Artikel/Vasabladet 12/2 1996
Kommentar till jaktchefen.
VEMS TALAN FÖR JAKTCHEFEN?
Tom Eklund försöker, som han själv uttrycker det, "korrigera" mig (i Vbl 8/2) och förklara varför det rika informationsflödet från hans kansli i Vasa inte når ut till mig, Jaktjournalens finlandsredaktör. Samtidigt passar han på, att meddela de svenskösterbottniska jägarna, att de egentligen inte drabbats så hårt av förbudet att transportera jaktvapen i skärgården. Tro det!
I förbifarten förklarar han, att jaktvårdsdistriktet visavi älgskötseln i distriktet i första hand svarar för att viltets fortbestånd säkras och inte för att jägarna ska få skjuta så mycket som möjligt; ett konstaterande som tarvar ett särskilt bemötande. Men till detta ska jag återkomma en annan gång.
Hans resonemang i övrigt kring jakt och jaktbart vilt, om vapentransport och jägarorganisationernas syften och uppgifter, ger de oinitierade läsarna anledning att dra slutsatsen, att han numera är förespråkare för någon nybildad statlig djur- och naturskyddsorganisation, "vilthushållningsförvaltningens organisation", och inte administrativ bas för cirka 9000 jägare i Svesnkösterbotten.
INGEN INFORMATION
När Tom Eklund blev jaktchef i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt (1989) var jag med all säkerhet den första och enda representanten för massmedia som kontaktade honom för att kunna presentera honom för jägarna i Svenskösterbotten. Så skedde både genom Jaktjournalen (som läses av tusentals finländare inom bägge språkgrupperna såväl i Sverige som i Finland) och via en jakt- och fiskebilaga för Vasabladet, vilken jag i samma veva hade fått i uppdrag att sammanställa.
Redan då liksom också i de fortsatta kontakterna med Tom Eklund framhöll jag, att jag skulle vara tacksam över fortlöpande information om allt jaktligt som var på gång inom distriktet. Mitt uppdrag som finlandsredaktör för Jaktjournalen gällde nämligen, att skildra i första hand den finlandssvenska jakten i Svenskösterbotten, som alltför sällan gavs något utrymme i JCO-tidskriften Jägaren.
Det blev dock ingen fortlöpande information från jaktvårdsdistriktet. I stället fick jag, om samma sak, stöta på upprepade gånger innan jag fick begärda uppgifter; en olägenhet som jag också påtalat för jaktvårdsdistriktets ordförande, Bror Blusi. Min enträgenhet resulterade till och med en gång i en rejäl utskällning, dock inte av jaktchefen.
Till en början förstod jag inte orsaken till detta. Det verkade för mig, som om det på jaktvårdsdistriktets kansli pågick någon slags hemlig verksamhet, som inte tålde offentlighetens ljus. Informationstorkan ökade för varje artikel jag publicerade om jaktvårdsdistriktets göranden och låtanden. Efterhand insåg jag att det var mitt skrivande som låg mig i fatet.
Därför tröttnade jag och gav mer eller mindre upp med de tröstlösa försöken att få information. I stället sökte jag mig andra källvägar som fungerade bättre.
I höstas gjorde jag dock ännu ett försök och bad i ett fax, att få statistiken över älgavskjutningen i distriktet. Ingenting hände.
DISKRIMINERING
Nu redovisar Tom Eklund i Vbl, att han enbart under fjolåret, mer än femtio gånger fört ut information till massmedia. Men han låter bli att säga, att inte ett enda av de utskicken gick till Jaktjournalens finlandsredaktör! I stället påstår han helt frankt, att "Alla utan urskiljning får information från jaktvårdsdistriktet". Det är att handskas väl vårdslöst med både logik och sanning.
