Artikel/Vasabladet/04.02.2004
Tom Wilhelms
Redaktör
VARGEN ÄR INGET SKENPROBLEM
Forskaren Ville Salonen påstår i en artikel i Vbl den 1 februari i anslutning till vargdebatten att det är människan - inte vargen - som sprider rädsla.
Påståendet är märkligt med tanke på den verklighet som exempelvis fårfarmare och boskapsuppfödare i Kristinestadstrakten i dag tvingas leva i. Den verkligheten är följande: Tiotals djur har rivits och dödats av varg och inte ett endaste jakttillstånd har man hittills kunnat utverka.
Salonen förundrar sig över hur folk kan förfäras av hur ett stort antal barn och andra människor för 120 år sedan föll offer för vargen när vi samtidigt i dag lever i det som kallas ett risksamhälle.
Salonen hänvisar bland annat till att vi har omkring 400 dödsoffer i trafiken per år, att cirka 170 finländare årligen avlider till följd av våldsbrott, att 500 våldtäkter varje år kommer till polisens kännedom, att 600 barn årligen utsätts för sexualbrott - och så vidare.
Men vad i fridens namn har det här med vargplågan och en tilltagande risk för konfrontationer mellan människa och varg att göra? Jag förstår inte över huvud taget logiken bakom resonemanget.
Menar Salonen att eftersom vi har så och
så många offer för det ena och det andra i detta vårt risksamhälle så skall vi
stillatigande acceptera också de nygamla risker som en ökande vargstam innebär för
husdjur och människor? Risker som vi trott att vi aldrig mera skulle behöva utsättas
för.
Var tycker Salonen i så fall att ribban för denna nya risk skall läggas för att vara
"acceptabel"? Vid en tiondedel av trafikoffrens antal? Hälften? En hundradedel?
Salonen verkar tro att man inte kan
kombinera en nollvision och en nolltolerans i fråga om trafik- och brottsoffer med en
nolltolerans och en nollvision i fråga om vargoffer. Märkligt.
Självfallet skall vi ha en nollvision i
fråga om alla dessa fenomen. Ingen vettig människa tycker väl att trafik- och
våldsoffer är acceptabla. Framförallt accepterar man inte medvetet en planering som
skulle öka dessa risker. Tvärtom har antalet dödsoffer i trafiken faktiskt minskat
kraftigt i absoluta siffror om man jämför med situationen på 1950- 60- och 70-talen.
Detta trots kraftigt ökade trafikmängder.
Skillnaden mellan trafik- och brottsoffer och eventuella vargoffer är att vi än så
länge faktiskt kan göra någonting för att förebygga framtida vargoffer. För att veta
hur vi skall göra det måste vi känna till och erkänna vad som hände för 120 år
sedan när vargen förekom allmänt i vårt land. Det är myndigheternas plikt att i sin
planering utgå ifrån att ingen risk någonsin får föreligga för att vi i framtiden
skall behöva uppleva likadana tragedier som på 1800-talet när det gäller
konfrontationer mellan människa och varg.
Det gör vi bäst genom att hålla
sträng kontroll på vår vargstam och inte tillåta den att breda ut sig i relativt tätt
bebyggda trakter - som exempelvis det österbottniska kustlandet.
I det programmet måste en omedelbar
avskjutning av alla "problemvargar" sjävfallet ingå.
Salonen konstaterar vidare att både vår egen statsmakt och EU har sanktionerat en
målsättning som går ut på att låta vargstammen växa och breda ut sig i hela landet.
Den som tillåter sig att ifrågasätta det vettiga i denna målsättning stämplas lätt
av vargkramare och andra naturromantiker som naturfientlig, gammalmodig och löjlig.
Det heter då att vargen är en naturlig
del av vår fauna och om man inte tycker att den skall få finnas snart sagt överallt i
vårt land - ja, då är man en bakåtsträvare som inte förstår vikten av biologisk
diversitet.
Det är dags att sluta gå med på det
här resonemanget .
