 När
Frey ringde och ville ha mig med på svartbjörnsjakt till British Columbia i Kanada
tackade jag först nej. Jag tyckte det lät både för krångligt och för dyrt. Men
jaktlusten har alltid varit stor så när jaktkompis nummer två, Hasse, en liten stund
senare ringde i samma ärende, lät jag mig övertalas. Med på jaktresan skulle också
Lasse, Rabbe och Klas från Vasa, berättade Hasse.
Efter ett års väntan, med förberedelser och planering, bar det så iväg lördagen den
27 april. Tre mellanlandningar och två övernattningar senare anlände vi till
Whitehorse, en gammal guldgrävarhåla i södra Yukon. Där tillbringade vi ännu en natt
innan vi följande dag hämtades med bil av vår jaktvärd, Guy Anttila, f.d.
österbottning, för vidare transport söderut till jaktmarkerna i sydvästra British
Columbia.
På väg söderöver berättade Guy - på äkta Karlebydialekt - att hans jaktområde, som
han arrenderade av staten, omfattade hela en miljon hektar och att det låg på gränsen
till Alaska. Inga bilvägar ledde till eller fanns i hans jaktmarker. Det lät spännande.
Efter ett kort uppehåll med proviantering i Atlin, ett litet samhälle där Guy bor under
sommarhalvåret, embarkerade fem av oss det lilla flygplan, som skulle föra oss ut i
vildmarken. Den sjätte skulle komma med Guy lite senare. Flygturen kändes både lite
skrämmande och hoppfull. Det förra för att vi strök så tätt över bergstopparna, det
senare för att vi på de ännu snötäckta bergsluttningarna hann se flera svartbjörnar.
Vi möttes och välkomnades i Guys "huntingcamp" av hans fru, Elsie, som visade
oss till rätta i de småstugor vi skulle övernatta i innan transporten ut i
jaktmarkerna. Lasse och jag skulle både campa och jaga ihop. Frey/Hasse och Rabbe/Klas
parade ihop sig på samma sätt.
Vid en välkomstmiddag på kvällen planerade vi den kommande jakten och Guy presenterade
och tilldelade oss våra respektive jaktguider. Före middagen hade jag bytt några ord
med en mustaschprydd och pipskäggig ung man. Guy presenterade honom skämtsamt som
"General Custer" men egentligen hette han Gerry Turner, avslöjade han själv
och meddelade samtidigt att han ville ta hand om mig och Lasse. Det hade vi inget att
invända emot. Han verkade vara både humoristisk och lättillgänglig.
Senare på kvällen fick vi tillfälle att provskjuta våra studsare, något som givetvis
var nödvändigt och viktigt efter den långa transport de varit med om. Min Tikka .308
kändes något futtig bredvid de andras grovkalibriga vapen. Men, tänkte jag, det är
viktigare var förstaskottet sitter än vilken kaliber man har. Sedan satte jag ett
provskott mitt i prick på cirka hundra meter.
Efter frukosten följande morgon överraskade Guy och Gerry mig med att fråga, om Lasse
och jag hade något emot, att omgående ge oss ut på en längre jakttur. Den skulle
innebära övernattningar i tält ute i markerna och inte bli så bekväm och
tillrättalagd som om vi bodde i baslägret, meddelade Guy.
Utan ett ögonblicks tvekan tackade jag ja och sedan jag informerat Lasse var också han
med på noterna. Gerry såg ut att vara nöjd med vårt beslut och gav oss en kvart att
packa och göra oss klara för avfärd.
Innan vi gav oss iväg ville Gerry, att vi skulle dra lott om, vem av oss som skulle
skjuta den första björnen. Jag hade tur och vann lottdragningen.
Ut i vildmarken
Efter tre timmars båtfärd uppför Inklin River slog vi läger på en låg och
vidsträckt strandbank vid foten av ett berg som Gerry kallade Gout Mountain. Sedan vi
rest våra tält, packat upp och intagit en snabblunch begav vi oss uppför floden för en
första jakttur. Det var vindstilla och sommarvarmt trots att det var i slutet av april.
Redan efter en halvtimmas färd uppströms siktade vi vår första svartbjörn. Jag kände
en ilning av spänning när Gerry svängde in båten mot stranden.