Sanningen i fråga om detta är, som jag redan antytt, att jaktchefen på grund av mina ibland kritiska artiklar (bland annat om älgskötsel och vapentransport), i både Jaktjournalen och Vbl, uteslutit JJ (mig) från den krets av tidningar, som tydligen numera automatiskt omfattas av hans enorma informationslusta; en lumpet repressiv åtgärd, en diskriminering som borde vara väsensfrämmande för allt demokratiskt skeende. Tyvärr är byråkraters benägenhet att fungera demokratiskt inte överdrivet stor. Det gäller också i allra högsta grad de jaktbyräkrater som Tom Eklund representerar.
Att det klart och tydligt ligger till så här kommer Tom Eklund självklart aldrig att erkänna. Men det bekymrar mig inte ett dyft.
Däremot hoppas jag att han inser, att han inte fortsättningsvis kan undanhålla en av de mest spridda och uppskattade jakttidskrifterna i Norden, Jaktjournalen, samma information av offentliga handlingar som går till andra tidningar - utan att det ska behövas någon särskild påstöt om detta.
KORPRALSFASONER
Lumpet är det också, att Tom Eklund - när han ska till att bemöta sakinnehållet i min artikel - utnyttjar en felrubricering av Vbl-redaktionen (något han mycket väl kände till) för att förlöjliga och nedvärdera mitt resonemang. Tonen i hans text genomsyras för övrigt av en både nedlåtande och mästrande attityd; korpralsfasoner som vinner föga gehör i Svenskösterbotten.
Min egen rubrik på min artikel var "JCO svek Svenskösterbotten". Att Vbl råkade byta ut JCO (Jägarnas centralorganisation) mot begreppet "Jägarförbundet" betraktar jag som en struntsak. Det förändrade ingenting av sakinnehållet i artikeln. Vem som helst som läste texten - utom Tom Eklund tydligen - kunde lätt konstatera, att det var JCO den handlade om - inte Finlands jägarförbund, som över huvud taget inte alls nämndes i artikeln.
Trots att jag själv tidigare rättat och bett om ursäkt för ett felaktigt påstående i min artikel fortsätter han att orera om detta. Avsikten är uppenbar. Tom Eklund försöker framställa mig som både intellektuellt handikappad och mindre vetande; något som bekräftas genom formuleringar som "Om MB vill och kan läsa innantill...", "MB vet inte något om de avvägningar som gjorts inom förvaltningen...", och så vidare. Detta, tror han förmodligen, ska få jägarna att inse hur otillräknelig jag är i sammanhanget.
Men jägarna i Svenskösterbotten är inte så lätta att föra bakom ljuset. De har både den intellektuella förmåga, det omdöme och de kunskaper som behövs för att själva kunna bilda sig en uppfattning om, vad som är rätt eller fel; trots att Eklund resonerar som om han vore den enda i den finlandssvenska jaktvärlden med de själsgåvorna.
VAR STÅR JAKTCHEFEN?
I sin text försöker han också förklara, hur viltadministrationen och jägarnas organisationer är uppbyggda och fungerar. Men han formulerar sig både dunkelt och motsägelsefullt. Han tillstår, att jägarna har en självklar rätt att via sina föreningar, jaktvårdsföreningarna och JCO föra fram sina åsikter och evntuella förslag till förbättringar. Men i samma andetag säger han, att detta är något som beivras (=bekämpas, bestraffas). Även om han egentligen inte bokstavligt menar detta är det just denna attityd, som präglar hela hans kria.
Han avslutar sin "information" till jägarna med att försöka bevisa, att mina argument mot den alltför stränga lagstiftningen om transport av jaktvapen på isområden, inte är vare sig berättigade eller riktiga. Jag är säker på, att jägarna själva, när de väger mina utsagor mot Eklunds, kan avgöra vilka påståenden som bäst beskriver dagens verklighet och vad som egentligen borde göras för att få en ändring till stånd.
Det handlar inte om, att göra jakten bekvämare för jägarna. Det är fråga om, som det står i JCO:s stadgar, att "verka för att jakten bevaras och utvecklas" (även i skärgården).
Jägarna vet nog var de står och vad de vill i det avseendet. Men hur är det med jaktchefen? Och vems talan för han egentligen?
Med detta inlägg var debatten avslutad.