KRÖNIKA JJ/1-2/Finlandssidorna
Mikael Broo
FREDNINGSOMRÅDEN OCH KVOTERINGAR
Traditionellt - eller kanske bara rent slentrianmässigt - brukar jaktföreningarna i Finland varje år avgränsa en del av sina jaktområden och inom detta föbjuda all småviltjakt. Storleken på fredningsområdena varierar, men brukar vanligtvis ligga mellan 10 - 20 procent av den totala jaktarealen. Det är dessutom inte ovanligt, att man kryddar åtgärden med diverse kvoteringar av allehanda slag.
Tanken och tron bakom tillkomsten av av dylika årligen fredade zoner är förstås, att småviltet (kanske i första hand harstammen) under ett par förökningsperioder ska kunna växa till sig ordentligt såväl kvalitativt som kvantitativt. Området förväntas därefter tåla ett ökat jakttryck och ge en större avkastning, större bytesmängd än tidigare. Kvoteringar i jakten är givetvis tänkta att ge en liknande effekt.
Dessvärre måste det fastslås att man, trots att dessa fredningar och kvoteringar tillämpats i decennier, inte kunnat påvisa att dessa "viltvårdsmetoder" skulle ha vare sig ökat någon viltpopulation eller förbättrat dess kvalitet. Däremot har det inte så sällan rapporterats, att iakttagelser gjorts om en märbar nedgång av harstammen inom ett område som varit fredat ett år. Där har sedan jägarna stått med förvåningens finger i häpnadens mun, utan att veta vad som gått fel. Slutsatserna har ofta blivit, att man kanske haft för litet område fredat eller att man inte kvoterat jakten tillräckligt hårt.
Att få gamla jägare, som i alla tider enbart tillämpat dessa enda "allena saliggörande" viltvårdsmetoder, övertygade om det meningslösa med fredningsområden och kvoteringar är svårare än att lära gamla hundar sitta.
Det är i och för sig lätt att förstå, att man - när en påtaglig nedgång av exempelvis harstammen noterats - gärna omgående följer minsta motståndets lag och fredar områden och kvoterar avskjutningen och kanske till och med propagerar för en intensiv och ökad rovdjursförföljelse. Finns det dessutom en tillräckligt högljudd föreningsmedlem, som tyckt sig någon gång ha noterat någon enstaka framgång med insatserna, så är flertalet jägare plötsligt fullkomligt övertygade om åtgärdernas förträfflighet. Då är det svårt att inse och erkänna, att framgångarna nåtts mera kanske trots än tack vare åtgärderna.
Tyvärr tycks det vara ännu svårare att acceptera, att det - för att bedriva och lyckas med viltvård - behövs åtminstone grundläggande kunskaper i ekologi och populationsdynamik. Först då inser man ju, att småviltets upp- och nedgångar har sina naturliga förklaringar, något som inte låter sig påverkas av petitesser som att en och annan jägare rör sig med bössan i markerna eller att det finns både flygande och fyrbenta predatorer i ett jaktområde. Orsakssammanhanget är givetvis mycket mera komplicerat än så.
Att tro på fredningsområden och kvoteringar som effektiva viltvårdsåtgärder är att bortse från sånt som periodicitet hos småvilt, vädrets makter och förändringar av miljön genom utdikningar, täckdikningar och skogsavverkningar. Det är också att bortse från överpopulation med foderbrist och sjukdomar som följd och mycket, mycket annat. Var för sig eller i kombination med varandra förorsakar dessa faktorer de verkligt stora omvälvningarna i viltets livsbetingelser och överlevnadstal.
Så har det alltid varit och så kommer det också alltid att förbli.
Att årligen freda en del av de marker man arrenderar för jakt är därför inget annat än, att binda ris åt egen rygg!