Artikel JJ/7/96 - Finlandssidorna
Erik S Nyholm (gm Mikael Broo)
VARGEN KAN VARA FARLIG
Det har alltid funnits en konflikt mellan vargens och människans intressen. Även om vargar i allmänhet är rädda för människan är förhållandet mellan vargen och människan ingalunda okomplicerat.
Vargen lever i flera slags gruppbildningar. Några lever i flock och flockvargar är allra farligast. De flesta av våra vargar lever i par, en hona och hane tillsammans. De är ofarligare och försiktigare än flockvargar även om parens beteende mycket beror på deras ålder och erfarenhet.
En betydande del av våra vargar lever helt ensamma. De är minst farliga för människan även om de jagar stora klövdjur, hundar och andra husdjur. Deras beteende beror mycket på om de är ensamma tillfälligt eller varaktigt. Även om det är bekant att det förekommer revirbeteende i vargflockar har jag kunnat konstatera, att det i Finland finns ensamma vargar som saknar ett revirliknande beteende.
Vargens och hundens beteende skiljer sig inte mycket från varandra. Men det finns avgörande skillnader i deras förhållande till människan. En varg reagerar inte på några som helst "order" från en främmande människa. Det är således svårt att skrämma en varg.
Relationen mellan vargar och människor beror på många olika faktorer. En del vargar är inte alls rädda för människan utan betraktar henne som ett intressant objekt som väcker nyfikenhet. Vargen testar människans benägenhet att visa rädsla och bli skrämd samt hennes grad av underkastelse. Både vuxna hon- och handjur testar gärna människor.
Unga vargar och valpar däremot är lättskrämda och ytterst misstänksamma och skygga. Valpar under ett år är till och med rädda för renar tills artfränder, i de flesta fall föräldrar, lär dem att döda och handskas med renar. Vargar är dock nästan alltid farliga för hundar eftersom hundar är ett bytesdjur för vargen.
Olika slags människor får vargar att reagera på olika sätt. Vargar är mest rädda för fullvuxna karlar. I mindre utsträckning är vargar rädda för fullvuxna kvinnor. Barn under tio år är vargar inte alls rädda för utan visar i stället ett speciellt intresse för dem.
Det finns alltid anledning för människor att akta sig för vargen, oberoende av om den är frisk eller rabiessmittad. Möter man en varg som varnar (med en dämpad hostning) ska man absolut inte vända ryggen till. Då kan vargen anfalla bakifrån. Man ska också akta sig för snabba rörelser och det är ytterst farligt att försöka ta till flykten.
Man ska inte heller böja sig ner för att försöka få tag på en sten eller en käpp. Att sänka huvudet ner till samma nivå som vargens huvud kan bli en utlösande faktor som får vargen att gå till anfall.
Även om den ryske vargexperten Kozlov delar uppfattningen om att vargen i allmänhet inte anfaller en människa erkänner han i egenskap av erfaren vargforskare, att även en frisk varg även ibland kan gå till anfall.
I Finland har allmänheten haft möjlighet att välja mellan farliga vargar som ökar fort och förorsakar synliga skador och mellan mindre farliga vargar som ökar mindre men som förbrukar mera föda. Man har valt den senare linjen.
Av den anledningen har man i Finland medvetet försökt att störa flockbildningar, även om man då blivit tvungna att betala större ersättningar för rovdjursskador.
Vargens anpassning till nästan varje hörn av vårt land och framför allt i närheten av människan medför tyvärr problem som ökar i relation till hur stor vargstam allmänheten vill ha. Naturresursrådet föreslog redan 1986 en stam på 500 vargar i stället för nuvarande 140-170 vargar; en målsättning som kan diskuteras och som av flera intressegrupper inte betraktas som helt problemfri för framtiden.