KRÖNIKA JJ/12 - FINLANDSSIDORNA
MIKAEL BROO

SÅ  FÖRLORAR  MAN   SKJUTFÖRMÅGAN

För drygt tre år sedan blev älgjägarna i Malaxnejdens jaktvårdsförening utan skjutbana. Hundratals jägare stod plötsligt utan möjligheter att upprätthålla eller förkovra sin skjutförmåga.

De år vi inte hade tillgång till en egen älgskyttebana blev det för min egen del väldigt litet skjutet. Jag hade, innan vår skjutbana stängdes, klarat av älgskytteprovet. Eftersom detta gäller i tre jaktsäsonger var det inte någotmåste för mig, att skjuta förrän provet var dags att förnyas. Jag kunde vänta, tyckte jag, eftersom en ny skjutbana var på gång och väntades vara klar inom de tre år älgskytteprovet gällde. Under tiden sköt jag pliktskyldigt, på skjutbanor i angränsande kommuner, den tioskottsserie som var obligatorisk inför varje älgjakt. Men oftast blev det inte heller mer.

I höstas var jag så tvungen att åter skjuta älgskytteprovet, om jag ville fortsätta som skytt i älgjakten. Med den enda ask övningspatroner jag hade i lager, plus en handfull gamla jaktpatroner, begav jag mig iväg till vår nya skjutbana. Jag hade hört av andra, som redan hunnit prova den, att nyanläggningen absolut var en av landets allra bästa. Det lät positivt och jag tog omdömet som en bekräftelse på att det förvisso skulle gå som en dans nu att klara av det obligatoriska provet.

Jag var den kvällens ansvarige skytteövervakare. Det innebar att jag skulle få vänta ett bra tag innan det var dags för mig själv att skjuta. Alla andra skulle få göra undan sitt först. Innan den officiella skjuttiden var inne hann jag med några skott på sidobanan kolla att kikarsiktet var rätt inställt på min nästan nya Tikka. Utan att närmare reflektera över vad jag gjorde använde jag de gamla, slitna jaktpatronerna  -  Sakos 13 grams Hammerhead -  för inskjutningen. Efter en liten justering av kikarsiktet efter de tre första skotten verkade allt vara OK.

Medan jag satt och ledde och övervakade de andra deltagarnas skytte förundrade jag mig storligen över hur bedrövligt alla sköt. Jag kände alla och jag visste därför vad de presterat på skjutbana tidigare om åren. Nu fungeradede, på några undantag när, som om det var första gången de höll i en älgstudsare. Bortförklaringarna flödade. Ibland var inte vapnet inskjutet. Det var nya patroner. Nya kikarsikten. Bara öppna riktmedel. Synen började bli dålig och bössan var ju för gammal och borde bytas.

De råa, fräcka skämten kring dom som misslyckades svävade som onda andar över skjutbanan. Jag led med misslyckarna. Men samtidigt kände jag hur tilltron till min egen förmåga fick mig att växa flera tum i självtillit. Så jävligt illa kunde väl inte jag skjuta. Nog för att jag inte var någon toppskytt. Men aldrig hade jag haft sådana problem med skyttet, tyckte jag. Innan det var dags för mig att skjuta fick jag som en vision av, hur de berömmande kommentarerna efter mitt skytte skulle låta. Det var knappt så jag kunde hålla mig från att avbryta kvarvarande skyttar och genast demonstrera hur banskytte på både stående och löpande älgfigur går till. 

Så blev det klart för mig att skjuta. Självsäkert klev jag in i skjutkuren och gjorde mig beredd. Nu hade jag laddat med Normas 8-grammare. Eftersom det var klubbkväll och vi kunde skjuta lite som vi ville begärde jag att få en "låtsasserie" på älgskytteprovet, således tre skott på stående och tre skott på löpande figur. Nu skulle jag visa att jag kunde klara älgprovet direkt om jag så ville.

Första skottet gick. Jag växlade patron och tryckte av en gång till. Ingenting hände. Jag tryckte och tryckte och tryckte igen, men inte ens det minsta lilla klickande hördes. Vad var det för fel? Hade jag säkrat studsaren? Jag fick tummen mot säkringen och försökte pressa den framåt. Inget hände. Studsaren var osäkrad.

