Artikel/Vasabladet 28/1 2004
Tom Wilhelms
Journalist på Vbl
MÄNNISKAN MINDRE VÄRD ÄN VARGEN?
Många med mig har säkert förvånats över varför älgstammen i vårt land - och framförallt just i västra Finlands kustområden - tillåtits växa sig så stor. Redan trafikpolitiska aspekter borde ju ha fått jaktvårdsmyndigheter och politiker att reagera med kraft för länge sedan.
Sedan jag läst Mikael Broos artikel om projekt vargförflyttningens följder (Vbl 20.1) börjar bitarna i det naturromantiska och cyniska pusslet falla på plats.
En så kallad parlamentariskt tillsatt rovdjursgrupp under gröne riksdagsmannen Erkki Pulliainens ledning fastslog tydligen någon gång i slutet av 1990-talet att västra Finland skulle bli ett tillväxtområde för rovdjur - och då skulle man se till att det fanns tillräckligt med mat för den ökande björn- och vargstammen. Riklig förekomst av älg skulle se till att vargstammen kunde växa till sig.
Gruppen var tydligen påhejad av Finlands naturskyddsförbund som tillsammans med likasinnade hade klagat i Bryssel på hur illa rovdjuren behandlades i vårt land.
Projekt vargförflyttning skulle dels lugna befolkningen i östra Finland - som redan länge plågats av vargens härjningar - och dels fördela en ökande vargstam jämnare över landet.
Mikael Broo varnade redan för sex år sedan för följderna av det här projektet men tydligen klingade hans varningar för döva öron. Naturligtvis brydde sig varken rovdjursgruppen, de inhemska naturskyddarna eller herrarna i Bryssel om vad de människor som nu skulle få en växande vargstam inpå knutarna tyckte om arrangemanget.
Följderna ser vi i dag. Fårfarmare till exempel i Kristinestadstrakten har upprepade gånger fått se sina djur rivna av varg. Och fastän de vet exakt vilken varg det är som har lärt sig detta jaktbeteende får man inte tillstånd att avliva den.
Om en tid kan man dessutom utgå ifrån att den varghona det är frågan om har lärt sina valpar samma jaktbeteende. (I skrivande stund läser jag i bladet att vargar i söndags angrep boskap i Härkmeri.)
Fårfarmarna - och andra - frågar sig bekymrat och med all rätt vad som skall till innan ett jakttillstånd utfärdas. Orsaken till avslaget är lika typisk som cynisk: Staten betalar ersättning för rivna får och då skall man vara tyst.
Men den som idkar en laglig näring som exempelvis fårfarmning eller annan boskapsskötsel har säkert inte tänkt sig att föda upp djuren till vargföda. Den som inte förstår detta förstår ingenting av villkoren för livet på landsbygden och hur en landsbygdsföretagare tänker och känner.
Jämför med attackerna mot pälsdjursnäringen. Nog kan ju också pälsfarmarna få åtminstone en del av skadorna ersatta via sina organisationer eller via försäkringar.
Vad det ytterst handlar om är den oerhörda vrede, frustration och sorg som drabbar en människa när hon får se frukterna av sitt arbete omintetgöras av krafter som hon står maktlös inför.
Skillnaden mellan farmsabotörernas och vargens attacker är att det i det förra fallet handlar om brottslig verksamhet utförd av människor - i det senare fallet om följderna av en medveten politik som sanktionerats av vår egen statsmakt och dess överhet i Bryssel.
För den som drabbas är skillnaden däremot i princip ingen alls.
För att lugna dem som är rädda för att vargen kanske också kan börja ge sig på människor brukar naturromantiker och andra vargvänner ofta hänvisa till att vargen inte på hundra år rivit någon människa i vårt land.
Det är en försåtlig sanning - i praktiken lika omoralisk som en direkt lögn. Den förtiger nämligen den betydligt obehagligare sanninngen att ett stort antal människor - framför allt barn - ännu för 120 år sedan dödades av vargar. Efter det jagades vargen skoningslöst och förekom under lång tid knappast alls hos oss.
Därav beror alltså den ringa konfrontationen mellam människa och varg sedan dess.
Erik Granqvist vittnade om detta i en förtjänstfull och skrämmande artikel i Vbl den 18.1. Granqvist konstaterar också att vi inte på 120 år haft lika mycket varg som i dag i Finland och han befarar att situationen håller på att glida oss ur händerna.
