KRÖNIKA JJ/1-2/97 - FINLANDSSIDORNA
Mikael Broo
SELEKTIVITET IN ABSURDUM
Älgslakten i landet i början av 80-talet, då jägarna mer eller mindre tvingades att drastiskt minska antalet älgar, förde inte med sig mycket gott. Det skulle i så fall vara det faktum, att jägarna förvisso lyckades i sitt uppdrag och samtidigt med råge kunde fylla sina frysboxar med älgkött.
Då fanns det inte en tanke på, att jakten skulle vara selektiv. Så fort älgarna dök upp framför skyttarna small det; ett skjutande som fortsatte så länge en levande älg fanns inom skott- och synhåll.
Effekten av slakten är vid det här laget välkänd. Älgtätheten har rasat neråt och lokalt - i bästa fall - resulterat dels i glesa älgbestånd som nätt och jämnt tål jagas, dels i helt älgtomma områden. Vuxenbeståndets köns- och åldersstruktur har snedvridits i sådan utsträckning, att älgforskarna i dag oroligt talar om, att "den genetiska mångfalden" i älgstammen kan äventyras.
Det är mot den här bakgrunden man bör se och bedöma de direktiv som de allra senaste åren inför älgjakten utfärdats från jaktvårdsdistrikten. Syftet med rekommendationerna har naturligtvis varit och är, att åstadkomma en korrigering av de defekter som älgforskarna identifierat i älgbeståndet och att öka antalet älgar. Bara sparsamhet och en strikt planerad och genomförd selektiv jakt kan få älgstammen på rätt köl igen, har budskapet varit. Så långt är allting gott och väl.
Men. När direktiv om olika former av urvalsjakt blir för kategoriska och alla dras över samma kam kan resultatet i enskilda fall bli en selektivitet "in absurdum". Att följa rekommendationerna kan stjälpa mer än hjälpa.
Det finns jaktvårdsföreningar som under lång tid sakkunnigt och berömligt skött sina lokala älgar. De har använt de bästa och mest tillförlitliga metoder för att inventera vinterbestånden. De har noggrant planlagt och med långt driven selektivitet genomfört de årliga uttagen. Resultaten har inte uteblivit. Lokalbestånden har ökat både i numerär och välbefinnande.
Självklart går det inte att påtvinga ett sådant välskött älgområde några allmänna direktiv, som enbart baserar sig på en genomsnittsbedömning av landets (eller distriktets) totala älgsituation. Det är lokalkännedomen, kunskapen om älgarna där de finns, som måste få avgöra vilka urvalsmetoder och avskjutningsproportioner som är adekvata för just det området. Inser inte de ansvariga för påbuden detta är det bara ägnat att skapa onödiga konflikter och irritation i relationen mellan dem och jägarna, problem som dessvärre också sprider sig till jakten och mer gör den till en plåga än till en lisa för själen.
Redan för tio år sedan (1986) införde vi, i den jaktvårdsförening jag själv tillhör och efter rekommendationer uppifrån, det så kallade horntaggsurvalet i jakten (förbud att fälla tjurar med 6 - 12 taggar). Några problem de första åren, att undvika att skjuta fel tjur, var det inte. Men efterhand, då antalet tjurar under eller över 12 taggar markant ökade, blev felskjutningar legio; något som skapade motsättningar och frustration mellan både enskilda jägare och jaktlag i föreningen.
Häromåret intervjuade jag älgforskare Tuire Nygren och bad henne då också förklara hur horntaggsurvalet borde tillämpas och vilka effekter man kan uppnå med urvalsmetoden. Hennes svar är värt att upprepas:
- Med horntaggsurvalet brukar man bara påskynda höjningen av tjurbeståndets medelålder. På de mest problematiska områdena borde man både spara tjurar och idka horntaggsurval för enstaka år. Horntaggsurvalet är OK för ett par år. Men jag skulle inte vilja rekommendera att använda metoden mer än tre år i rad.
När får vi direktiv med en sådan flexibilitet att horntaggsurvalet, liksom andra selektiva jaktformer, lokalt kan tillämpas med den periodisitet som antyds i Nygrens svar och utifrån den platsbundna kunskap som finns om de egna älgarna?