VARGEN - ETT HOT MOT JAKT OCH LANDSBYGD

Eirik Granqvists vargartikel (i Vbl 18/1) och kanske min egen repetition (i Vbl 20/1) om ett misslyckat försök att för sex år sedan stimulera till en debatt om rovdjurspolitiken har nu fått en del debattörer på fötter. Om det är inget annat att säga än "bättre sent än aldrig". Men egentligen borde debatten ha förts för tio år sedan - innan den parlamentariskt tillsatta rovdjursgruppen fastslog riktlinjerna för hur vi skulle ha det med rovdjuren i framtiden.

Då hade vi, jägare som folk i gemen, haft bättre möjligheter att påverka utvecklingen än i dag. Men som det alltför ofta går till, när makthavarna styr vår tillvaro, blev vi alla överkörda och ställda inför fullbordat faktum. Det är något som borde vara främmande för det demokratiska skeende som de flesta mänskor i dag ändå betraktar som en självklarhet i allt beslutsfattande.

Detta är tydligen dock inget som varken bekymrar eller ger anledning till någon kritik från dem som nu i Vbl applåderar den pågående utvecklingen med växande rovdjursbestånd. I stället gör ett par av dem allt för att förklara för läsarna att det här med varg inpå knutarna egentligen bara är en marginal- och struntfråga och att man hellre borde ägna sig åt ett aktivare och seriösare miljöfilosofiskt resonemang.

Så resonerar de som aktivt pådrivit och - om än inte personligen utan genom sina djur- och naturskyddsorganisationer - medverkat till den rovdjurspolitik som nu styr spridningen och tillväxten av rovdjur i vårt land; självutnämnda experter på djur- och naturskydd som inte ens dragit sig för att misskreditera sitt eget land inför byråkraterna i Bryssel för att uppnå sina syften. Det känns som en medveten debatteknik i syfte att nertona eller till och med dölja sin egen delaktighet i sammanhanget.

De fårfarmare eller andra djurhållare som idag drabbas av eller lever under ett ständigt hot om vargangrepp på sina djur är nog inte speciellt mottagliga för eller benägna att lyssna på naturromantikernas miljöfilosofiska resonemang. Detsamma gäller för de jägare som mist eller riskerar att mista sina jaktkompisar, hundarna, under en jakttur.

Miljöfilosofin skulle klinga som hån och mänskoförakt i deras öron i en situation där de i stället förväntar sig stöd, empati och förståelse.

Den argumentering talesmännen för en ökning och spridning av vargar tar till är också både obegriplig och malplacerad i sammanhanget och leder bara till att framprovocera än starkare motsättningar mellan förespråkare för och motståndare till en ökande vargstam, fler rovdjur i naturen.

Visst är risken idag för konfrontationer mellan rovdjur och mänskor mycket liten. Men den finns där, ökar ständigt och då är det meningslöst och helt utan effekt att påminna folk om att riskerna för både djur och mänskor att dö trafikdöden är så mycket större. Det är bara ägnat att ytterligare öka den frustation och vånda som finns hos de landsbygdsmänskor som har kanske både varg och björn inpå knutarna.

Jag tycker att Tom Wilhelms på ett alldeles utmärkt sätt återspeglat landsbygdsbornas känslor, funderingar och åsikter kring rovdjursproblematiken. Det förvånar och överraskar att hans inlägg i debatten väckt så starka känslor, att de av vargförespråkarna avfärdas med svepande formuleringar om att han bara sprider "traditionella ingredienser som vänner av naturskydd vant sig vid att höra" och "använder ett så allvarligt tillmäle som människoförakt".

Vidare beskylls han för att vilja utrota vargarna trots att han inte med ett ord antytt något sådant. Detta framstår för mig som ett alltför lättvindigt sätt att nonchalera hans vettiga argument och undvika att svara på de berättigade frågor han ställer; en diskutabel debattaktik i sammanhanget även det, men inte så ovanligt när obehagliga sanningar avslöjas.

Att djur- och naturvännerna bara applåderar varandras inlägg i debatten och inte ser något av värde och vett i andras åsikter får vi ta för vad det är; en självförträfflighet som inte godkänner att det finns några andra sanningar än den egna - en fundamentalism värre än dito religiösa.

