Artikel/Vasabladet (13 februari 1998)
VARGPROJEKTETS URSPRUNG
Det är inte lätt att sitta på två stolar samtidigt. Förutom det synnerligen obekväma i situationen är risken överhängande stor, att det slutar med att man plötsligt upptäcker sig hjälplöst hängande mellan bägge.
Liknelsen passar bra in på den förklaringsmodell Lorenz Uthardt serverar i bladet (5/3) och i vilken han försöker övertyga läsarna om, att Jägarnas centralorganisation inte stöder "projekt vargförflyttning" fast man egentligen gör det. Enligt vicebasen för JCO fördömer nämligen centralstyrelsen enhälligt projektet. Men, tillstår han, ändå är JCO med i "egenskap av expert".
Det senare kan väl inte tolkas som annat än ett markerat stöd för operation vargförflyttning. Och det skulle förvåna om inte de ivrigaste påskyndarna bakom projektet också upplever markeringen som sådan. Den som är med, på ett eller annat sätt, är naturligtvis för. Den som är emot borde givetvis antingen pasivt ställa sig vid sidan om eller aktivt motarbeta planerna. Om JCO-styrelsen, som LU säger, verkligen enhälligt fördömde projektet borde därför den fortsatta handlingsvägen varit given.
Att hänvisa till att vår organisation dock inte bidrar ekonomiskt i sammanhanget är irrelevant och ingenting som rättfärdigar engagemanget. Eftersom pådrivarna av projektet redan inhöstat 150 000 mark från miljö- och jord- och skogsbruksministeriet och dessutom räknar med mellan 5-10 miljoner i EU-stöd fanns det nog inte vare sig något behov av eller krav på ytterligare tillskott.
Lorenz Uthardt säger sig, vad beträffar mina kommentarer (i Vbl 3/2) om de diskutabla inslagen i rovdjursrapporten, hålla helt med mig. Dock inte i ett avseende, tillägger han. Jag skulle nämligen felaktigt ha pådyvlat rovdjursgruppen, i vilken han själv medverkade, förslaget om att vargar handgripligen skulle flyttas från östra till västra Finland.
Det gjorde jag nu inte. Faktum är, att jag i stället särskilt betonade för läsarna, att "Det bör observeras att rovdjursrapporten inte innehöll någonting om att ökning och spridning av de stora rovdjuren i landet skulle ske på konstlad väg".
Det är intressant att notera LU:s hänvisning till att rovdjursrapporten delvis var ett resultat av påtryckningar och kritik från EU. Det är riktigt. Men samtidigt kunde han ha påpekat, att fröet till pekpinnarna från Bryssel har sitt ursprung i vårt eget land. Det är något som Uthardt i egenskap av JCO:s vicebas inte kan ha undgått att informeras om.
Den 1.12.1995 tillställde nämligen representanter för några av våra djur- och naturskyddsorganisationer EU en skrivelse i vilken de påstod, att jord- och skogsbruksministeriet (fiske- och viltavdelningen) utomlands gett en falsk bild av både de stora rovdjurens situation i Finland och den rådande rovdjurspolicyn i landet.
I skrivelsen (som är formulerad på engelska) påstås vidare, att någon livskraftig vargstam inte funnits i Finland i över hundra år, att det år 1995 hittades endast en varglya och att det gjordes bara tre observationer av vargkullar. Ansvarig minister sägs inte heller ha gjort ett dyft för att försöka skapa en livskraftig ("viable") vargstam i landet. Som ett bra exempel på hur den finländska vargpolitiken fungerar i praktiken framhålls, att konflikter mellan människa och varg i Finland löses genom att man helt enkelt skjuter vargarna.
"As far as we know, in a conflict between man and wolf, a peaceful solution has never been searched for" (fritt översatt: "Så vitt vi vet har man aldrig i en konflikt mellan människa och varg sökt en fredlig lösning"), brer författarna avslutningsvis på med.
Undertecknare av skrivelsen är Riku Lumiaro och Timo Helle, Finlands naturskyddsförbund, Lassi Karivalo, Världsnaturfonden och Hannele Luukkainen från Helsingfors djurskyddsförening. Två av dem, Timo Helle och Lassi Karivalo, fick sedermera plats i rovdjursgruppen och Riku Lumiaro är projektsekreterare för "operation vargförflyttning". Tala om sammanträffanden!
Enligt de allra färskaste uppgifterna från viltforskningsinstitutets rovdjursexpert och -forskare, Ilpo Kojola, uppgår dagens vargbestånd i landet till minst 141 individer. Det, menar jag, är en livskraftig stam som, även om den tillåts en naturlig ökning och spridning i landet, kunde accepteras från jägarhåll. Men att konstlat öka och sprida antalet vargar främjar inget annat än varghat och osämja mellan olika landsdelar.
Det skulle ha varit bättre om JCO-ledningen insett detta och bidragit till att förebygga sådana problem i stället för att låta sig påverkas och styras av påskyndare som nog inte nöjer sig med den tillväxttakt för vargstammen som rovdjursgruppen rekommenderat. De, djur- och naturskyddsaktivisterna, har aldrig stuckit under stol med, att deras målsättning för vargbeståndet slutar på tal som mångfalt överstiger vad andra intressegrupper anser vara en rimlig och godtagbar ökning.
Jägarna är förståeligt nog oroade över den här utvecklingen. Inte för att de, som jag tidigare konstaterat, lider av vargskräck utan för att de är medvetna om risken att vid ett vargmöte mista sina hundar. Följden blir att de drar sig för att ge sig ut på jakt. En ökande vargstam blir därigenom ett direkt hot mot jaktutövandet, en jakt som JCO förbundit sig att "bevara och utveckla".
Men frågan om lämpligt antal vargar och andra stora rovdjur i landet är naturligtvis inte enbart en jaktlig angelägenhet. Den angår alla människor på landsbygden och framförallt de näringsidkare som bedriver någon form av boskapsskötsel. Incidenter mellan människor och rovdjur kan inte heller uteslutas. Och den oro folk i gemen känner inför den risken får inte nonchaleras.
"Vargar som flyttas från sin egen miljö och planteras ut i främmande trakter beter sig inte naturligt", sa (enlig Vasabladet) distriktets jaktchef, Tom Eklund, apropå det beramade vargflyttningsprojektet. Han tycker inte heller att kustregionen är något lämpligt målområde för "tvångsförflyttade" vargar.
Positionsbestämningen för hans del, i egenskap av JCO-tjänsteman, var och är konfliktladdad. Det länder honom till heder att han trots detta hade civilkurage nog att offentligt redovisa sin inställning.
Han står inte ensam.