GIMLI-EN
KANADENSISK TUFFING GIMLI-EN
KANADENSISK TUFFING
Efter förlusten av Snobben II, som vi alltför tidigt tvingades ta bort efter en veterinärs klantande, visste jag att jag snart måste skaffa mig en ny beagle. Alla de beaglar jag haft har nämligen stått mig så nära, varit så goda jaktkompisar, att saknaden efter dem varit outhärdlig. Den hade jag alltid kompenserat genom att omgående hämta hem en ny; helst en som i både färgteckning och exteriör påminde om den som gått bort.
Innan jag själv hunnit bestämma mig för en nykomling i familjen dök Thomas plötsligt upp på min födelsedag med en härlig, men något svartmuskig och stövarlik, beaglevalp. Den hade han fått tag i hos en uppfödare i Korsnäs. Stamtavlan som medföljde avslöjade att hans farfar var en beagle, som var från Kanada och som var både finsk och kanadensisk jaktchampion. Det bådade gott.
Thomas hade redan bestämt att han skulle heta Gimli. Så fick det bli, men själv blev det för mig oftare Snobben än Gimli. Och han lärde sig snabbt att lystra till bägge namnen.
Första sommaren fick han springa fritt omkring på sommarön, till både glädje och förtrytelse för grannarna. Han blev nämligen allas kelgris men samtidigt också något av stråtrövare, då han vid varje utflykt kom hem med något byte; handdukar eller badbyxor. Kanske var det begynnelsen till de jaktliga äventyr som väntade framöver.
Redan på sensommaren, då unghararna började röra sig runt sommarstugan,
fick han försmak av vilket äventyr
det är för
en jakthund att driva en hare. Men några längre drev blev det aldrig. Och det var nog
inte bara hundens fel.
Första jaktdagen hade vi återvänt till fastlandet för harjaktspremiär. Jag åkte ut till Sidlandet, strandområdet längs södra delen av Malaxfjärden, där det alltid var gott om harar. Klockan var halvåtta på morgonen när jag stannade bilen i en parkeringsficka vid nerfarten till en sommarstuga.
När jag släppte ut Gimli ur bilen såg jag i ögonvrån något som rörde sig mot oss längs villavägen. En hare kom skuttande rätt emot oss! Gimli såg den inte direkt så jag tog tag i honom och vände huvudet mot den annalkande haren. Nyfiket började han springa mot haren, som nu tvärstoppade och sen blixtsnabbt försvann in i snårskogen.
Då blev det fart på Gimli. Ljudligt och kraftfullt skallande försvann han efter haren - en unghare hade jag hunnit konstatera. Drevet blev inte mer än cirka tio minuter långt och haren återsåg jag inte. Men Gimli hade i alla fall fått en början på jaktsäsongen som gav mersmak. Det bekräftades en stund senare då han på egen hand hittade och fick en ny hare på fötter. Någon skottchans på den haren blev det dock inte heller.
Resten av jaktsäsongen var vädret det sämsta tänkbara för drivande hundar. Kallt och torrt hela förvintern och en senvinter med metershög snö. Gimli utvecklades emellertid positivt hela tiden.
En av de få dagar det var mildare och blötsnö följde också Thomas med på en jakttur. Gimli tog upp en hare vid Hudholmen och efter ett imponerande drev fick Thomas äran att skjuta första haren för honom. Det skulle dröja nästan ett år, innan hare nummer två föll och då var det broder Peter(översta bilden), som hade turen att avsluta jakten.
Jaktvädret har varit
bättre i höst. Och Gimli har drivit många harar. Och fortsatt att utvecklas i rätt
riktning. Söket vidgas, upptagen kommer lättare, dreven blir allt längre och på
tappterna ger han inte upp i första taget.
Ett par veckor före jul åkte jag ut för att ta mig en julgran. Det hade stormat hela natten och blåsten fortsatte ännu när jag mitt i dagen gav mig iväg. Gimli fick följa med för att åtminstone få lite motion, tänkte jag. Hagelautomaten blev med av gammal vana.
Men Gimli ville annat och innan jag hunnit få min julgran var han igång med en hare. Vinden besvärade honom till en början och drevet var därför inledningsvis knackigt. Först när jag kommit mig till bilen efter bössan och intagit det bästa passet i området började drevet löpa. Efter en stund dök haren upp inom skotthåll. Julharen föll och äntligen hade också jag fått skjuta första haren för Gimli.