Försiktigt sänkte jag Tikkan och gjorde patron ur. Men någon patron följde inte med ut. Herregud, tänkte jag, har jag inte ens fått in en ny patron i loppet. Jag kände hur kallsvetten började slå ut i pannan. Trots skumgummipropparna i öronen uppfattade jag också de beska och föga smickrande kommentarerna i bakgrunden. Det självförtroende som bara växt och stärkts under kvällens lopp var plötsligt som bortblåst. Jag fumlade ut slutstycket och kollade loppet. Den ljusa öppning som borde ha funnits där syntes inte. En patron satt tydligen fast i patronkammaren!

Spänningen släppte något och jag klev ut ur skjutkuren för att återupprätta något av mitt för tillfället förlorade anseende som skytt. Det kändes välgörande att demonstrera vad som egentligen hänt. Och välviljan visste inga gränser när det gällde att utreda vad som egentligen förorsakat missödet. Någon befriade mig från bössan för att peta ut patronen som fastnat i loppet. Innan jag själv hunnit analysera orsakerna till krånglet stod jag åter skjutfärdig i hytten.

Nu gick de tre inledande skotten utan några som helst problem. Markering följde. Tre bommar! Jag kunde inte tro mina ögon. Alla tre skotten satt alldeles för högt. Jag började känna mig darrig i både armar och ben. Med brusten röst bad jag i alla fall om att få i gång det löpande skyttet. Jag tyckte att jag fick en bra första träff, växlade patron och kramade av i exakt rätt ögonblick igen, när älgfiguren kom från vänster. Men det blev bara en kram om avtryckaren. Ingen knall. Inget skott gick av. Och där stod jag igen och undrade vad det var för fel. När jag fick upp slutstycket följde patronen med ut och medan markören hann visa att det första skottet i löpande var en hög 1:a, konstaterade jag att slagstiftet inte hade lämnat något märke i patronen. Jag kommenderade ut älgfiguren för det tredje skottet i löpande, lirkade försiktigt in patronen och plötsligt var det helstopp. Det gick inte att stänga slutstycket!

Nu först började jag inse att det var något allvarligt fel med min Tikka och avbröt därför omgående. Felen förklarade dock inte de överraskande dåliga skotten. De måste bero på något annat. Men just då reflekterade jag inte speciellt mycket kring detta fenomen. Sammantaget hade emellertid resultatet av kvällens skjutövning ingett mig tvivel om både min studsares tillförlitlighet och min egen skjutförmåga. Vad hade hänt med mitt vapen och mig själv?

En detaljerad kontroll i lugn och ro därhemma avslöjade tidigare oupptäckta defekter på slutstyckets plastbussning samt problem med avtryckarmekanismen. Det senare var lätt avhjälpt med lite vapenolja. Med slippapper fick jag bort de värsta defekterna på slutstycksbussningen. Därmed var Tikkan aktionsklar igen.

Under reparationsarbetet med studsaren insåg jag också   - i eftertankens kranka blekhet -  varför skotten mot älgfiguren gått alltför högt och mestadels varit bommar. Jag hade skjutit in vapnet med 13-grams patroner och sedan använt 8-grams när jag inledde den egentliga träningen. Utan att vara någon expert på ballistik begrep jag att de mycket lättare kulorna gick avsevärt högre än de tunga Hammerhead:arna. Efter tre magra skytteår var detta självklara faktum något jag ändå inte kom att tänka på vid höstens första skjutövning.

Jag kom också till insikt om grundorsaken till mitt eget och andras bedrövliga skytte. Det som saknades, det vi missat under de tre år vi varit utan skjutbana, var ändamålsenlig och regelbunden träning. Självklart går det inte att för evigt behålla en inlärd färdighet om man inte genom träning stimulerar och upprätthåller den förmåga man förvärvat. Det gäller det mesta här i livet. Och ju äldre man blir desto mer träning behövs.

När jag insåg och accepterade dessa sanningar fanns det inget annat att göra än att besöka närmaste vapenaffär och där inhandla några hundra övningspatroner. Jag hann förbruka dem nästan alla inför årets älgjakt. Och älgskytteprovet gick galant.

Fortsättning följer nästa höst. Åtminstone för min egen del.

Läs nästa text: Fredningsområden och kvoteringar

Tillbaka