Artikel/Intervju - JJ-6/1995,Vasabladet
21.05.1995
Mikael Broo
Malax
Älgforskare Tuire Nygren om älgsituationen i Österbotten:
" I N T E S Å I L L A
S O M D E T S E R U T "
Med anledning av larmrapporterna på sistone om älgsituationen i Österbotten kontaktade jag och bad älgforskaren Tuire Nygren i Ilomants om ett uttalande i sammanhanget.
Jägaren i gemen är normalt både kritisk och skeptisk till viltforskares åsikter och rapporter. Inställningen grundar sig ofta på uppfattningen att viltforskare enbart sitter bakom sina skrivbord och producerar teorier och sammanställningar som är baserade på endast skriftliga och tvivelaktiga rapporter från jägarna på fältet.
Den uppfattningen passar dock illa in på Tuire Nygren och hennes man Kaarlo, också han älgforskare, då bägge också är inbitna (älg)jägare. Deras iakttagelser och forskning kan således betraktas som ett resultat av såväl praktiska erfarenheter som teoretiska kunskaper; en kombination som rimligtvis borde vara en garanti för största tillförlitlighet och vederhäftighet.
BEKYMMERSAMT
Tuire Nygren håller med om, att älgsituationen i hela Vasa län ger anledning till bekymmer. Hon säger sig dock inte vara övertygad om, att situationen i det svenskspråkiga kustområdet skulle vara så illa, som man på basen av vinterns älgräkning kunde förutsätta.
- Det är ett välkänt faktum, att antalet älgar vid kusten i allmänhet är som minst vid den bästa tidpunkten för flygräkning. Dessutom får man vid en flygräkning i allmänhet klarlagt enbart ett minimiälgbestånd. Av orsaker som beror på inventeringsgruppens erfarenheter och förutsättningarna för inventeringen brukar nämligen en del av älgarna bli oräknade.
Hon tror att kustområdena också fortsättningsvis kan räkna med invandrarälgar från andra områden. Det som ändras är dock mängden invandrande djur. De minskar från år till år, då genomsnittstätheten över stora områden har gått ner, fastän det procentuella flyttningsöverskottet inte just ser ut att ha avtagit.
- Detta får emellertid inte tolkas som om områdets älgskötsel skulle vara problemfritt - tvärtom. För att komma till rätta med problemet räcker det inte enbart med att man i det svenska kustområdet börjar jaga försiktigare. I hela Vasa län och i vidsträckta områden också i dess närhet skulle det nu vara synnerligen motiverat att minska avskjutningskvoterna, påpekar Tuire.
Hon poängterar att man inom Svenska Österbottensjaktvårdsdistrikt borde bli kvitt den fortsatta och hårdhänta beskattningen av flyttningsöverskottet, överbeskattningen av kalvar samt särskilt det alltför höga uttaget av tjurar(se diagrammet).
LÅGA ÄLGTÄTHETER
Tuire Nygren framhåller, att erfarenheterna av de låga tätheter vi för närvarande har inom hela Vasa län är synnerligen lite kartlagda.
- Redan då medeltätheterna sjunker under nivån 2,5 älgar/1000 hektar förorsakar situationen mångahanda svårigheter. Älgarnas lokala fördelning blir skiftande, då de söker sig till bara de optimalaste områdena (ur födosynpunkt, antal älgar och deras struktur på området samt deras skyddsmöjligheter). Resultatet blir, att den rätta planeringen av jakten områdesvis blir mycket svår.
Tuire menar att licenser beviljas både för lättvindigt och i alltför stor omfattning på nästan älgtomma områden medan det blir alltför få i de bästa markerna. Jakten blir - i det förra fallet - svår, tidsödande och arbetsdryg och påverkar stammen på ett felaktigt sätt, något som inte sker i jakten på en bättre stam. På svagare områden jagas de sista individerna, varvid man i allmänhet inte har råd att bry sig om, ifall det är områdets sista tjurar eller stamkor med kalvar som faller.
