Micke satt redan beredd med
laddad bössa. Själv hade jag intagit en strategisk plats snett bakom honom för skytte
med kameran. Innan Henry hann i land kom de första fåglarna. Jaktreportage/JJ
Mikael Broo
GUDINGJAKTEN
Det var i mitten av maj. Dödsäsong för de flesta jägare. Men inte för ålänningar som vårtid går man ur huse för att jaga sjöfågel.
Tillsammans med en jaktkompis var jag nu på väg till Åland för en veckoslutsjakt på guding. Vädret var det bästa tänkbara och förväntningarna på topp.
Mina tidigare erfarenheter av gudingjakt begränsade sig till några misslyckade juniutflykter i den österbottniska skärgården. Men nu var resultatet givet på förhand. Jag kunde redan se gudingarna ligga och puttra i stekgrytan.
Så totalt uppslukade av funderingar och spekulationer kring den förestående jakten var Micke och jag, att ingen av oss märkte att vi från Björneborg hamnade på fel väg vidare söderut. Halvvägs till Helsingfors, när vi tidsmässigt borde ha hunnit nästan till Åbo, vaknade vi ur drömmarna. Skulle vi nu hinna rätta till missen och komma i tid till Ålandsfärjan?
Efter en kvalificerad rallykörning som skulle ha gjort hela det finska rallygardet gröna av avundsjuka - om de råkat se oss - anlände vi stressade och kallsvettiga till hamnen bara fem minuter före färjans avgång. Jaktturen var räddad!
Väl framme möttes och välkomnades vi i hamnen av Henry - vår jaktvärd. Vi skulle hem till honom för ombyte och förtäring, meddelade han. Vid kaffet fick han sig ett gott - men dock inte skadeglatt - skratt, när vi beskrev våra irrfärder på nervägen.
Det blåste en frisk sydvästvind när vi sent på eftermiddagen i Henrys stora fiskebåt strävade ut i den storslagna åländska arkipelagen. Vädret var i det närmaste idealiskt för jakt med vettar. Och massor med sjöfågel fanns det vart man än såg; ejdrar, svärtor, viggar, knipor och alfågel. Förväntningarna växte. Spänningen steg. Här skulle inte en jakttur kunna misslyckas eller bli resultatlös.
Vi gjorde bara ett kortvarigt strandhugg vid Henrys jaktstuga där vi senare skulle övernatta. Sedan vi plockat in vår packning i stugan embarkerade vi med vettar och övriga jaktattribut den mindre båt som skulle ta oss ut till själva jaktön.
Vi tog i land på läsidan av den kala klippö där första passet skulle avverkas. På mindre än en kvart hade vi plockat upp en enkel vettaskåre och Henry rodde ut för att hänga i sina sju vettar, ett antal som enligt honom var fullt tillräckligt för ett lyckat jaktresultat.
Micke satt redan beredd med
laddad bössa. Själv hade jag intagit en strategisk plats snett bakom honom för skytte
med kameran. Innan Henry hann i land kom de första fåglarna.
En ensam svärthanne lågsniffade straxt utanför vettarna och Micke var direkt med på noterna. Skottet såg ut som en fullträff. Men när svärtan igen blev synlig ur den kaskad av vatten som kastades upp i landningsögonblicket, befann den sig fortfarande på rätt köl. Ett andra skott från Mickes bössa fick den dock att omgående vända buken i vädret.
Henry hade inte mer än hunnit sätta sig tillrätta i skåren, då ett par gudingar fladdrade in från höger. De landade utom skotthåll men började simmande närma sig vettarna. Pang! Hagelskuren från Henrys bössa fick den närmaste gudingen att tillfälligt försvinna. När den åter syntes såg den mest förvirrad ut och Henrys bössa talade igen. Den andra gudingen hade under tiden skyndsamt avlägsnat sig från de ogästvänliga plastfränderna.
Det var dags för en första bärgning av jaktbyte. Frånlandsvinden hade redan fört den först skjutna fågeln nästan utom synhåll och Henry gav sig därför iväg för att fiska upp bytet.
Under tiden förflyttade jag mig till skåren och placerade mig i bekväm position bredvid Micke med Beretta-halvautomaten klar över knäna. Henry var på väg tillbaka och hade just klivit iland då plötsligt ett par gudingar igen var på ingång rakt emot oss och vettarna.
- Din tur, väste Micke. Samtidigt fick jag Berettan till axeln och mötte den närmaste gudingen i ett rakt motskott just i landningsögonblicket när träffytan är som störst. Innan jag fått upp bössan igen för en tilltänkt doublé small ett skott från Micke och den andra gudingen damp ner mellan vettarna med ett ljudligt plaskande.
Aldrig någonsin tidigare hade jag upplevt något liknande. Under de två timmar vårt kvällspass varade kunde vi ha skjutit dussintals fåglar. Det var nästan för lätt.
Uttaget för vår jakttur var dock begränsat till tolv fåglar. Därför avbröt vi kvällspasset sedan vi avverkat sju tolftedelar av jaktkvoten. Resten föredrog vi att spara för att få en andra jakttur följande morgon.
Under natten bytte vädret ansikte. Det var grått och trist och regnet hängde i luften, när vi i det första gryningsljuset sökte oss ut till morgonens pasställe.
Den första timmen kom skottchanserna lika tätt som under kvällsjakten. Sedan kantrade vinden plötsligt, det började regna och fåglarna tycktes helt tappa allt intresse för våra vettar. Det gjorde nu inte så mycket, för vår kvot var då redan fylld.
En vårlig jaktupplevelse rikare kunde vi nöjda återvända till något stillsammare övningar på fastlandet. Snart skulle gudingarna puttra i grytan.