Också älgarna blev ju för många. Från att ha varit ett fåtal för omkring 80 år sedan är populationen nu så stor att vi har svårt att hålla den under kontroll. Då är älgen synnerligen lättjagad jämfört med vargen. Och vargen föder ungar i en betydligt snabbare takt än älgen.
När björnstammen tilläts öka - vilket den ju gjort i rask takt - hänvisade naturromantikerna också då till att ingen människa i vårt land dödats av björn under många, många år.
I dag är det annorlunda. Åtminstone en person har fått sätta livet till - många fem före-situationer har förekommit.
Det är inte heller sant att inte vargen skulle bete sig aggressivt mot människor. Jag påminner mig en rapport nyligen om att en jägare som sökte sin försvunna hund omringades av en hel flock av vargar som minsann inte var speciellt skygga. Hunden hade vargarna dödat och det var först när mannen sköt direkt mot vargarna som de försvann.
Antag att det i det här fallet hade varit fråga om en vanlig obeväpnad bärplockare som konfronterats med vargflocken...
Erik Granqvist rapporterar också i sin artikel om en nioårig flicka som i februari 2002 dödades av en varg i Aunus i ryska Karelen. Nog är det naivt att tro att någonting liknande inte skulle kunna hända hos oss förr eller senare när vargstammen ökar och vargen får vänja sig vid att inte behöva vara rädd för människan.
Vargen är smart och lär sig att ta lättåtkomliga byten - också till exempel människobarn.
Det finns synbarligen personer som tycker att mänskliga rättigheter är mindre värda än vilddjurens rättigheter. Tydligen räknar en del av dessa "romantiker" (förresten ett alldeles för vackert ord i det här sammanhanget) med vissa acceptabla förluster också i människoliv - bara vargen och björnen får föröka sig ostört.
Ungefär som att trafiken skördar ju också offer - vad är det att gnälla om.
Det vore intressant att höra på vilken nivå man då tänkt sig att en "acceptabel förlust" skulle ligga när det gäller offer för rovdjursangrepp. På 1880-talsnivå kanske?
För mig framstår det som ett hån mot människors rättskänsla att man helt sonika kan förflytta vargar till bebodda trakter och låta dem föröka sig där - och utgå ifrån att människorna i de drabbade områdena snällt skall finna sig i detta.
Att jord- och skogsbruksministeriet dessutom täcks vägra tillstånd att fälla en endaste problemvarg är fullständigt groteskt.
Finländarna är i allmänhet ett laglydigt folk men våra egna och EU:s lagstiftare prövar nog landsbygdsbefolkningens tålamod till bristningsgränsen.
Jag kan inte tala för andra men blotta tanken på att det skulle finnas minsta risk för att mitt eget barn kunde rivas, dödas och ätas av varg får mig att rysa.
Ingen lag i världen kan i längden hindra människor från att handgripligen göra sitt yttersta för att skydda sina nära och kära och sin egendom - till exempel mot vargangrepp. Men måste det faktiskt till människooffer innan den nu rådande människoföraktande trenden svänger hos lagstiftarna?
Jag har full förståelse för dem som i slutet av 1800-talet genom en skoningslös jakt beslöt att befria människorna i vårt land från vargplågan. Något annat var på den tiden inte möjligt - mänskligt sett.
Frågan är om vi i dag - i det vi gärna vill kalla ett civiliserat samhälle - överhuvudtaget måste ha vargar. Om vi nu av någon för mig outgrundlig anledning måste det så skall det åtminstone vara under ytterst kontrollerade former - helst inom ramen för naturreservat och absolut bara i glest bebyggda områden. Och varje problemvarg skall självfallet kunna jagas och fällas när som helst.
Jag undrar för övrigt om den vansinniga lagstiftning som nu tillåter en kraftigt ökande varg- och björnstam också i relativt tätt bebyggda trakter inte i förlängningen står i konflikt med vår grundlag. Denna grundlag skall ju trygga medborgarna till liv, hälsa och egendom.
Någon sådan trygghet har inte de som idkar djurhushållning med varg och björn i sin omedelbara närhet.
Läs nästa text av Tom Wilhelms : Vargen är inget skenproblem