Det synes mig ibland som om det här
synsättet - drivet till sin spets - varit i "extrembiologisten" Pentti Linkolas
säck innan det hamnat i naturromantikernas påse.
Visst tycker även jag i princip att människan har tagit sig för stort utrymme jämfört
med andra arter på vår jord men inte kan jag se på vilket sätt ekologin skulle ha
varit i någon betydande obalans under den tid vargen knappt förekom i vårt land. Inte
förstår jag heller på vilket sätt vår natur a priori skulle må bättre än nu av en
kraftigt ökad vargstam - också i bebyggda trakter.
En del så kallade naturvänner ser naturen som någon sorts tummelplats där de kan få
sina adrenalinkickar av frivilliga vildmarksupplevelser i spännande närkontakt med
rovdjur och andra faror - för att sedan tryggt kunna återgå till sina bekväma och
ofarliga hemmiljöer när de fått nog.
För de människor som försöker få sin
utkomst på landsbygden är villkoren och attityderna ofta helt andra. Det är både
aningslöst och kränkande att kalla folk som är bekymrade över den ökande vargstammen
naturfientliga.
Det förhåller sig nog precis tvärtom.
Landsbygdsbefolkningen har oftast ett ytterst välutvecklat sinne för naturvärdena. Men
landsbygd är inte det samma som orörd vildmark.
Varg och björn hör hemma i vildmarken -
inte i ett kulturlandskap där jordbruk och boskapsskötsel är en förutsättning för
människors utkomst.
Den som bor på landsbygden skall ha rätt att utöva sin lagliga näring utan att
utsättas för de negativa följderna av en medvetet styrd och fullständigt orealistisk
rovdjurspolitik. Landsbygdsbefolkningens villkor för överlevnad är tillräckligt hårda
ändå.
Nu har det blivit så att ett felriktat
värnande om rovdjurens väl förorsakar nya och tilltagande risker som i praktiken gjorts
till de drabbades privatproblem - samtidigt som möjligheterna för de drabbade att lösa
problemen genom lagstiftningen fråntagits dem.
Detta är ansvarslös och hänsynslös
politik som kränker människors rättskänsla.
Det heter att alla kan få ersättning för de skador som rovdjuren vållar. Det är en
sanning med modifikation. Behandlingen av ansökningarna är långsam och byråkratisk. En
fårfarmare som får sina djur rivna av varg drabbas i praktiken mången gång mycket
svårt rent ekonomiskt. Räntor, amorteringar och räkningar skall betalas på utsatt tid
och inte när staten efter lång väntetid eventuellt behagar betala ut ersättning.
Det är i praktiken också omöjligt att
gärda in alla fårbetesmarker med stängsel. Fårskötsel idkas ofta på små
jordplättar i oländig terräng och fåren måste flyttas titt som tätt. Staten
ersätter i princip kostnaderna för stängsel - men inte kostnaderna för att lägga upp
stängslen.
Som en fårfarmare visst en gång
uttryckte det: "Jovisst, kom gärna hit och lägg upp stängsel åt oss."
Håkan Eklund skriver i en artikel i Vbl den 1 februari att vargdebatten känns som
"en urban välfärdssåpopera av sällan skådat slag". Han skriver vidare att
det "torde råda brist på verkliga problem i svenska Österbotten om några vargar
som tillhör vår ursprungsfauna plötsligt blir ett överskuggande problem."
Vore jag fårfarmare i
Kristinestadstrakten i dag skulle jag av ett sådant uttalande kunna drabbas av en
adrenalinkick lik den Eklund säger sig ha fått under sin vistelse bland lejon, hyenor,
kobror, skorpioner och andra farliga djur.Jag skulle kunna bli mycket arg och känna mig
väldigt kränkt.
Jag tycker Eklund - aningslöst eller inte - visar ett skrämmande förakt gentemot de människor som har fått se sina djur rivna av vargar - gång på gång på gång. För globetrottern Eklund är vår finändska landsbygdsbefolknings saboterade livsvillkor tydligen futtigheter som väger lätt i jämförelse med hans egna häftiga vildmarksupplevelser.