ROVDJURSPOLITIKEN OCH DESS FÖLJDER

För sex år sedan initierade jag genom en artikel i Vasabladet ("Missriktad rovdjurspolitik", 3/2/1998) en debatt om landets rovdjurspolitik. I den beskrev jag vad en parlamentariskt tillsatt rovdjurskommitté hade tänkt till om de stora rovdjurens framtid i Finland; hur stora bestånden skulle vara, hur de skulle skötas, var rovdjuren skulle få finnas och i vilka trakter de eventuellt kunde få öka i antal.

Den så kallade "rovdjursgruppen" fastlog bland annat, att västra Finland var det "lämpligaste" området för rovdjurstillväxt och -spridning i landet. Ordföranden i utredningsgruppen, gröne riksdagsmannen och vargforskaren Erkki "Susi" Pulliainen, kommenterade det förslaget med följande ord:

• Det gäller främst att skapa förutsättningar för (rov-)djuren, att se till att de har tillräckligt med föda. Då gäller det till exempel att inte skjuta för mycket älg.

Han visste förstås, att våra kusttrakter var ett av de viltrikaste områdena i landet med den högsta älgtätheten och växande bestånd av både vitsvansvilt och rådjur. Kustområdet betraktades således som något av en "kornbod" för våra fyra stora rovdjur; varg, björn, järv och lo. Här hade vi, som rovdjursgruppen såg det, råd att dela med oss av vårt överflöd.

Under en femtonårsperiod, fram till 2010, skulle därför varg och järv få öka med över 60 procent medan ökningen av lo och björn kunde få ligga mellan 31 och 60 procent, ansåg rovdjursgruppen. Några exakta gränser fastlogs dock inte för hur stora rovdjursbestånden skulle få bli.

Den föreslagna ökningstakten av rovdjursbestånden var inte speciellt uppseendeväckande i mina ögon. Men att våra trakter rekommenderades som målområde för rovdjursökningen, utan att invånarna själva fått säga sin mening, retade mig. Så borde det inte ha fått gå till. Parentetiskt kan nämnas, att södra Finland inte överhuvudtaget nämndes i rapporten.

Inte heller Jägarnas centralorganisation, med representation i rovdjursgruppen (Lorenz Uthardt), brydde sig om att fråga oss jägare om våra åsikter i sammanhanget; ett typiskt beteende för en organisation som för det mesta visat sig vara oemottaglig för åsikter från medlemmarna på fältet - något som förresten upprepades igen bara ett år efter det att rovdjursgruppens rapport publicerats.

Då handlade det om ett projekt för att på konstlad väg öka och sprida varg till våra trakter (Vbl-reportage 23/1/1998). Vargar skulle fångas i östra delarna av landet och släppas i västra Finland. Initiativtagare och påskyndare till detta var bland annat Finlands naturskyddsförbund, som tillsammans med några gelikar i landet tidigare i ett brev till Bryssel ondgjort sig över hur hänsynslöst rovdjuren behandlades i vårt land. JCO ställde sig till projektets förfogande i egenskap av expert.

Syftet med "projekt vargförflyttning" sades vara "att förändra attityderna till vargen, skapa en jämn vargstam i landet och lugna befolkningen i östra Finland". I min debattartikel betecknade jag detta som en både onöjaktig och enfaldig målsättning. Det var ju lätt att inse, att mänskorna i de trakter där vargarna fångades nog skulle "lugna sig" och vara glada och tacksamma, men att effekterna i mottagarområdena skulle bli de rakt motsatta. Det handlade således bara om, att flytta ett problem från ett område till ett annat.

Jag kritiserade också det faktum att JCO, som enligt sina stadgar förbundit sig att "bevara och utveckla jakten i Finland", lånat sig till deltagande i projektet utan att igen inhämta jägarnas åsikter om saken. Både de riktlinjer som rovdjursgruppen skisserat och vargflyttningen såg jag som direkta hot mot jaktutövandet.

För mig som jägare var det redan för sex år sedan lätt att inse vad som var att vänta av allt detta i framtiden. Jag förutspådde problem för jägare med jakthundar, för näringsidkare med får eller andra djur och uteslöt inte heller direkta incidenter mellan mänskor och rovdjur.

