KLOSS

När vi bodde i Sverige, Lindesberg, fick vi i början av 1970-talet en strävhårig tax till skänks av en familj som bara ville bli av med den. Jag jagade ingenting under tiden i Sverige eftersom jag var aktivt engagerad i så mycket annat. Taxen, som fick namnet Kloss, blev därför tills vidare bara en sällskapshund.

Men när vi flyttade hem till Malax återupptog jag jakten. Och då avslöjade Kloss direkt vilka jaktliga anlag han hade. Han blev en alldeles förträfflig harhund. Fort gick det inte för honom, men spårnoga som han var, slutade jakterna oftast först sedan haren fallit. Hur många skogs- och fältharar jag egentligen fällde för honom höll jag inte räkning på. Men det var otaliga. Det som mest etsat sig i minnet med Kloss som jakthund utspelade sig en decembermorgon år 1983.

Vintern var snöfattig det året. Natten innan vi skulle ge oss ut på jakt kom det omkring 5 cm blötsnö. När vi begav oss iväg ut på morgonen verkade därför föret vara idealiskt. Vi tog bilen upp till Skogshaga där våra kusiner hade en gammal stuga. Från den ledde en vinterväg inåt skogen. När jag klev ur bilen och släppte Kloss hamnade han direkt i ett färskt nattspår som följde vägen inåt skogen.

Han försvann ur synhåll och bara efter några minuter hörde jag honom skälla. Men det lät inte som det vanliga drevskallet. Ändå var jag beredd med hagelbössan och inväntade haren som jag antog skulle kunna komma tillbaka i sina egna spår.

Då fick jag plötsligt Kloss inom synhåll ungefär 75 meter ifrån mig. Han kom, fortfarande skallande, i harens bakspår. Men någon hare hade han inte framför sig. I stället kom något efter honom som jag inte omgående kunde identifiera. För ett ögonblick trodde jag att det var en annan hund. Men så såg jag tydligt vad det var: En räv kom i bakhasorna på Kloss! Jag trodde inte mina ögon.

Hur skulle jag nu göra? Räven var så nära bakom Kloss att det såg ut som om allt skjutande vore uteslutet. De närmade sig alltmer medan min förvirring bara ökade. När Kloss var bara tjugo meter ifrån mig stannade räven plötsligt upp. Han fick förmodligen vittring av mig. Kloss fortsatte mot mig och skapade dämed en lucka till räven som jag inte var sen att utnyttja. I skottögonblicket kastade räven till höger, men då var det redan för sent. Något fler skott behövdes inte.

Det var en vacker ungräv som fallit, konstaterade jag. Men det sätt som jakten gått till på kändes förbryllande. Varför hade den följt Kloss i bakhasorna? Och varför var taxen så fullkomligt omedveten om räven? Frågorna var många och några omedelbara svar infann sig inte.

Efterhand har jag förstått, att ungrävar kan bete sig på de mest överraskande sätt. Förmodligen var det bara av nyfikenhet den följde efter Kloss. Och taxen, koncentrerad på harspåret, kände ingen vittring av räven då han hade vinden emot sig.

Detta var första och enda gången jag skjutit något vilt som inte haft hunden efter sig. Jag har aldrig hört någon jägare som upplevt något liknande. Det är därför en jakthistoria som är unik och som i all framtid gör det omöjligt att glömma Kloss.

Han kom också, dessvärre, att bli den enda hund som jag själv tagit av daga. Som femtonåring blev hans rygg så dålig, att jag inte såg någon annan utväg att få slut på hans plågor än att skjuta honom. Sedan dess har jag inte själv förmått mig att själv ta bort någon av mina bästa jaktkompisar.

Nästa text: Farväl kompis!

Tillbaka