Debattartikel/Jägaren/Vasabladet
Mikael Broo
JÄGAREXAMEN OCH LÄSFÄRDIGHET
Redan innan den nya jaktlagen kom (1993) genomfördes också en förnyelse av jägarexamen. Kursmaterialet förändrades och svällde ut till omkring 350 sidor i två volymer. Också provformulären omarbetades.
Omdömet om, eller betygsättningen av den nya produkten, "Handbok för jägare", blev - när den presenterades - överlag positivt från alla håll. Med sitt större format och ett mer lättläst teckensnitt samt ett digert bildmaterial i fyrfärgstryck gav handboken ett betydligt fräschare intryck en det gamla svartvita materialet.
Men den innehöll förvisso en del brister. Rättelser och kompletteringar som gjorts, i de nyeditioner som förändringar i jakt- och vapenlagstiftningen tvingat fram, har dock i någon mån hyfsat till helhetsintrycket av materialet. Ännu finns det emellertid brister.
Svåra texter
Den kanske allvarligaste defekten i materialet har, mig veterligt, inte ens uppmärksammats tidigare; texternas svårighetsgrad och läsbarhet (framförallt i den svenska upplagan). Av flera orsaker är det nämligen viktigt, att texterna har den lättillgänglighet och lästekniska form, som gör dem hanterbara och förståeliga för alla som vill bli jägare. Uppfyller inte textmaterialet de kraven kommer det, vilket man får förmoda inte varit avsikten, att bara fungera som olyckliga utslagningsinstrument för lässvaga.
Dagens ungdomar läser inte lika mycket som de generationer som växte upp på till exempel 40- och 50 talet. Lästeknik och läsförståelse är därför färdigheter som de senaste decennierna drastiskt avtagit. Med all säkerhet kan den försämrade läsfärdigheten också ses som ett resultat av TVn:s, videons och datorns erövring av både skola och hem. Forskare i sammanhanget , bland annat Viking Brunell i Jyväskylä, pekar också på familjernas socio-ekonomiska situation som avgörande för barnens läs- och skrivfärdighetsnivå.
Läsförmågan i våra högstadier varierar idag de facto från åk 3-nivå till gymnasienivå; ett förhållande som naturligtvis inte är unikt för enbart finlandssvenska skolor utan som gäller också i övriga Norden. Självklart förekommer också samma problem bland finskspråkiga barn.
Det finns ingen nedre fastställd åldersgräns för avläggande av jägarexamen. Då kan inte svårighetsgraden i kurslitteraturen ligga på en nivå (LIX 50), som är jämförbar med ledartexter i dagstidningarna eller textmaterialet i Jan Guillou´s spionromaner om Carl Hamilton. Det är absurt och dessutom fruktansvärt orättvist mot, för att inte säga segregerande för, de lässvaga.
En annan grupp som drabbas är de "halvspråkiga" ungdomar som kommerfrån tvåspråkiga hem och som försöker avlägga jägarexamen på antingen svenska eller finska. Ingetdera språket är tillräckligt för att klara det avancerade språkbruk som finns i "Handbok för jägare". Vägen till jägarexamen, för både lässvaga och "halvspråkiga", blir därför i bästa fall både lång och dyr, i värsta fall uppnås aldrig slutmålet.
Skrivet av fackmän
Den besvärliga språkdräkten i "Handbok för jägare" beror förstås på, att texterna är skrivna av fackfolk, var och en förmodligen den största experten i landet inom sitt gebit, och som i de flesta fall samtidigt är akademiker. De har formulerat sig på den språkliga nivå och med de termer de vanligtvis använder när de vänder sig till jämlikar.
Att svårighetsgraden i texterna då råkat hamna på en nivå, som inte är så lätt att begripa för exempelvis 12-13 -åringar har de knappast ens haft en tanke på; ett slarv som ofta behäftar även läroböcker skrivna för elever i grundskolan. Effekten blir naturligtvis att inläsningen av kunskaperna inte känns så berikande och lustbetonad som den borde kunna vara. Och de kunskaper som befästs räcker inte för att klara en slutexamen.
Ordlistor, som förklarar ovanliga ord och jaktliga termer, i anslutning till varje kapitel skulle avsevärt underlätta instuderingen för lässvaga. De skulle också vara betjänta av någon typ av "frågebank" med instuderingsfrågor kring det viktigaste innehållet i textmaterialet.
Obegripliga provformulär
Det avgörande hindret utgörs dock av provformulären för jägarexamen, vilka innehåller ännu större språkliga brister än kurslitteraturen. De är, förutom det avancerade språkbruket, otympliga och dåliga översättningar från finskan med ordföljder och ordval helt främmande för svenskt språkbruk. Sakfel i frågor och svar varvade med fel i rättningsmallarna irriterar och försvårar dessutom för både examinander och examinatorer.
Ett praktexempel på språkgrodorna i de svenskspråkiga provformulären finns i en fråga, där examinanderna ska ta ställning till, vilken viltart av tre nämnda som införts till den finländska faunan från utlandet. I det sammanhanget har översättarna använt sig av ett uttryck som inte ens existerar i svenskan, "omflyttningsinplanterats" ( från finska "siirtoistutettu"), och som därför i första hand leder tankarna till omflyttningar av viltarter inom landet. Att frågan därtill inleds med "I Finland..." bidrar till att svaret oftast blir fel. ( Den finskspråkiga formuleringen är däremot mer lättförståelig).
Frågeformuleringarna ligger i själva verket på en så hög abstraktionsnivå att till och med ungdomar med normalbegåvning och god läsförmåga har svårigheter att förstå dem. För de läsretarderade blir de helt obegripliga.
För dyslektiker ("ordblinda"), oberoende av om de är svensk- eller finskspråkiga, borde det naturligtvis vara självklart, att de ges möjlighet att göra jägarexamen muntligt. Examinatorn ska kunna förklara frågorna, "översätta" dem till ett begripligt språk och därefter låta examinanden ta ställning till de svarsalternativ som finns.
Hemligstämpeln av provformulären omöjliggör en mera detaljerad och offentlig genomgång av alla de språkgrodor och direkta fel som finns i materialet. Förhoppningsvis ska det ändå vara möjligt att få en ändring till stånd; något jag förutsätter att JCO har beredskap att ta itu med.
En språklig hyfsning av fikon- och
byråkratspråket i jägarexamens alla delmoment är nämligen nödvändig. Bara en sådan
kan ge alla tilltänkta jägare jämlika möjligheter att avlägga och klara jägarexamen.
Oberoende
av läsfärdighetsnivå.
Fotnot: LIX = Läsbarhetsindex - en metod som fastställer skrivna texters svårighetsgrad baserad på meningslängd och långa (svåra) ord.