KRÖNIKA JJ/7/97 - FINLANDSSIDORNA
Mikael Broo
NATURA 2000 I MOTVIND
Miljömyndigheterna i Finland med gröne ministern Pekka Haavisto i spetsen har med sitt tilltänkta bidrag till EU-projektet Natura 2000 hamnat i verkligt blåsväder. Kritikstormen landet runt har, sedan naturskyddsprogrammet i början av april offentliggjordes för remissrunda till berörda parter, bara tilltagit i styrka och omfattning.
Enskilda markägare, jord- och skogsbruksorganisationer, jägarorganisationer, gruvindustrin, ministerkolleger till Pekka Haavisto, ja snart sagt hela folket har rest sig som en man i protest mot projektet.
Reaktionerna är inte överraskande. Folk i gemen, framförallt på landsbygden, har under de senaste åren upplevt att de påtvingats både statliga och kommunala skyddsprogram, som både begränsat byggnadsrätter och till och med lagt beslag på markområden som varit viktiga för deras försörjning.
Med Natura 2000, som skulle utöka det totala skyddsnätet till att omfatta drygt 5 miljoner hektar mark- och vattenområden (15 procent av av landets totalareal) vilket i sin tur skulle innebära ytterligare begränsningar för jord- och skogsbruk, jakt och fiske osv., blev måttet rågat för människorna.
I de här spalterna (JJ/6) har jag tidigare påpekat, att det allmänt sätt inte finns någon konflikt mellan jakt och naturskydd. Jägarna bidrar i hög grad till både djur- och natyrskyddet, när de lever upp till den i jaktarrendet inskrivna skyldigheten att utöva viltvård.
I den information som miljömyndigheterna fört ut under det så kallade hearingskedet har man försäkrat att jakten inte skulle drabbas av Natura 2000-programmet. Men eftersom erfarenheterna från tidigare naturskyddsprogram visat, att sådana löften efterhand inte betytt någonting, har miljömyndigheternas bedyranden förlorat sin trovärdighet.
Väl medvetna om detta har också jägarna såväl enskilt som genom sina organisationer offentligt framfört sina dubier beträffande Natura-projektet. JCO påpekade i ett pressmeddelande i början av maj bland annat, att jaktförbud på skyddsområden och i närheten av dem ofta vållat problem. Mindre rovdjur som minkar och mårdhundar har förorsakat skador på fågelskyddsområden, något som också drabbat hotade fågelarter. Ett förbud har sålunda inom ett område som avsett att skydda arter i stället skadat naturvärdena.
Men även andra faror lurar. Som jag tidigare påpekat är riskerna att enskilda jaktföreningar förlorar delar av sina jaktområden uppenbara. Och i de fall jakträtten överförs på staten kommer jaktföreningarna med fortsatta jaktarrenden att - avvikande från de traditionellt avgiftsfria arrendena - få betala dyrt för jakten inom dessa områden. I de fall jaktföreningarna inte är beredda att göra detta eller inte har råd med det: Till vem eller vilka säljer då staten sin jakträtt?
Den motvind som drabbat Natura 2000 inger dock förhoppningar om, att hela projektet ska kunna stoppas eller åtminstone placeras i malpåse tillsvidare. De skyddsområden som redan finns är enligt de flesta bedömare tillräckliga. En eventuell utökning genomförd efter tsaristiskt diktatmönster är inget som natur- och miljöskyddet skulle vara betjänt av.
Avgörandet ligger hos regeringen, som i
höst ska fatta det slutgiltiga beslutet. Det skulle storligen förvåna om den är beredd
att satsa ett mångmiljardbelopp på ett överdimensionerat naturskydd, när fattigdomen i
landet bedöms vara av den arten, att man behöver EU-stöd för mat åt de medborgare som
svälter.
Läs nästa text!