KRÖNIKA JJ/1-2/98 - FINLANDSSIDORNA
Mikael Broo
MISSLYCKAD FORSKNINGSJAKT
I en notis i JJ/12 berättades det kortfattat om den i Finland - också inom Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt - tilltänkta forskningsjakten på gråsäl, en jakt som inte blev något annat än ett stort misslyckande. Fiaskot tarvar en mer uttömmande kommentar.
Gråsälen har under en femtonårig fredningsperiod ökat i antal i både Östersjön och Bottenhavet. I dag beräknas stammen - enligt sälforskarnas beräkningar - uppgå till omkring 10 000 individer. Yrkesfiskarna hävdar dock, att beståndet är avsevärt större och framförallt för stort för att det ska gå att bedriva ett ändamålsenligt och inkomstbringande laxfiske. Detta har framförts till berörda myndigheter med krav på åtgärder för att garantera ett så störningsfritt fiske som möjligt.
Det är mot denna bakgrund man ska se tillkomsten av den så kallade "forskningsjakten" på gråsäl. Politiker och ansvariga myndigheter, hårt trängda av fiskarna, ville nu visa, att de äntligen var beredda att göra någonting positivt för en näring som hotas av utplåning. Gråsälsjakt skulle tillåtas och genomföras i det huvudsakliga syftet att utreda hur sälskadorna på fiskfångster och -bragder kunde minskas. Villiga instrument fann man snabbt och lätt bland viltforskarna och jägarna.
Den viltforskare finns ju inte, som skulle tacka nej till ett extra forskningsanslag och -uppdrag om ett sådant erbjuds. Och var finns de säljägare som skulle avvisa ett förslag om att åter få jaga gråsäl?
En närmare granskning av de syften som uppställdes, metodik och de fastställda jakttiderna för "forskningsjakten" gör det svårt att värja sig från misstanken att hela projektet aldrig var seriöst menat. Eller så blev det ovanligt klantigt planerat.
Man behöver nämligen inte vara viltforskare för att begripa, att en avskjutning av totalt 30 gråsälar fördelade lika på Finska viken, Kvarken och Bottenviken, inte ger vare sig tillräckliga eller tillförlitliga data för att kunna formulera slutsatser om i vilken mån jakten kan begränsa eller förhindra sälskador på fångster och bragder.
Man behöver inte heller vara sälforskare för att förstå, att om en jakt i tid och rum förläggs när sälarnas basföda försvunnit från planerade jaktområden, så finns det inga sälar kvar att forskningsjaga. Inte heller går det att notera några som helst skador, eller minskande sådana, på fiskebragder eftersom också de av förnuftiga fiskare plockats bort ur de fisktomma vattnen.
En del av direktiven för genomförande av "forskningsjakten" var också milt uttryckt synnerligen märkliga. Jakten skulle ske från båt och bara simmande sälar skulle få skjutas.
Jägare som prövat på precisionsskytte från båt vet vilket hopplöst företag detta är. Men man kan väl inte vänta sig att sälforskarna ska begripa det. Att sälarna, när de skjutits i vattnet, oftast sjunker och därmed är borta för all forskning är tydligen också det något som är okänt för sälforskarna. Hur nu det kan vara möjligt efter alla år av forskningsjakt.
Hur erfarna och kunniga viltforskare kan göra sådana här missar i planeringen av ett forskningsprojekt är fullkomligt obegripligt. Även om jaktlig kunskap helt och hållet saknas bland forskarna borde den ha varit möjlig att inhämta från annat håll under planeringsskedet. Men den systematik och grundlighet som är normala kännetecken för allt forskningsarbete fick inget utrymme i höstens inledning av jakten på gråsäl. I stället kännetecknades den av klantighet och ogenomtänkta direktiv för genomförandet. Därför blev också resultatet ett totalt fiasko.
Projektet kan möjligen ännu räddas under den till våren planerade jakttiden. Det förutsätter dock en genomgripande rekonstruktion av hela forskningsprojektet.
Man kan dock befara att prestigeskäl blir de avgörande hinder som omöjliggör en sådan nystart.