Två tredjedelar av "profetian" är redan verklighet. Jag hoppas dock att vi aldrig ska behöva uppleva några allvarliga konfrontationer mellan rovdjur och mänska. Men jag vet att det mest är en from förhoppning. Förr eller senare kommer något att hända.

När jag skrev artikeln "Missriktad rovdjurspolitik" för sex år sedan trodde jag i min enfald, att det skulle bli en givande och uttömmande debatt i bladet om hur vi alla, jägare som folk i gemen, vill ha det med rovdjuren. Men det enda som hände var, att JCO:s vicebas i ett inlägg, försökte bevisa att jägarorganisationen fördömt "projekt vargförflyttning" trots att JCO anslutit sig till övningarna som expert.

Malaxnejdens jaktvårdsförening ville, på mitt initiativ, via en motion till organisationen få JCO att utreda jägarnas inställning till den utvecklingslinje som rovdjursgruppen skisserat och hur jägarna såg på försöket att konstlat sprida och öka vargar i landet. Motionen stoppades "i sin linda" av jaktvårdsdistriktets styrelse med jaktchefen Tom Eklund som föredragande, trots att han i Vbl-reportaget om projektet uttalat, att han inte ansåg kustregionen som något lämpligt målområde för "tvångsförflyttade" vargar och att "vargar som flyttas från sin egen miljö och planteras ut i främmande trakter beter sig inte naturligt".

I en andra artikel, "Vargprojektets ursprung" 13/2/1998, kommenterade jag Lorenz Uthardts förklaringar och beskrivningar om JCO:s insatser både i rovdjursgruppen och vargflyttningsprojektet och redovisade hur det senare kommit till. Men sedan dog debatten.

Att tillskyndarna av vargprojektet avstod från kommentarer var väntat eftersom det för dem var obehagliga sanningar som avslöjats. Men att ämnet då inte tycktes intressera och engagera vare sig jägare eller folk i gemen, väcka deras debattlusta, förvånade och överraskade mig. Men förmodligen kan det förklaras med, att de problem jag förutspådde syntes så avlägsna och kanske overkliga.

Nu, då rovdjuren titt som tätt gör sig påminda i vår vardagstillvaro, har dock folk börjat reagera och vakna upp till medvetenhet om vad som är på gång. Även om det är något sent är det bra att opponera, tala om vad man tycker och kräva att de ansvariga tänker om.

Gör de inte det är jag rädd för att Eirik Granqvists spådom i söndagens Vbl (att vargsituationen glider oss ur händerna om romantiserandet och önskedrömmandet får regera i stället för realismen) snart blir verklighet.

För övrigt slår han många spikar på huvudet i sin artikel i bladet. Hans konstaterande om hur djur- och naturskyddare medvetet ljuger i sin agitation för sitt är träffande också i detta sammanhang. Det var nämligen precis vad de gjorde i sitt brev till EU (daterat 1/12 1995); en aktion som måste ses som det egentliga ursprunget till projektet att transportera vargar till kustområdet.

Vad brevet innehöll har jag delvis återgett i texten "Vargprojektets ursprung" liksom uppgifter om vilka initiativtagarna och undertecknarna av dokumentet var. Namnen på rovdjursgruppens medlemmar finns i den text jag först skrev. Av utrymmesskäl går jag inte här in på detta.

Men den som är intresserad av mera detaljer och info om både rovdjursgruppens rapport och vargprojektet kan säkert få tag i texterna på Vasabladet. Annars är de också tillgängliga på min webbsida (adress: http://personal.inet.fi/luonto/mikael.broo/Jaktsidan), där det för övrigt också finns en intressant text om vargar av pensionerade rovdjursforskaren Erik S Nyholm; en artikel som för övrigt rimmar bra också den med det som Eirik Granqvist förmedlat till Vasabladets läsare.

Påpassligt och lämpligt var det också av Vasabladet med det fylliga och informativa vargreportaget i Magasinet i lördagens blad. Det kan rekommenderas för alla som eventuellt missade det. En intressant uppföljning vore kanske, att gå ut och ta reda på vad österbottningarna egentligen tycker om rovdjurssituationen.

Läs nästa text: Människan mindre värd än vargen?

Tillbaka