KRÖNIKA JJ/10/97 - FINLANDSSIDORNA
Mikael Broo
FLEXIBILITET I ÄLGJAKTEN
För snart ett år sedan serverade jag, utifrån
egna erfarenheter och efter påstötar från andra älgjägare, en krönika om de
kategoriska direktiv som under flera år utgått från jaktvårdsdistriktet i
Svenskösterbotten i samband med licenstilldelningen inför
älgjakten.
Jag konstaterade då, att syftet med dem varit både vällovliga och nödvändiga för att få den regionala älgstammen - och även lokala bestånd - i balans igen efter 80-talets älgslakt.
Samtidigt redovisade jag de negativa effekter som alltför kategoriska och långvariga direktiv, baserade på en genomsnittsbedömning av den regionala älgsituationen, kan resultera i för lokala bestånd och även för trivseln i älgjakten. Kunskapen om älgarna där de finns måste få avgöra urvalsmetoderna och storleken av de årliga uttagen i jakten, pläderade jag och efterlyste flexibilitet i direktiven uppifrån.
Mot ovanstående bakgrund är det glädjande att konstatera, att jaktvårdsdistriktet nu inför höstens älgjakt, överger den tidigare så restriktiva linjen och i stället låter de lokala älgjägarna själva ta ansvar för hur de sköter sina älgbestånd.
I samband med årets licenstilldelning till
jaktvårdsföreningarna utfärdas nämligen inga exakta direktiv om selektiv jakt i
tillstånden. I stället nöjer man sig med att förmedla vettiga rekommendationer och
ange flexibla ramar för hur könsproportionerna i uttaget av vuxna djur kan se ut och
variera. För rekommendationen om proportionen mellan
vuxna och kalvar i avskjutningen närmar sig dock distriktets formulering,
"kalvprocenten bör vara över 50", den kategoriska påbudslinje som tidigare
tillämpats.
Det var onödigt. Jägarna vet nog själva vilket kalvuttag som är lämpligt för deras lokala älgstam. Men "missen" i detta avseende förtar dock inte det positiva intrycket av distriktets vägledning inför årets älgjakt.
Det som jägarna med all säkerhet kommer att
uppleva som mest positivt är, att inga restriktioner formulerats vad gäller
"horntaggsurvalet"; direktiv som hängt med alltför länge och som därför
skapat onödiga motsättningar mellan både enskilda jägare och jaktlag. Älgjägarna har
också varit medvetna om, att just denna urvalsmetod i jakten inte varit det enda
saliggörande för älgbeståndens välbefinnande och biologiska
mångfald. Därför har också irritationen över förbudet, "att spara på tjurar
med 6-12 horntaggar", ökat för varje år och ibland utmynnat i medvetna
överträdelser.
Att distriktsledningen avstår från, att tvinga in älgjägarna i selektivfållor innebär dock inte, att jägarna nu plötsligt kan börja skjuta allt utan urskillning. Det skulle vara mycket olyckligt. Dessutom kunde en sådan framfart i älgskogen totalt rasera de senaste årens kvantitativa och kvalitativa uppbyggnadsarbete av älgstammen och därmed även begränsa jaktmöjligheterna i framtiden.
Självklart är det därför lika viktigt som förr, att jaga, sköta älgbestånden med eftertanke. Men inga andra än vi själva bestämmer nu i detalj hur vi gör det; en självständighet i älgjakten vi länge eftersträvat.
Men större frihet i älgjakten ökar också vårt
eget ansvar för älgskötseln. Det gäller både den enskilde jägaren och
jaktlagen/jaktföreningarna. Låt oss visa att vi kan leva upp till detta ansvar!
Läs nästa text: Jägarexamen och läsfärdighet