Artikel/JJ-12/1992
Mikael Broo
SPECIALISTER PÅ MÅRDHUNDSJAKT
Mårdhunden är svårjagad. Det brukar man ofta få höra av jägare som försökt sig på mårdhundsjakt. Och för flertalet jägare är konstaterandet säkert riktigt. Sjubben, som jägarna kallar den till vardags, är nämligen ett nattdjur som sällan - eller ibland inte alls - rör sig dagtid. Därför handlar det mer om tur än skicklighet, ifall en jägare som är ute på har- eller rävjakt lyckas träffa på och skjuta en mårdhund. Ett halvdussin under en hel jaktsäsong skulle nog betecknas som ett synnerligen gott resultat.
För jaktkompisarna Helge Ollus, Bengt Kullman och Harry Österman i Vörå i Svenskösterbotten skulle emellertid ett sådant jaktresultat under en säsong betraktas som ett stort misslyckande.
Från och med ifjol gick de in för, specialiserade sig på enbart mårdhundsjakt. Och redan långt före jul var de uppe i det nästan otroliga resultatet 60 mårdhundar. Det är med all säkerhet ett finländskt rekord i mårdhundsjakt under en höstsäsong.
Det handlar om kunskap
För Helge och hans kompisar framstår dock inte deras jaktresultat som något speciellt anmärkningsvärt. Han betonar att nyckeln till deras framgång finns i de kunskaper de förvärvat, både om mårdhunden som vilt och om hur den effektivast ska jagas.
- Så är det med all jakt, konstaterar Helge Ollus. Det handlar hela tiden om kunskaper. En har- eller rävjägare, som inte kan eller vet var han ska ställa sig på pass, blir utan byte. Och en skogsfågeljägare med skällande hund får förmodligen aldrig skjuta en skogsfågel, innan han lärt sig, att han krypande måste komma i skotthåll för orren eller tjädern.
Det mest tillfredsställande för Helge och hans jaktkompisar är inte antalet mårdhundar de fått, utan vetskapen om att de inför nästa jaktsäsong räddat livet på kanske nästan flera hundra skogsfåglar. Jakten och resultatet av den är en viltvårdsinsats, som både de själva och andra, som de delar jaktmarkerna med, har glädje och nytta av i framtiden.
- Resultatet avslöjar förstås också, hur enormt stor mårdhundsstammen blivit i våra kustmarker i Svenskösterbotten, säger Helge. Samtidigt utgör det en påminnelse till alla jägare om vad som också finns i deras marker och hur vuktigt det är, att vi hela tiden ligger efter en sådan marodör som mårdhunden.
Ryktet om deras resultatrika mårdhundsjakt har också nått ut till andra jaktföreningar. Jägare har hört av sig och undrat, om de kunde få deras hjälp i jakten på mårdhundar i sina marker.
- Det är viktigt att vi hjälps åt när det gäller mårdhunden. I motsats till räven tar den nämligen allt i markerna, både ägg och fågelungar, påpekar Helge. Och även om vi vet att det inte, på grund av mårdhundens stora reproduktionsförmåga går att utrota den, måste vi alla bidra till att hålla beståndet på en så låg nivå som möjligt. Ytterst handlar det om att skydda annat vilt i skogen
Tysk jaktterrier bäst
Helge och hans jaktkamrater jagar mårdhund med i första hand tysk jaktterrier, som både Helge och Bengt har. Men de har också tränat upp ett par drivande hundar, Bengts engelska stövare och Harrys finnstövare, att spåra och markera mårdhundar i gryt. Nackdelen med stövare i mårdhundsjakten är dock, om man nu vill tillvarata och sälja skinnet, att stövarna ofta biter ihjäl sjubbarna - om de råkar befinna sig utanför grytet - och sedan är det inte alltid man hittar dem.
- Den tyske jaktterriern är tveklöst den effektivaste hunden vid mårdhundsjakt. Den söker upp gryten och går ner i dem. Och kommer inte mårdhunden självmant ut blir den med ett stadigt grepp om kinden utsläpad av terriern, berättar Helge. Tuffare och aggressivare hund än den tyska jaktterriern finns inte.
- Men om mårdhundarna rört sig mycket under natten, eller om man inte vet var deras gryten finns, kan det vara bra med en hund som kan spåra fram dem. När sedan stövaren markerar gryten med sitt skall är det dags att söka sig dit med jaktterriern.
Helge som tidigare sysslat med farmning av sjubbar avlivar dem, sedan terriern fått ut dem från grytet, genom att bryta nacken av dem. Enkelt och effektivt, tycker han.
Utöver viltvårdsaspekten med jakten betonar Helge också det speciella med att jaga mårdhund. Mårdhundsjakt är spännande, intygar han, och kan ibland också bjuda på en hel del överraskningar.
Välkänt är mårdhundens benägenhet - eller överlevnadsstrategi - att lägga sig ner och spela död, en strategi den oftast tar till om den överraskas utanför det skydd ett gryt erbjuder. Det märkliga då är, att hundarna helt kan tappa intresset för mårdhunden, något man tror beror på att den samtidigt helt tappar all vittring.
Lovlig året om
Tidig höst från mitten av augusti till slutet av september är bästa tiden att fånga mårdhund i fälla. Det är nästan uteslutande valpar som låter sig fångas på detta sätt. Men fällfångsten den tiden på året tilltalar inte pälsjägare som Helge och hans kompisar.
Milda vintrar kan mårdhundarnas vintersömn bli mycket kortvarig och ibland, vid speciellt mild väderlek med plusgrader, avbrytas av tillfälliga födosök. Helge med kompanjoner är som mest på alerten den här tiden av jaktsäsongen. Med spårsnö är det dessutom bara lättare att hitta mårdhundarna och vill man går det även att spåra sig fram till dem utan hjälp av hundar.
Om man vill kan man också jaga mårdhund nästan hur mycket som helst. Mårdhunden är nämligen lovlig jaktbyte året om, undantagandes hona med ungar fortplantningstiden - tiden mellan den första maj och sista juli.
Helge Ollus avslutar med ett litet men viktigt tips till alla nybörjare.
- Vilken jaktform ni än använder så sök mårdhunden överallt, men absolut inte i storskogarna!