Artikel/JJ-12/1995,Vasabladet
Mikael Broo/Malax


ANSVARET FÖR ÄLGSKÖTSELN

Landets älgforskare är allvarligt bekymrade över dagens älgskötsel och hur den, om den får fortsätta i samma spår, kan komma att påverka älgstammens struktur och genetiska mångfald i framtiden. Detta var kontentan av en intervju jag gjorde med Tuire Nygren i våras.

- Älgskötseln håller på att övergå i en "ladugårdslinje", med vilken man eftersträvar en toppklassig produkt, men föga bryr sig om hur den negativt påverkar den ärftliga mångfalden, sa Tuire Nygren.

Hennes oro grundar sig på bland annat följande iakttagelser och fakta (framförda i en artikel i Metsästäjä/Jägaren härom året):

- Älgforskningens möjligheter att kunna följa med sin tid har minskat trots att basinformationen (bland annat inventeringsresultat och obskort från jägarna, min anmärkning) har ökat,

- Älgstammen håller på och blir allt mer heterogen,

- Den praktiska målsättningen för skötseln av älgstammen håller på att glida över till lokal nivå, trots att man är medveten om stammens vidsträckta rörlighet.

Allvarlig kritik

Parallellt med detta ökar också girigheten, säger Tuire Nygren, och avser naturligtvis med detta, att intresset för bytesvolymen är större än omtanken om älgstammens framtid.

Hon är kritisk till hur älgavskjutningen fungerar i olika delar av landet;

- i landets södra delar maximeras kalvproduktionen på bekostnad av en balanserad sammansättning av stammen och

- i norr är avskjutningskvoterna högre än den årliga kalvproduktionen.

Mot bakgrunden av dessa observationer och realiteter vill hon, att alla berörda parter ska begrunda följande frågeställning: Har vi, som internationellt fått så mycket erkänsla för vår målmedvetna reglering av älgstammen, råd att spela hasard med vår nuvarande älgstam?

Uttalandena bör väl tolkas som en allvarlig kritik mot alla de parter, som planlägger och genomför den praktiska delen i älgskötseln - jakten; jägarna och deras organisationer, skogsägarna och jaktbyråkratin (m.fl.). Ingen part lever helt upp till det gemensamma ansvar vi har för landets älgstam, tycks Tuire Nygren mena. Med sin tillspetsade fråga vill hon få alla att stanna upp ett tag och åtminstone tänka efter - och kanske förhoppningsvis allvarligt diskutera - vart vi är på väg med älgskötseln.

Lättsinnig debatt

Detta har under höstens lopp fått en del debattörer att kontra. I Metsästäjä/Jägaren nr 5 säger JCO:s verksamhetsledare, Esa Niemelä, att "... någon anledning till större bekymmer föreligger nog inte. Jaktvårdsdistrikten har god kontroll på älgstammarnas storlek och anpassar licensernas antal därefter. Om älgstammens struktur snedvrids på det sätt forskarna framfört har jägarna nog medel att rätta till situationen". En del debattörer har till och med gått så långt, att de gjort sitt bästa för att antyda att dagens prekära älgsituation bottnar i brister i älgforskarnas arbete.

Det är utslag av en debatteknik, som oftast tillämpas för att sprida dimridåer kring egna felsteg. Så primitivt och lättsinnigt kan vi inte avfärda älgforskarnas kritik!

Självklart har också de ett delansvar i skötseln av älgstammen. De skattar exempelvis efter varje års jakt, på basen av obskorten, den kvarvarande älgstammens storlek, dess könsfördelning och väntad produktion samt eventuella regionala under- eller tillskott beroende på älgvandringarna. Utifrån sina sammanställningar försöker de sedan föreslå ett lämpligt älguttag, totalt för landet och regionvis, och hur det selektivt ska se ut.

Jag har aldrig sett snett på älgforskarna för att de påtagit sig denna svåra och föga avundsvärda uppgift; ett arbete som egentligen bara bekräftar, att åtminstone de lever upp till sitt ansvar för älgstammen.

