Artikel/Vasabladet
Mikael Broo
Malax
NATURA 2000 - ETT HOT MOT JAKT OCH LANDSBYGD
Det sätt på vilket beredningen och
planeringen av det europeiska
naturskyddsprogrammet, Natura 2000, gått till är ett praktexempel på, hur bristfälligt
den demokratiska processen fungerar i dagens samhälle.
I stället för att i samråd med markägare och andra intressegrupper ta fram ett demokratiskt förankrat förslag, har gröna Pekka Haavisto och hans miljöministerium, tillsammans med de regionala miljöcentralerna, i anspråkslös avskildhet konstruerat ett finländskt bidrag, som inkluderar omkring 11 procent av landets vatten- och landområden. Det mesta är privatägda områden.
Först när det är så gott som klappat och klart går man ut med information till demsom berörs och ger dem dessutom en alltför knappt tilltagen tid för att ordentligt sätta sig in i vad som egentligen är på gång och vilka följderna kan bli för alla berörda parter. Avsikten med tillvägagångssättet är så uppenbar att den inte ens behöver formuleras i ord. Undra över att det väckt så starka känslor till livs!
Till och med ett annat ministerium har reagerat negativt. Jord- och skogsbruksministeriet har nämligen meddelat, att det ställer sig skeptiskt till EU:s miljöskyddsprogram och i synnerhet till tanken på att det ska omfatta även privatägda områden. Ministeriet har därför för avsikt att utreda, om det är motiverat att programmet blir så omfattande att det sträcker sig utöver nuvarande skyddsområden och skyddsprogram. En eloge till JoS och Kalevi Hemilä!
Samma kritik har framförts från SLC, som också påpekat att projektet tagits fram på enbart ekologiska grunder, medan ekonomiska, sociala, kulturella och regionala aspekter inte alls beaktats.
Ingen konflikt
Normalt finns det ingen konflikt mellan jakten och inrättandet av naturskyddsområden. I själva verket bidrar jägarna i hög grad till djur- och naturskyddet, när de lever upp till den till jaktarrendet bundna skyldigheten att utöva viltvård. Jakt påverkar således inte negativt vare sig naturmiljöer eller de djur- och växtarter som kräver speciella skyddsåtgärder.
Detta har även kommit till uttryck i den nya naturskyddslagen, som säger att jakt kan tillåtas inom både "specifierade områden" i nationalparker och andra naturskyddsområden under förutsättning att syftet med skyddet av området inte äventyras.
Trots denna i lagstiftningen inbakade positiva syn på jakt i naturskyddade områden har det visat sig, att den inte håller i praktiken. Sedan år 1995 är all jakt stoppad inom naturparker.
Med undantag för vissa speciellt avgränsade områden, är jakt i nationalparkerna i norr tillåten för lokalbefolkningen. I södra Finland däremot är i regel all jakt förbjuden (en i sig märklig och omotiverad skillnad). I undantagsfall har älgdrev tillåtits i anslutning till jakt. Samma restriktivitet har gällt också för övriga naturskyddsområden.
Ett närliggande exempel på hur det kan gå, när staten griper in och naturskyddar, kommer från Petalax. Där inlöste staten för ett femtontal år sedan ett cirka 220 hektar stort vatten- och markområde (Nojärvsträsket), som ligger inom den lokala jaktföreningens arrenderade jaktmarker. Området blev naturskyddsområde.
Till en början kunde all jakt bedrivas inom området. Men jakträtten, som tidigare traditionellt inte kostat någonting, hade nu fått en statlig prislapp på uppemot 1500 mark per år.
För två år sedan stoppades sjöfågeljakten inom området utan att man ens inhämtat jaktföreningens åsikt i sammanhanget. Med Natura 2000-projektet förverkligat, som dessutom kommer att tredubbla områdets areal och därtill också inkluderar stora delar av föreningens jaktområden i skärgården, frågar man sig nu i Petalax jaktförening, vilka ytterligare jaktrestriktioner som kan väntas och/eller hur mycket ett eventuellt nytt jaktarrendeavtal med staten kommer att kosta.
Det finns gott om liknande exempel över hela landet. En mer eller mindre begränsad jakt har till en början tillåtits inom olika typer av naturskyddade områden. Efterhand har dock jakten totalförbjudits.
Detta är givetvis den ideala målsättning som Pekka Haavisto och hans gelikar på miljöministeriet eftersträvar, något de inte ens dragit sig för att också öppet deklarera.
Alternativ finns
Mot ovanstående bakgrund är det svårt att ha någon tilltro till den information som miljömyndigheterna nu sprider och i vilken det heter, att Natura 2000 inte kommer att medföra några restriktioner för varken jakt eller fiske. Det är uppenbart att projektet på lång sikt och inom stora områden utgör ett reellt hot mot jakten (och fisket).
I Svenskösterbotten är andelen markägare som samtidigt är jägare stor. Låter man sina marker inlemmas i Natura 2000-programmet frånhändar man sig samtidigt den egna till markägandet bundna jakträtten och bidrar samtidigt till att den i stort begränsas.
För dem som inser det orimliga i, att på detta sätt motverka möjligheterna att utöva sin egen fritidssysselsättning, finns det alternativ. Det går att göra ett område till privatägd naturmark med bibehållen jakträtt. Eller så väljer man att "inteckna jakträtten", vilket innebär att den binds vid lägenheten som ett servitut och hindrar den nye markägaren att säga upp jaktarrendeavtalet; en lösning som måhända kunde tänkas passa framförallt jaktföreningarna.
Bästa alternativet är dock att gå på jord-och skogsbruksministeriets och SLC:s linje och kräva, att privata områden inte inlemmas i Natura 2000-projektet. Bara det alternativet kan nämligen garantera att den jakt vi i dag har även kommer att finnas i framtiden. Det utesluter också andra eventuellt obehagliga överraskningar vad gäller skogsbruket och användningen av strandområden.
Det är inte ännu för sent att stoppa Natura 2000-projektet i dess tilltänkta omfattning. Därför är det viktigt att jägarna, både privat och inom sina föreningar, reagerar på skyddsprogrammet och på alla tänkbara sätt låter beslutsfattarna förstå att det från jaktlig synpunkt sett är både onödigt och oacceptabelt.
Ytligt sett förefaller kanske den statliga naturskyddsivern som en struntsak och något som vi kan avfärda med en klackspark. Det som det djupast sett handlar om är emellertid, att statsmakten går in och rubbar ett socio-kulturellt mönster, som alltid varit en grundsten för samvaro och samverkan i en levande landsbygd.
Därför angår det oss alla. Oberoende
av om vi är jägare eller inte.