KRÖNIKA JJ/5/98 - FINLANDSSIDORNA
Mikael Broo
ÄLGSITUATIONEN
För tre år sedan betecknades älgsituationen i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt som rena katastrofen. Efter flera år av överbeskattning, ett frosseri som inte minst i dessa spalter påtalades, insåg jaktvårdsdis-triktets ledning äntligen att något radikalt måste göras för att rädda älgstammen. Med en gång mer än halverades älguttaget i distriktet; ett ingrepp som sedan följdes upp med någorlunda försiktiga uttag även de två följande höstarna.
Den drastiska nedskärningen hösten 1995 väckte föga uppskattning bland jägarna. I dag inser förmodligen de flesta, att åtgärden dock var nödvändig. På tre år har nämligen älgsituationen radikalt förbättrats i distriktet. Älgbeståndet har växt till sig såväl kvantitativt som kvalitativt. Och situationen inför höstens jakt börjar, på en del håll, till och med likna den vi hade i mitten av 80-talet.
En klar skillnad kan dock noteras vid jämförelse med hurudan älgsituationen var efter slakten i början av 80-talet. De lokala, stationära älgarna var då få medan invandringen fortsättningsvis var mycket hög. Älgjägarna i distriktet "levde" i själva verket på invandringsöverskottet. Idag är förhållandet det motsatta; en relativt stor fast älgstam samtidigt som invandrarälgarna är förhållandevis få.
Inför höstens älgjakt antar dock jaktvårdsdistriktet, i ett förslag om ökad avskjutning som gått ut till jaktvårdsföreningarna, att invandringen kommer att öka igen (se notis). Flera faktorer talar för att detta inte handlar om någon vågad gissning.
Det finns nämligen beräkningar, som visar att andelen invandringsälgar redan under fjolårets jakt - åtminstone inom en del jaktvårdsföreningar - kan ha legat så högt som mellan 20 och 30 procent (räknat på den lokala nettovinterstammen). Det är givetvis en följd av att älgbeståndet ökat även innanför (öster om) Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt. Att bortse från detta i planeringen av den kommande jakten kan resultera i överraskande konsekvenser.
Kvalitetshöjningen i älgbeståndet, en bättre ålders- och könsstruktur, har också gett en högre produktivitet än tidigare. Enligt jaktvårdsdistriktet bör älgjägarna därför inför jakten hösten 1998 räkna med en kalvproduktion på 55 procent; en tillväxtproportion som dock förefaller alltför väl tilltagen.
Ökningen av älgstammen de senaste åren har - inte helt överraskande - också fått andra intressegrupper i sammanhanget på fötter. Antalet älgolyckor på allmänna vägar rapporteras ha ökat avsevärt, något som bekymrar myndigheterna. Och skogsägarna beklagar sig igen över ökade skogsskador. Trycket på en avsevärt ökad älgavskjutning har därför i hög grad accentuerats.
Älgjägarna, representerade av sina jaktföreningar, måste därför inse och även i handling visa att också andra parters åsikter och önskemål väger tungt i fråga om den totala älgskötseln. Möjligheten att bedriva älgjakt, liksom all annan jakt, är helt beroende av fortsatt goda relationer till andra intressegrupper, framförallt till skogsägarna.
Att inte visa lyhördhet för berättigade krav från deras sida kan bli ett avgörande hot mot den framtida jakten.
Det är mot den bakgrunden distriktets propå till älgjägarna ska bedömas.