- Ganska typiskt vid jakt på mycket svaga älgbestånd är också, att tätheterna på några år minskar och minskar, samtidigt som effekten av kalvproduktionen försvagas och andelen tjurar så småningom börjar öka en aning. Fenomenet kan förklaras med den stegvisa minskningen av den lokala stammen. Då stamindividerna är skjutna, är nästan alla älgar som finns kvar på området ungdjur, som i allmänhet är lågproduktiva.
- Ett annat problem som låga älgtätheter förorsakar är svårigheterna att följa upp stammen. Informationen man får om beståndet blir ofta av olika skäl mer otillförlitlig. En orsak är enligt min uppfattning psykologisk. När inte en enda älg längre finns kvar på ett område blir tröskeln hög att rita ner en nolla på papperet, då jägarna rapporterar vilka älgar som finns kvar efter jakten. Nollan förvandlas då lätt till ett par älgar och 1-2 faktiska älgar blir 3-5 djur.
Sambandet mellan de egna uppgifterna, inventeringsresultaten och följande hösts jaktkvot är tyvärr något man insett alltför väl bland jägarna. Således är det på svaga älgområden mycket större risk att få en överdimensionerad uppskattning av stammen än på sådana områden där älgtätheten är ungefär mellan 3-6 individer per 1000 hektar. På tätare områden än dessa har skattningarna en benägenhet att hamna i underkant.
Enligt Tuire Nygren behövs det ändå inte så många år för att rätta till en situation med mycket låga älgtätheter. Det är något som de praktiska erfarenheterna lärt oss. Men det gäller att våga använda tillräckligt effektiva metoder. Lämpligt vore det, påpekar hon, att för ett par år övergå till "älgfestlinjen" i jakten. Med det menar hon, att varje jaktförening skulle fälla bara en eller ett par älgar, eller så mycket att det åtminstone räcker till en älgfest för hela byn.
PROBLEMLÖSNING
Tuire Nygren vill inte ännu rekommendera någon totalfredning av älgarna i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt - inte ens på de mest älgglesa områdena.
- Den bästa lösningen torde vara en tillräcklig nedskärning av jaktkvoterna i kombination med en noggrann selektiv beskattning. Om det är fråga om helt älgtomma marker är dock total fredning säkert det snabbaste sättet att förbättra situationen. Nackdelen med fredning är emellertid den, att man då samtidigt går miste om kunskapen om älgstammens aktuella situation. I beskattningspolitiken i Svenskösterbotten måste man beakta de fortsatta fenomenen med flyttningsöverskottet, säger Tuire.
- När tjurar och kalvar oförminskat
skjuts år efter år söker sig tjurarna till grannområden med stamkor. Den hårda
beskattningen av kalvar ger då fortsättningsvis - förutom att detta föryngrar
föryngrar den lokala tjurstammen och föråldrar kostammen - utrymme för de unga
åldersklasserna av älgar att flytta från de högproduktiva inlandsområdena ut mot
kusten.
För att motverka denna negativa trend borde jägarna i Svenskösterbotten begränsa den hittills orimligt hårda beskattningen av tjurar, påpekar Tuire. Andelen tjurar ( ca 40 procent) som fälls i distriktet är nämligen alltför hög. Däremot har korna skyddats som i ladugården.
- Jag skulle vilja uppleva, att jägarna inom ett större område skulle börja eftersträva en stabilare älgstam och fortgående inte vore så fruktansvärt fixerade av invandrarstammen som man nu är i kustområdet. Jag hoppas således, att man någonstans skulle hitta de osjälviska jägare, som skulle vara beredda att fungera i strid mot egna fördelar.
För övrigt anser Tuire Nygren att den nya jaktlagen och de nya jakttillämpningarna bidragit till att i alltför hög grad stimulera både tjur- och kalvbeskattningen.
Hon gillar inte heller den allmänna jaktpolitiska linje som nu är rådande i landet, utan menar att nedskärningen av älgstammen i Finland håller på att övergå i någon sorts "ladugårdslinje". Man eftersträvar en toppklassig produkt men bryr sig inte om att beståndets genetiska mångfald småningom försvagas och äventyras.
- Det innebär en successiv försämring av den naturliga stammens framtida välbefinnande då såväl obalansen i den fullvuxna stammens struktur som den sjunkande älgtätheten - tyvärr - inverkar menligt på den ärftliga mångfalden, avslutar Tuire Nygren.