Sluttningen från floden var brant och svårforcerad. Ibland var jag tvungen att ta tag i
buskar för att dra mig uppåt. Jag hade inte en chans att hålla Gerrys tempo. Efter
hundra meters klättrande kände jag mig döfärdig.
Gerry inväntade mig längre upp och när jag äntligen tagit mig fram till honom pekade
han bara uppför bergssidan. Där, uppe i den glesa lövskogen, skymtade jag björnen.
- It´s a big one, väste Gerry, och föreslog att jag skulle pröva ett skott.
Jag lyfte Tikkan och fick in björnen i kikarsiktet. Den hade börjat röra på sig.
Hållet var minst 200 meter och skottfältet dessutom orent. Jag lät studsaren sjunka och
chansen var borta.
Jag förklarade för Gerry, varför jag låtit bli att skjuta.
- Hemma i Finland skjuter vi inte på överlånga håll och med orent skottfällt,
försökte jag med. Då är risken stor för skadskjutningar. Men Gerry hade ingen större
förståelse för att jag avstått från min första skottchans.
- A bad shot is better than no shot at all, svarade han och försökte övertyga mig om,
att man ändå alltid får tag i en skadskjuten björn.
För mig var ett sådant resonemang och handlande helt främmande, förklarade jag. Och
därmed avbröt vi jakten för dagen.
Nästa dag smög vi också på björn. Men antingen hade vi för mycket oväsen för oss
vid ansmygningen eller så kände björnen vittring av oss. För när vi kom upp i
området där vi från floden iakttagit den var den försvunnen.
Tredje jaktdagen
Värmen nästa dag var tryckande. Vi bestämde oss därför att åka ut först på
kvällen. Vi dödade tiden med persedelvård och en fisketur. En liten lax på tre hekto
och sönderbrända ansikten var det enda vi fick.
Klockan var kvart över sex, när vi åter gav oss iväg på spaning efter svartbjörn.
När vi kom in i det område, där jag första kvällen siktat på en björn, petade Lasse
plötsligt till mig i ryggen och pekade upp mot bergssidan framöver. Där ovanför
barrskogen, som sträckte sig ett par hundra meter uppför sluttningen, upptäckte jag
björnen som Lasse sett.
För att komma åt den skulle vi bli tvungna, att ta oss igenom den djungelliknande
barrskogen. Men den erbjöd samtidigt ett bra skydd vid ansmygningen.
Sedan vi tagit oss över den första branta strandbanken övergick sluttningen i en något
mjukare uppförsbacke. Vår väg spärrades dock allt emellanåt av nästan
ogenomträngliga vindfällen och djupa raviner.
Genom den alltmer glesnande storskogen försökte vi hålla ett öga på den öppna
sluttning, där vi senast observerat björnen. Men hur vi än tittade såg vi ingenting.
Vart hade den tagit vägen?
Framför mig stannade Gerry upp och jag hann ta ett par steg förbi honom, innan jag
plötsligt stoppades upp av ett försiktigt "Pst". Jag vände på klacken och
flyttade mig försiktigt till sidan av Gerry. Jag väntade en förklaring till hans
"Pst". Han bara pekade uppåt den skogiga bergssluttningen.
Kill him
- There he is. Kill him! teaterviskade Gerry.
Herregud! Björnen satt och iakttog oss i en backe bara cirka 80 meter ifrån oss. Jag
fick upp Tikkan och fumlade av säkringen. I kikarsiktets förstoring såg björnen
jättelik ut. Som den satt, med bringan mot mig, fanns det bara en sårbar punkt, där
kulan kunde och måste sättas. Stickhålet!
Hårkorset fladdrade betänkligt, när jag försökte fixera det strax under nosen på
björnen. För några bråkdelar av en sekund tvekade jag, men så kramade jag försiktigt
in avtryckaren.
Pang! Björnen rasade ihop som träffad av blixten. Jag hade lyckats.
- Very good, skrek Gerry och dunkade mig uppskattande i ryggen. A very good shot!
Det skulle han inte ha sagt. När jag tittade upp mot björnen till höll jag på att få
slag. Svartbjörnen hade tagit sig upp på benen igen. Jag hade tydligen bara skadskjutit
den!