De svenskösterbottniska landsbygdskommunerna har idag så gott som undantagslöst en negativ befolkningsutveckling med fler utflyttare än inflyttare, låg nativitet och ökande andel åldringar; ett skeende som utgör ett allvarligt framtida hot mot både den ekonomiska och sociala utvecklingen och i dess förlängning en ödesdiger utarmning av våra svenskbygder.

Med en okontrollerad och ohämmad tillväxt och spridning av rovdjuren, varg, björn och lo, i våra bygder kommer den processen bara att påskyndas. Ingen som fortlöpande riskerar att få sitt levebröd eller sin livsgärning raserad av terroriserande rovdjur och till och med mänskor - farmterroristerna - står i längden ut med att leva under sådana förhållanden.

Redan nu drar sig jägare i Sydösterbotten för att ge sig ut i markerna för att utöva sitt fritidsintresse; en sysselsättning som ändå är såväl sanktionerad av och accepterad i vårt samhälle och till och med nödvändig när det gäller att exempelvis, för att minska skador för skogsbruket och begränsa älgkrockarna i trafiken, hålla älgstammen på en acceptabel nivå. Bär- och svampplockare liksom enbart motionärer gruvar sig också inför sina utflykter i skogarna.

De upplever att det finns ett reellt hot där ute och känner vånda och rädsla inför vad som kan hända. Om känslan är rationell eller inte, en nedärvd försvarsmekanism från våra förfäder eller något annat, saknar betydelse. Det som är viktigt är däremot, att mänskorna på landsbygden upplever, att de inte har vare sig stöd eller förståelse för de livsvillkor under vilka de lever. De känner sina existensmöjligheter hotade i framtiden.

Ansvariga för den här situationen kan, om de verkligen vill, göra något för att minska något av de motsättningar och den upprorsstämning som nu skapats. Om inte så sker är risken stor, att rädslorna övergår i ren anarki och att folk då tar lagen i egna händer för att bli av med det som de betraktar som ett påtvingat och onödigt problem. Det är ingen bra lösning och inget som någon vill rekommendera. Men det har hänt förr (i Malax och Replot) och kan upprepas igen.

Sedan flera år tillbaka har jag själv försökt att närma mig, begrunda och bedöma effekterna av den här unika och nya situationen med vargar i markerna - i första hand från jägarens utgångspunkt. Personligen har jag varken någon vargskräck eller några invändningar mot ett större, men i antal och områdesvis reglerat, vargbestånd där avvikande problemvargar kan tas bort. Det är en ståndpunkt som jag är övertygad om att de flesta jägare delar med mig.

Men som jägare kan vi röra oss i naturen med bössa i hand året om - om vi så vill. Någon vånda eller rädsla inför konfrontationer med rovdjur känner man inte då. Medvetenheten om vad som kan hända med jakthundarna utan att ha någon möjlighet att ingripa känns ändå frustrerande. Följden blir att jägarna undviker jakten över huvud taget. I den meningen utgör därför en större vargstam i våra trakter ett direkt hot också mot jakten.

När jag för sex år sedan fick nys om den parlamentariskt tillsatta grupp som redan ett år tidigare (1997) dragit upp riktlinjerna för den framtida rovdjurspolitiken förundrades jag storligen över att någon information om gruppens existens och uppgift inte tidigare gått ut till varken jägare eller allmänhet; ett faktum jag då påtalade.

Informationen fanns nog långt tidigare både hos Jägarnas centralorganisation och i djur- och naturskyddsorganisationerna i landet eftersom de var representerade i den så kallade rovdjursgruppen. Men alla höll tätt om vad som var på gång; ett hemlighetsmakeri som är både diskutabelt och klandervärt.

Samma hemlighetsmakeri behäftar också det så kallade VargLife-projektet med målsättningen att konstlat flytta vargar från östgränsen till våra trakter. Det går nämligen inte idag att få fram någon information om vad som hänt eller händer i det projektet. Den som till exempel via Internet försöker få fram info om det möts bara av beskedet "Åtkomst nekad".

Det vi vet är att projektet från diverse bidragsgivare fått pengar som räcker till för att göra en hel del vargar i öster till "migranter" i väster. Hur många som flyttats, kommer att flyttas och när projektet eventuellt avslutas är fördolt för alla utom de invigda.

Så agerar de som värnar om och vill återställa vår "boreala ursprungsflora och -fauna".

Läs nästa text:

Tillbaka