligt skick, att han inte skulle överleva en operation; underförstått – hade
”föremålet” tidigare observerats (hos Kääntee) skulle en operation ha
räddat honom. Det enda alternativet som återstod var avlivning.
Med sorg i hjärtat skildes Thomas och jag från vår vän. Han fick smärtfritt och
stillsamt dö med huvudet i mina händer. Jag anfäktades omgående av dåligt samvete
för att jag inte tidigare blivit på det klara med vad som egentligen fattades Snobben
II.
Men egentligen var det ju inte mitt fel. Det var Pörtom-veterinären och hans feldiagnos
som förorsakat hundens för tidiga död. Det var svårt att smälta.
Nu är jag ensam med Klinga. Hon går omkring i huset och söker sin kompis varje dag. Hon
förstår inte de förklaringar jag kommer med. Och väntar förmodligen att han ska dyka
upp igen.
Han fick sin sista viloplats i vår trädgård; en garanti för att vi aldrig ska glömma
honom. Det känns tomt i både huset och skogen utan en Snobben. Han var den som alltid
och mest av oss alla höll igång och som därför stod oss alla närmast. Saknaden,
tomheten känns mer än outhärdlig.
Kom tillbaka, Snobben!
