KRÖNIKA/JJ/11/97-Finlandssidorna
Mikael Broo
ÄLGJAKTSPLÅGAN
I skrivande stund står älgjakten för dörren. Visst är det något speciellt med den. Särskild ekipering. Krånglande studsare. Mycket folk. Råa skämt. Slit och stress utan like.
Som salt i såren kommer de misslyckade skotten och skadskjutningarna; episoder som minnesgoda jaktkamrater mer än gärna och i åratal ser till att man inte får en chans att förtränga. Det räcker inte att man tröstar sig med, att det då vanligtvis handlar om sådana jägare som inte inser vilken enorm inlärningseffekt "trial and error-episoder" egentligen har för älgjägare. Eller att de är sådana som tycker att det är synd att älgarna drabbas av den metodiken.
Jag kommer så väl ihåg den älgjakt där jag själv för första gången deltog som skytt. Den enda jaktform som då gällde var drevjakt. Hundjakt hade vi bara ryktesvis hört talas om.
Vi skyttar stod, på första jaktdagens drev, uppställda utanför ett skogsbryn. Bakom oss hade vi en stor kalyta. Tidigt hördes det på drevkarlarna att det fanns älgar i drevet. Spänningen steg. Hjärtat bankade. Tungan häftade vid gommen. Och knäna skakade och närapå vek sig.
En stor tjur dundrade plötsligt fram ur skogen med kurs rakt mot mig. Jag fick in den i kikarsiktet men samtidigt kastade den åt höger och försvann direkt ur synfältet. Jag sänkte studsaren och såg älgtjuren i full karriär smita genom skyttekedjan - mellan mig och min närmaste skyttegranne, inflyttade svensken Billy.
Snabbt svängde jag runt och fick upp geväret igen, fångade in den bortflyende tjuren i kikaren, passerade den för lämplig framförhållning med ett fladdrande hårkors och tryckte av. Den rasade ihop med ett ljudligt brakande och stoltheten över det perfekta skottet infann sig omgående.
- Snyggt skott, ropade Billy.
Ljudligt brakande från skogen fick mig att svänga runt igen i hopp om att fälla en älg till. Men ingen fler älg visade sig. I stället hörde jag oväntade ljud bakom mig där älgtjuren fallit. När jag tittade dit såg jag att den tagit sig upp på benen igen!
När jag åter fick in tjuren i kikarens synfält hade den redan hunnit få upp farten ordentligt. Hårkorset hoppade upp och ner. Förvirrad och stressad över den överraskande utvecklingen ryckte jag av ett skott som slog flisor ur en stubbe framför tjuren. Ett andra skott mot den bortflyende älgtjuren gav inte ens något synbart resultat. Sen försvann den i en svacka. Där stod jag kvar med skammen efter misslyckandet; den obeskrivliga och otäcka känsla som bara infinner sig, när ett till synes perfekt skott plötsligt visar sig vara en dundertabbe.
Resten av den jaktdagen handlade för min del om eftersök; ett försök som pågick ända till krampstadiet och som jag också, volontär som jag var även i det sammanhanget, misslyckades med. En viss tröst erfor jag, när jag fick höra att grannjaktlaget fällt en älgtjur med en skottskada högt upp i ryggen.
Episoden, med upprepade analyser och självkritik, lärde mig mycket. Nu visste jag hur jag skulle göra nästa gång.
Det blev faktiskt också färre missöden och förvecklingar i fortsättningen. Åtminstone för älgarna. Att jag en gång försökte skjuta mig själv i högra stortån räknas inte. Brottet på vänstra tummen var en olycka och senan som gick av i avtryckarfingret likaså.
De fem senaste åren har i alla fall varit totalt fria från misslyckanden. Det kan förstås bero på, att jag inte haft en älg framför bösspipan en enda gång under de åren.
Hur står man ut?