Jag visste vad som måste göras och repeterade snabbt in en ny patron i loppet. Men nu
gick allting för fort. När jag fick in björnen i kikarsiktet igen hade den redan vänt
baken mot mig. Jag försökte hålla högt mot ryggen, men i skottögonblicket kastade
björnen till vänster och jag visste att jag bommat. Ett andra skott gav inte heller det
någon synbar effekt.
Med självförebråelsernas tyngd på axlarna började jag ta mig upp till platsen, där
björnen ramlat ihop. Väl framme skingrades genast mina dystra funderingar. Där björnen
legat bara några sekunder hade den förlorat massor med blod. Det betydde att första
skottet måste ha varit en bra träff.
En barnlek
Vi satte oss på skottplatsen för en rökpaus. Alla visste vi att det, om björnen ännu
var vid liv, kunde vara riskabelt att ha för bråttom med eftersöket. Gerry tyckte att
jag slarvat med de två sista skotten och undrade om jag blivit nervös då björnen tagit
sig upp igen. Samtidigt tröstade han mig:
- He has not gone so far away. We´ll find him, sa han.
Efter en kvarts väntan inledde vi eftersöket. Det var en barnlek att följa den väg
björnen tagit. Blodet tycktes ha forsat ur honom. Gerry tippade att den förlorat minst
en kvarts liter blod i minuten. Den kunde inte ligga långt borta.
Tjugo meter från den plats björnen fallit hade den forcerat ett vindfälle längs en
trädstam, som låg ovanpå all bråten. Den var nersölad med blod. Och när vi tittade
närmare efter såg vi tydliga halkmärken av björnklorna i barken. Björnen hade
således haft svårt med balansen på sin väg längs trädstammen. Det började redan
brännas.
Vindfället slutade vid kanten av en djup svacka i terrängen. Det var en nerförsbacke
som björnen inte orkat med. När den hoppat ner från trädstammen på andra sidan
vindfället hade benen inte burit den längre. Den hade rasat ihop och rullat ner till
bottnen av svackan.
Stendöd
Den såg stendöd ut. Men man kan aldrig vara säker på det, påpekade Gerry. Han
uppmanade mig att stå beredd med Tikkan och hasade sedan ner till björnen och petade
till den med en käpp. Ingen reaktion. Björnen var död.
Det var en stor och gammal björn jag skjutit, konstaterade Gerry under flåningen. Efter
en titt på de nerslitna tänderna uppskattade han åldern till omkring 17 år och trodde
att vikten låg omkring 150 kilo.
- Den uppträdde inte normalt, när vi smög oss på den, menade Gerry vidare. I själva
verket var den på väg ner emot oss, för att gå till attack, ett vanligt beteende hos
gamla björnar.
Under flåningen kunde vi också konstatera, att kulan från första skottet gått in
någon centimeter till höger i halsgropen och stannat uppe i nacken. Något utgångshål
hittade vi nämligen inte. Förmodligen hade kulan också klippt av halspulsådern då
björnen blött så ymnigt.
Började skymma
Det började skymma när vi var klara med flåningen och då vi en stund senare klev i
land vid lägret var mörkret kompakt. Vi tände en stor och värmande brasa, åt gott och
drack varandra till för en händelserik och lyckad jaktdag. Gerry underhöll oss med
munspel och vi bidrog med och lärde honom några svenska folksånger.
För mig var svartbjörnsjakten över. Via radio meddelade Gerry baslägret om den lyckade
jakten och fick då reda på att den björn jag fällt var den första som sköts den
våren i British Columbia.
Lasse fick sin svartbjörn den sjätte jaktdagen. Det blev en bekväm jakt. Han sköt
nämligen björnen sittande på strandisen nere på floden.
När vi följande dag återkom till baslägret vid Taku River var Frey redan där. Samma
dag som jag skjutit min björn hade också han lyckats. Trots en jaktvecka till blev
Hasse, Rabbe och Klas utan björnar. Hasse tröstade sig dock sista jaktdagen med att
fälla en ståtlig varg.
Gary Hill, yrkesskicklig konservator i Atlin, såg till att våra trofeer fick den
behandling de behövde, för att för alltid kunna föreviga vår "big game
hunting" med Guy & Elsie Anttila och deras Taku Safari i sydvästra British
Columbia.
/Mikael Broo
Gå till Taku Safaris hemsida |