Men hur är det med övriga parter? Hur fullgör vi det ansvar som åligger oss - som enskilda jägare, som medlemmar i jaktföreningar och jaktvårdsföreningar? Mot min egen erfarenhetsbakgrund är åtminstone jag beredd att instämma i den kritik Tuire Nygren för fram. Det finns förvisso anledning att självkritiskt diskutera och till och med ifrågasätta hur vi som jägare - lokalt, regionalt och totalt sett - sköter vår älgstam.

Bristfällig skötsel

Jag har tidigare i olika sammanhang och under flera år påpekat, att distriktsledningen i vårt jaktvårdsdistrikt inte levt upp till sitt ansvar för älgstammen. Avskjutningen fick, med distriktsledningens goda minne, under flera år ligga på en nivå, som översteg den årliga tillväxten.

Kritiken hade samma effekt, som när man spiller vatten på en gås. Därför blev också uppvaknandet inför höstens jakt så chockartat. Det resulterade i ett förståeligt känslosvall bland älgjägarna i distriktet.

Men inte heller enskilda jägare, jaktföreningar och jaktvårdsföreningar kan helt frita sig från delaktighet i de senaste årens bristfälliga och ansvarslösa skötsel av älgstammen.

Alltför ofta är det själviskhet och avundsjuka som styr vårt handlande när det gäller älgjakten. Ibland, när kommande avskjutning planeras, är det skottchanserna och de för frysen tilltänkta köttkilona som väger tyngre än omtanken om älgstammens framtida välbefinnande. Att grannar med samma jaktareal får en större tilldelning i avskjutningen blir istadiga argument för samma uttag i den egna jaktföreningen oavsett älgtillgången. Invandrarälgarna blir den ränta man anser sig kunna leva på, utan att det drabbar det egna kapitalet.

Fusk

Än värre är dock, att det uppenbarligen finns jaktlag och jaktföreningar, som enbart i syfte att få en så hög avskjutningskvot som möjligt, medvetet friserar uppgifterna i obskorten till älgforskarna vad beträffar den lokala älgtillgången efter jakten. På samma sätt förskönas också resultatet av årliga inventeringar, om de nu överhuvudtaget utförs annat än på papperet. Att könet på en älg som fallit i skogen blir det motsatta, när den noteras i obskortet förekommer också liksom att t.ex en 12-taggars tjur på papperet lätt förvandlas till en pinntjur. Och hur många älgar per år fälls det som överhuvudtaget inte rapporteras?

Medvetenhet om fusk av det här slaget finns i alla läger - också bland älgforskarna. Men få vågar prata högt om det och än färre gör något konstruktivt för att stoppa det.

Tala sen om brister och felaktigheter i älgforskarnas analyser, sammanställningar och rekommendationer! Egentligen har de, mot ovanstående bakgrund och med dagens resurser, en närapå övermäktig uppgift i det värv som ålagts dem av jägare och jaktbyråkrati. Det går att göra något åt det.

Ömsesidigt utbyte

Avslutningsvis är det viktigt att påpeka något, som Tuire Nygren inte säger rent ut, men som ändå kan utläsas mellan raderna i hennes kritik: Älgforskningen har idag inte de ekonomiska resurser som behövs för en tidsenlig och relevant uppföljning av landets älgstam. Det är självklart något, som snarast måste åtgärdas. I det kravet har älgforskarna med all säkerhet en överväldigande majoritet av jägarna bakom sig.

Älgforskarna behöver oss jägare i sitt arbete. Men vi är också beroende av dem, för att på bästa sätt sköta älgarna såväl lokalt, regionalt som i landet som helhet. Delaktighet och ömsesidighet är därför namnet på den vägvisare som finns vid dagens vägskäl och som pekar ut den enda rätta vägen vad gäller älgskötseln. Vi har inte råd att spela hasard med vår älgstam.

Men varken älgforskarnas situation eller älgskötseln förbättras utan en konstruktiv och uttömmande dialog alla parter emellan. Är det inte dags att inleda den diskussionen?

 
Läs nästa text Rovdjurspolitiken och JCO:

Tillbaka