KRÖNIKA JJ/5/96 - FINLANDSSIDORNA
Mikael Broo
SKJUTGLADA ÄLGJÄGARE?
I ett meningsutbyte med jaktchefen Tom Eklund för en tid sedan konstaterade denne, utanför det egentliga debattämnet, att "jaktvårds-distriktet visavi älgskötseln i första hand ansvarar för att viltets fortbestånd säkras och inte för att jägarna ska få skjuta så mycket som möjligt".
Det var ett uttalande, som jag lovade att återkomma till. Dels pga att det inte hade någon speciell relevans till den då aktuella debatten, dels för att det, med tanke på hur illa älgstammen i stort sett skötts i distriktet de senaste åren, var ett för många ansvarsfulla jägare både anmärkningsvärt och kränkande uttalande.
Formuleringen antyder nämligen, att skulden för älgstammens katastrofala nedgång i Svenskösterbotten de senaste åren är enbart jägarnas. De vill skjuta så mycket som möjligt. De lever inte upp till sitt ansvar för älgstammen, vilket distriktsledningen nog gör, något som bevisades med fjolårets drastiska nedskärning i avskjutningen, menar tydligen jaktchefen.
Om de föregående årens märkliga passivitet från distriktets sida, något som resulterade i flera års överbeskattning av älgstammen, har han dock inget att säga. Det är på intet sätt överraskande.
Det är onödigt och föga fruktbärande för framtiden att peka ut några syndabockar i sammanhanget. Men om jägarna ensamma får klä skott för hur älgskötseln fungerat de senaste åren måste de självklart kontra. Då räcker det egentligen med, att enbart ställa frågan: Vem har burit och bär fortfarande huvudansvaret?
Jägarna kan naturligtvis inte frita sig från medansvar i sammanhanget. Men lika självklart är det, att det jaktliga organ i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt, distriktstyrelsen, som beviljar älglicenserna, har det övergripande ansvaret för älgstammens skötsel och utveckling. Jaktchefen själv har som föredragande i styrelsen både ett stort inflytande på och därmed även medansvar för de beslut som fattas i distriktstyrelsen.
Distriktsledningens ansvarsbörda kan formuleras som en skyldighet, att med lagstadgad befogenhet och makt styra såväl älgjakt som övrig jakt på ett sätt som inte äventyrar vare sig beståndens kvalitet eller kvantitet. Men vad älgskötseln beträffar är det lätt att konstatera, att distriktstyrelsen illa utnyttjat sina styrmedel. Detta faktum går det inte sopa under mattan med insinuanta formuleringar om alltför skjutglada älgjägare.
Enda gången de sex senaste åren som distriktsledningen använt sina maktmedel för att leva upp till sitt ansvar för älgskötseln är nämligen, när den i fjol - i plötslig men ändå alltför senkommen medvetenhet om den katastrofala situation älgstammen befann sig i - mer än halverade avskjutningen jämfört med föregående år. Det var en för den totala älgstammen i jaktvårdsdistriktet nödvändig åtgärd. Men den blev synnerligen impopulär, då den tillämpades utan större hänsyn till de jaktföreningar och jaktvårdsföreningar som verkligen skött sina lokala bestånd berömvärt.
Alla blev sålunda tvungna att skära ner i uttagen, trots att det uppenbart fanns lokala bestånd, som varit i behov av en oförändrad eller till och med ökad avskjutning för att begränsa en accelererande kvantitativ ökning.
De jaktvårdsföreningar som skött sina bestånd och i svart på vitt verkligen kan visa att de avsevärt ökat älgtätheten de senaste åren måste därför "premieras" inför höstens älgjakt.
Det betyder, att de ansvariga för tilldelningen av licenser, inte får stirra sig blinda på proportionellt höga önskemål om avskjutning i jämförelse med i fjol. I stället bör ansökningarna bedömas och avgöras enbart i relation till den lokala jaktbara stammens storlek och de eventuella målsättningar som finns om lämplig älgtäthet på respektive område.
Totalt sett måste dock uttaget i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt ännu förbli måttligt. Det handlar inom stora områden om, att fortsättningsvis öka och stabilisera de lokala bestånden till en nivå som kan ge den årliga avkastning man vill ha, detta utan att för den skull äventyra älgstammens välbefinnande och mångfald.
Såväl jägarna på fältet som distriktsledningen och andra parter måste kunna enas om den målsättningen.