Artikel/Vasabladet (3/2 1998)
Mikael Broo
Malax
ROVDJURSPOLITIKEN OCH JCO
För två år sedan, i januari 1996, tillsatte jord- och skogsbruksministeriets och miljöministeriets gemensamma råd för miljö- och naturtillgångar en arbetsgrupp med uppdrag, att utreda rovdjursbeståndens situation i landet och samtidigt presentera förslag till hur stora bestånden ska vara i framtiden, hur de ska skötas och hur de skador de förorsakar ska förebyggas och ersättas.
I arbetsgruppen ingick Seppo Mattila från jord- och skogsbruksministeriet, Matti Osara från miljöministeriet, Eero Helle från vilt- och fiskeriforskninginstitutet, Lorenz Uthardt från jägarnas centralorganisation, Timo Helle från naturskyddsförbundet, Lassi Karivalo från Världsnaturfonden och Juhani Maga från renbeteslagsföreningen. Som sekreterare för gruppen fungerade Ilpo Kojola, rovdjursforskare från VFFI och permanent sakkunnig var Timo Tanskanen från landsbygdsnäringsdistriktet i Norra Karelen. Rovdjursgruppen begåvades med gröna riksdagsmannen, vargforskaren och vargvännen Erkki "Susi" Pulliainen som ordförande.
* * *
För drygt ett år sedan offentliggjordes deras rapport om de fyra stora rovdjurens framtid i landet. Gruppen konstaterade, att det nog finns utrymme för en ökning av rovdjur i landet. Det kunde, föreslog man - hör och häpna - lämpligast ske i de västra och inre delarna av Finland. I östra Finland och inom renskötselområdet skulle däremot rovdjursstammarnas numerär i stor sett få förebli status quo, järven undantagandes i östra Finland, där det enligt rovdjursgruppen kunde finnas utrymme för en avsevärd ökning. Södra Finland omnämns överhuvudtaget inte i rapporten!
Några exakta gränser för hur stora rovdjursbestånden ska få bli fastslogs inte i utredningen. Men under en femtonårsperiod, fram till år 2010, ansågs en naturlig ökning från nuvarande numerär med över 60 procent som acceptabel för vargens del i mellersta och västra delarna av landet. I dessa områden kunde järven öka lika mycket, medan en lämplig ökning för björn och lo ansågs ligga mellan 31 - 60 procent under perioden.
Jämsides med dessa utvecklingsprognoser noterade arbetsgruppen, som något av en brasklapp inför eventuella kritikstormar, att rovdjursstammarna lokalt kan avvika från huvudmålsättningen. Formuleringen innebär, att det i praktiken ses som tolererbart att exempelvis vargar, som inom begränsade områden åstadkommer skador, får skjutas. Men, antydde man, avskjutningen måste i så fall kompenseras genom en ökning på annat håll.
Som för att ytterligare ljuta olja på kommande kritikvågor uttalade gruppen en from förhoppning om, att förluster av boskap och husdjur ska ersättas med större gottgörelse i framtiden. Staten borde också ersätta jägare om deras hundar faller offer för rovdjur under jakt, menade utredarna.
För dem som tidigare drabbats och även framdeles kommer att drabbas mest av rovdjursskador är naturligtvis detta inget annat än en intetsägande sympatiyttring. De människor och näringar det handlar om representerar minoriteter, som det visat sig att statsmakten inte har någon större benägenhet att hålla under armarna.
* * *
För många människor är det förmodligen både förvånande och obegripligt att västra Finland, som även innefattar hela Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt, betraktas som ett lämpligt tillväxt- och spridningsområde för lo, järv, varg och björn. Ställningstagandet får delvis sin förklaring i Erkki Pulliainens egna kommentarer till rovdjursgruppens rapport:
- Det gäller främst, att skapa förutsättningar för djuren. Att se till att de har tillräckligt med föda. Då gäller det till exempel att inte skjuta för mycket älg.
Kustområdet med Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt tillhör de viltrikaste områdena i landet. Här finns den högsta älgtätheten och växande bestånd av vitsvansvilt och rådjur. Har- och skogsfågelstammarna är bland de bästa i Finland. Och som smör på brödet finns det också en hel del fårfarmer och nötkreaturbesättningar, katter och sällskaps- och jakthundar.
Här i våra trakter har vi således, enligt Pulliainens sätt att se, råd att dela med oss av vårt överflöd! Men vi måste kantänka akta oss för att skjuta för många älgar! Och vi ska förstås blunda för och överse med att de spirande bestånd av rådjur och vitsvanshjort som nu finns skulle försvinna i samma takt som rovdjuren ökar; något som förresten redan kan skönjas. Enligt utredarna handlar det dock i framtiden, för jaktens och viltvårdens del, om "effekter som fortfarande hålls på en rimlig och uthärdlig nivå", vad nu det egentligen kan innebära.
* * *
Det bör observeras att rovdjursrapporten inte innehöll något om, att ökning och spridning av de stora rovdjuren i landet skulle ske på konstlad väg. Därför är det nu, milt uttryckt, överraskande att konfronteras med avslöjandena (i Vbl 23/1) om, att man i östra Finland ska fånga in vargar och flytta dem till våra trakter. Det är således ett projekt som inte är vare sig förankrat i eller sanktionerat av den arbetsgrupp som tillsattes av ett parlamentariskt organ.
Det uttalade syftet med projektet, "att förändra attityderna till vargen, skapa en jämn vargstam i landet och lugna befolkningen i östra Finland", är dessutom både onöjaktigt och enfaldigt. Vilka attityder ska förändras, var och hos vilka människor? Skapas en jämn vargstam genom en tvångsförflyttning av enstaka individer från östra Finland till kusttrakterna? Varför skulle vargen passa bättre i våra tättbefolkade trakter än i ödemarkerna mot östgränsen? Om en vargflyttning "lugnar" befolkningen i östra Finland, vilken blir då effekten på befolkningen i mellersta och västra Finland?
Åtminstone jägarna är oroade över den här utvecklingen. Inte för att de lider av någon vargskräck, utan för att de är medvetna om att ett vargmöte under en jakttur kan betyda slutet för deras bästa jaktkompis, hunden. Följden blir, att jägare i områden där vargar finns drar sig för att ge sig ut på jakt. En ökande vargstam blir därmed ett direkt hot mot själva jaktutövandet.
I samma takt som rovdjursbestånden ökar kommer också de näringsidkare på landsbygden, vilka bedriver någon form av boskapsskötsel, att uppleva att deras djur blir rovdjursföda. Incidenter mellan människor och rovdjur, i första hand varg och björn, kan inte heller uteslutas.
* * *
Jordbrukarnas takorganisation, MTK, har beskrivit rovdjursgruppens rapport med bland annat följande ord:
- Förslaget är gjort av stadsbor. De har inte brytt sig om, att höra dom som närmast berörs av rapporten. Det ser ut som om den är gjord mera ur rovdjurens perspektiv än människornas och det saknas ekonomiska och sociala analyser av följderna av förslaget.
Som jägare är det lätt att instämma också i den kritiken av rovdjursgruppens utlåtande. Lätt är det däremot inte att acceptera, att JCO medverkat till och står bakom förslaget. Än värre är det emellertid att notera, att jägarnas egen organisation även är en av påskyndarna till "projekt vargförflyttning".
JCO-stadgarna stipulerar att jägarnas egen sammanslutning ska "verka för att jakten ska bevaras och utvecklas" i Finland.
Den rovdjurspolitik som JCO i dag centralt anammat och bedriver, ett linjeval som saknar förankring bland jägarna på fältet, rimmar dock mycket illa med detta stadgande.