Artikel/Vasabladet
Mikael Broo/Artikel/Vasabladet
Mikael Broo
FEL TÅGORDNING FÖR NATURA 2000
Motpolerna i debatten kring Natura 2000 framhävdes tydligt i tisdagens Vbl. Inrikesministern, Jan-Erik Enestam, ger en bra sammanfattning av och delar tydligen också den kritik, som förts fram mot projektet i Svenskösterbotten, medan Johan Ulfvens, djupt förankrad i både huvudstaden och Natur- och miljörörelsen i Finland, förbehållslöst applåderar naturskyddsprogrammet i den tappning det presenterats.
Den förre talar om "brister i den grundläggande informationen till dem som berörs" och "hån mot rättsstatens principer". Den senare menar, att "tillvägagångssättet under planering och förarbete varit tämligen acceptabelt" och beklagar dessutom att "miljömyndigheterna i Finland får agera ett slags ställföreträdande syndabock" i debatten.
Är det inte synnerligen märkligt med så starkt polariserande åsikter trots de bägge skribenternas akademiska bakgrund?
Skämt åsido! Jan-Erik Enestam är politiker och måste som sådan vara lyhörd för åsikterna från sina uppdragsgivare, väljarna. Annars skulle han fungera dåligt som den företrädare han är för den representativa demokratin.
Johan Ulfvens representerar de mest radikala strävandena inom natur- och miljörörelserna. Hans åsikter i sammanhanget är därför inte heller speciellt överraskande.
Överraskande däremot är, att han så lidelsefullt med hull och hår slukar projektet utan att se några som helst felskär i vare sig tillkomstsätt eller omfattning. Ändamålet helgar kanske medlen för de mest inbitna påskyndarna av Natura-programmet.
Inte heller ser han några risker för att någon part skulle kunna drabbas negativt av naturskyddsprogrammet. Tvärtom. Han är "övertygad om att man i Lappland en vacker dag kommer att vara tacksam över hur naturskyddet där överdimensionerats", en reaktion han därtill tror ska drabba även människorna i våra skärgårdsregioner. Så långt Ulfvens "visioner".
Birger Enges, som på ledarplats i bladet flitigt och berömvärt kommenterat Natura-programmet, konstaterade i en av sina texter (14/5), att något måste vara fel eftersom alla som klagar, inte enbart i Svenskösterbotten utan också på andra håll i landet, inte kan ha fel eller fått allt om bakfoten; en berättigad undran som han dock inte själv formulerade något svar på.
Svaret - och samtidigt det allvarligaste felet som begåtts - är naturligtvis (vilket jag också tidigare påpekat), att projektet framfötts under en process som inte uppfyller rimliga krav på vedertagna demokratiska former. För att uppfylla de kraven borde tågordningen enkelt uttryckt ha varit: Först en dialog med alla berörda parter, sedan ett förslag som efter remissrunda (igen till berörda parter) kunnat ändras och finslipas utifrån de synpunkter och önskemål som remissvaren gett. Därefter kunde slutgiltigt beslut fattats.
Den tågordning som tillämpats för Natura 2000 blev emellertid den rakt motsatta. Därför känner sig folk (igen) överkörda av myndigheterna. Detta bidrog, tillsammans med en bristfällig och förvirrande information plus en "hearing" som uppfattats som ett hån mot gängse principer om medbestämmande i samhällsprocesser och som inte gav någon reell möjlighet att påverka eller ändra något i projektet, till att måttet blev rågat för alla berörda parter.
Johan Ulfvens är inne på samma "orsak och verkan-resonemang", men blundar medvetet (?) för detta faktum; att just skapelseproceduren för Natura 2000 i allra högsta grad bidragit till det stundtals hätska motståndet mot och den affekterade debatten kring projektet.
Hans något skadeglada applåd i bladet, utan spår av empati för dem som på olika sätt kan drabbas negativt om projektet genomförs i tilltänkt omfattning, bidrar inte heller den med något annat än att en "god sak ytterligare infekteras av en indignation som egentligen inte har med själva ärendet att göra", för att nu låna lite ur den vokabulär han själv använder.
Omtanke om och skydd för alla levande organismer och deras livsmiljöer är med all säkerhet något som flertalet av oss gärna prioriterar. Den inställningen är dock ett "kapital" som miljömyndigheterna i beredningen och planeringen av Natura 2000 förvaltat mycket illa.
Ett naturskyddsprogram som upplevs mer som ett tsaristiskt diktat uppifrån än som ett förmånserbjudande för framtida generationer och som dessutom i dessa tider av massarbetslöshet och hopplöshet hos många människor slukar miljardbelopp att förverkliga är dock dömt att misslyckas.
Det bästa man nu kan göra är därför, att nöja sig med att låta Natura 2000 omfatta enbart tidigare av stat och kommuner fastställda skyddsområden samt eventuellt utöka med enbart områden som markägare frivilligt är beredda att införliva i projektet.
På så vis skapas det också ett bättre och mer förståelsefullt klimat för framtida positiva förändringar.