KRÖNIKA JJ/7/96 - Finlandssidorna
Mikael Broo
VARGEN - ETT HOT MOT JAKTEN
De jägare som läser Jaktjournalen har med all säkerhet noterat, att rapporterna om vargrivna hundar den senaste jaktsäsongen varit betydligt fler än tidigare. Det gäller både för Finland och Sverige.
Orsaken är lätt att fastslå. Vargstammen i hela Norden ökar stadigt, framförallt i Finland, som årligen kan räkna in ett betydande vargtillskott österifrån.
Jägarna är tveklöst oroade över denna utveckling. Inte för att de lider av någon vargskräck, utan för att de är medvetna om att ett vargmöte under en jakttur kan betyda slutet för deras bästa jaktkompis, hunden. Självklart utsätter sig ingen jägare frivilligt för den risken. Följden av detta blir att jägare i områden där vargar finns drar sig för att ge sig ut på jakt. En ökande vargstam blir därmed också ett direkt hot mot själva jaktutövandet.
Att vargen kan vara farlig för och även angripa människor är något som jägarna inte heller kan bortse ifrån. Det färskaste exemplet på att så kan ske härstammar från Finland, Sodankylä i norra Lappland, där en man i vintras överraskande angreps av en varg. Från Ryssland finns det exempel på incidenter där vargar attackerat och dödat vuxna människor.
Erik S Nyholm, känd och uppskattad rovdjursexpert och -forskare, numera pensionär, bekräftar dessa hotbilder. Det finns också flera ryska vargforskare med samma uppfattning.
I samma takt som vargstammen ökar kommer allt fler jägare att uppleva att deras jakthundar blir vargföda. Renägare och andra som bedriver någon form av boskapsskötsel kommer att bli av med fler och fler djur till vargarna. Viltet i skogarna, älgar, hjortar och rådjur, minskar. Även incidenter mellan människa och varg kommer att bli allt vanligare.
De senaste åren har vargar observerats så gott som i hela Finland (utom Åland). I Sydösterbotten har det åtminstone i ett par år funnits stationära vargar. Totalt uppskattas vargstammen i landet omfatta mellan 140 och 170 individer. Men det finns påskyndare som anser att det finns utrymme för minst 500 vargar i Finland.
Vilken uppfattning jägarnas organisationer, framförallt JCO, företräder i sammanhanget är inte klart. Någon uttalad målsättning om vilken storlek på vargstammen (och andra rovdjursstammar) som anses acceptabel från jägarsynpunkt sett finns inte. Det är något som bland enskilda jägare upplevs som en påtaglig och besvärande brist. Kanske är det därför som jägarna på fältet hittills i många fall fungerat så anarkistiskt.
För några år sedan observerades en varg inom jaktmarkerna i Malaxtrakten. En jägare gav sig ut för att "skrämma" vargen. Han sköt ett "skrämskott", som tog i en kvist, ändrade riktning och träffade vargen i hjärtat. Rättslig påföljd kunde inte undvikas. Men traktens jägare betalade hans böter.
För två år sedan förirrade sig en varg in i Replot skärgård. Den hittade ett skär där den kunde frossa i god mat - ett fårskär. Men jägarna stoppade den omgående. De la sig i förhåll och när vargen nästa gång klev iland på holmen mötte den sitt öde. Tack vare att jägarna ansågs ha skyddat sin egendom uteblev påföljderna den gången.
Så här ska det dock självfallet inte behöva gå till. Jägarna ger bara jakten dåligt rykte och skadar sig själva genom att ta lagen i egna händer. Men så länge vargstammen tillåts öka utan att jägarna känner att de kan påverka utvecklingen är det risk för att anarkismen fortsätter.
En alternativ och bättre strategi vore att jägarna själva garderar sig för vad som eventuellt kan inträffa vid en vargkonfrontation under en jakttur. Det bästa som då kan rekommenderas är naturligtvis att man tecknat försäkringar för både jakthund och sig själv. Det nästbästa är att utrusta sin jakthund med en hundpejl så att den åtminstone, efter ett vargöverfall, kan hittas.
Säkraste alternativet är förstås att låta bli att jaga. Men för flertalet jägare är naturligtvis detta en helt otänkbar lösning av problematiken.