KRÖNIKA JJ-11/1995 - FINLANDSSIDORNA
Mikael Broo
ÄLGJAKTSPOLITIK
I krönikan i JJ/10 beskrev jag hur älgjägarna i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt revolterade mot årets älgtilldelning genom att protestera hos Landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd och begära omprövning av de kvoter distriktet slagit fast. Det fanns inte någon, av de som besvärade sig, som egentligen trodde på någon förändring i tilldelningen. Man gjorde det mest för att visa sitt missnöje över en, som man tyckte, orättvis behandling.
I mitten av september var besvärsrundan klar. Och det gick som väntat. Ingen av jaktvårdsföreningarna fick någon ändring i avskjutningen.
Distriktsledningen har i kommentarer efteråt förklarat, att det var av omtanke om den totala älgsituationen i jaktvårdsdistriktet man handlade som man gjorde. Det låter vederhäftigt och ansvarsfullt, men klingar falskt för alla de jägare, som tidigare under flera år noterat, hur bristfälligt distriktets ledning levt upp till sitt ansvar för älgstammen i Svenskösterbotten.
Avskjutningen fick, trots varningssignaler från både älgforskare och jägare, med distriktledningens goda minne, i många år ligga på en nivå, som överskred den årliga tillväxten. Samtidigt sänktes varje år älgtätheten i områdena öster om vårt jaktvårdsdistrikt. Invandrarälgarna, som tidigare ibland mer än fördubblade vinterstammen, minskade dramatiskt. Det var lätt att sia om, vad som var på gång med den regionala älgstammen i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt.
Men de ytterst ansvariga i distriktet kunde inte utläsa någon negativ trend ur dessa ändock så påtagliga och illavarslande tecken. I annat fall skulle de ha ingripit med förebyggande åtgärder i ett tidigare skede. Nu reagerade distriktsledningen först, när katastrofen var ett faktum. De drastiska åtgärder som då blev nödvändiga och framförallt effekterna av dem, blev därför onödigt dramatiska.
Knappast ifrågasätter någon de totala och nödtvungna nedskärningarna i årets avskjutning. Alla vet nog, att det finns fler syndabockar än distriktsledningen. Men det som irriterat och upprört mest på fältet är, att distriktet i sin reducering av uttagen tagit för liten hänsyn till de verkliga förhållandena lokalt.
Jaktvårdsföreningar, som de senaste åren skött den lokala älgstammen exemplariskt och till och med lyckats öka älgtätheten avsevärt, har dragits över samma kam, som de som syndat. Sålunda drabbades exempelvis Malaxnejdens jaktvårdsförening även av en nedskärning i avskjutningen, trots att man under fyra år i följd lyckats med konststycket att varje år öka vinterstammen. Variationerna proportionellt, från -21% till -91%, i minskat antal licenser mellan jaktvårdsföreningarna har också upplevts som orättvisa. Det har tolkats som om jaktvårdsdistriktet därmed försökt att rädda ansiktet efter sina tidigare fadäser.
Mellan raderna har det också framskymtat, att det förekommit påtryckningar österifrån. I jaktvårdsdistrikten i inlandet, i synnerhet Pohjanmaan riistanhoitopiiri, har man ansett att jägarna i Svenskösterbotten skjuter "deras älgar"; något man nu vill sätta stopp för. Det är sånt som kallas älgjaktspolitik.
Det som emellertid utlöst de kraftigaste negativa reaktionerna är, att Närpesnejdens jaktvårdsförening var den enda part i sammanhanget, som fick det antal licenser man begärde och därmed kunde höja sin andel av den totala avskjutningen inom distriktet med över hundra procent.
Att ordföranden för nämnda jaktvårdsförening råkar vara viceordförande i distriktstyrelsen och dessutom den som tagit fram och i styrelsen föredragit det underlag som låg till grund för dess beslut om tilldelning av licenser, har inte gjort saken bättre.
En ytterligare omständighet som förbryllar i sammanhanget är frågan om, varför jaktchefen, Tom Eklund, inte föredrog ärendet. Som högsta jaktbyråkrat i distriktet ska han nämligen vara den som framlägger och föreslår hur ärenden i distriktstyrelsen ska avgöras.
Varför han missade föredragningen inför detta viktiga och känsliga beslut lär vi dock aldrig få veta.