KRÖNIKA JJ/9/96
Mikael Broo
JAKTLEDARROLLEN
Älgjakten eller annan hjortdjursjakt som bedrivs som sällskapsjakt måste ledas och
övervakas av en jaktledare (med vicejaktledare). Jaktledarrollen är nämligen ett
lagstadgat uppdrag. Utan jaktledare kan älgjakt inte överhuvudtaget anordnas.
Varje höst väljs därför inom jaktföreningarna de personer som ska fungera som jaktledare under älgjakten. För dem som valts innebär det krävande uppgifter och ett stort och betungande ansvar för hur jakten genomförs, det senare något som ofta verkar avskräckande för presumtiva jaktledare. Följden blir att man kanske inte alltid får den mest kvalificerade att åta sig uppdraget.
En gång i tiden var det nära nog ett hedersuppdrag, och ett åtråvärt sådant, att bli bas för ett älgjaktlag. I dag behövs det mer eller mindre övertalning för att få fram jaktledare. Jaktledaruppdraget tycks upplevas mer som ett dumdristigt och onödigt risktagande än som en hedervärd uppgift i älgjaktlaget. Ibland kan det förstås även handla om falsk blygsamhet eller ren bekvämlighet.
Tittar man in i den snårskog av lagstadgade bestämmelser som styr jaktledarrollen är det lätt att förstå dem som inte ställer upp. Vad sägs om följande?
- Jaktledaren ska planera jakten och tillse, att alla som deltar i jakten är noggrant informerade om licensvillkor och jaktbestämmelser samt sakligt beaktar dem.
- Han ska kontrollera att deltagande skyttar har vapenlicens, giltigt jaktkort och giltigt intyg över avlagt skjutprov, stadgeenliga jaktvapen och patroner samt klädsel.
- Ledaren bör ge deltagarna direktiv som innebär att jakten i allt kan genomföras säkert och utan fara för människor eller annans egendom.
- Jaktledaren ska personligen övervaka att jakt- och säkerhetsbestämmelser följs.
- Han ska kontrollera att ingen obehörig deltar i jakten, exempelvis person som i rätten ådömts jaktförbud.
- Han ska ansvara för att korrekta hundar används i jakten.
Utöver dessa stadganden finns ett otal lokala regler som det också gäller att hålla reda på och tillämpa. Jaktledaren förväntas dessutom samtidigt fungera som både en god jaktkamrat och som en bestämd men rättvis ledare.
Det som skrämmer tänkbara jaktledare mest är nog ändå det faktum, att när det går snett i jakten är det oftast jaktledaren som drabbas. Han riskerar att stå till svars för andra jaktdeltagares försyndelser. Och de rättsliga påföljderna i samband med sådana händelser brukar långtifrån alltid stå i rimlig proportion till "graden av brottslighet". För jaktledaren tillämpas härvidlag en straffsatsernas maximiskala.
Att det trots allt finns jägare som uppoffrande och lojalt ställer sig till förfogande för uppdrag som jaktledare är beundransvärt - för att inte säga märkligt. De skulle vara betjänta och förtjänta av en sanering i snårskogen av bestämmelser kring älgjakten.
Det viktigaste vore att skapa en rimligare balans i ansvarsfördelningen mellan jaktledare och övriga jaktdeltagare. Vidare borde rättsapparaten påverkas till en liberalare och mer tolerant syn på de oavsiktligt begångna jaktförseelserna som jaktledarna får sota för.
Men inte minst viktigt är den möjlighet som finns att i jaktvårds- och jaktföreningarna självsanera i de lokala regelförteckningarna. De utgör en brokig flora av bestämmelser och straffsatser som är ägnad att göra älgjakten till en pina både för jaktledare och övriga deltagare och inte till den lisa för själen som all jakt borde ge.
BILD: Någon älgjaktsbild
BILDTEXT: Regler behövs för hur älgjakt ska gå till. Det är nödvändigt för att inte säkerheten ska åsidosättas. Men med den snårskog av bestämmelser som finns idag är det hart när omöjligt att genomföra en normaljakt utan att överträda någon lagparagraf.