EN RÅDJURSJAKT I GETA PÅ ÅLAND

Jag hade förmånen att delta i en rådjursjakt på Åland senaste helg (21-23/11). Tidigare hade jag viss erfarenhet av rådjursjakt med Jaktjournalen i Sverige. Men skillnaden mellan den jakten och den på Åland blev himmelsvid. Dels för att det vid Jaktjournalens bjudjakt inte fälldes ett enda rådjur medan jaktbesöket på Åland resulterade i åtta fällda djur.

Det var verksamhetsledaren i Malaxnejdens jaktvårdsförening, Ola Sandqvist, som fixade jakten. Den ökande rådjursstammen i vårt jaktvårdsområde, som i år resulterade i de första beviljade licenserna för rådjursjakt, krävde kunskaper för den kommande jakten. Dessutom ville vi med besöket på Åland skapa ett fortlöpande jaktutbyte för att, för vår del, kontinuerligt öka färdigheten vad beträffar rådjursjakt. Kompensationen för jaktvärldarna på Åland skulle bli älgjakt i Malaxnejden.

Torsdag eftermiddag begav vi oss iväg, nio malaxjägare bestående av sjumanna- styrelsen i nejden med verksamhetsledare och ordföranden för skyttekommittén. Resan ner till Åbo gick snabbt och smärtfritt. Och efter fyra timmar med smörgåsbord och god samvaro på färjan anlände vi 01-tiden till Långnäs på Lumparland. En knapp timme senare anlände vi till Geta, dit vi inbjudits för jakten, där Runar Jansson - en av våra jaktvärdar - mitt i natten gjorde sig besvär med att ta emot oss för inkvartering. Jag, Ola och Leif inhystes i en mindre stockstuga medan de övriga sex deltagarna skulle kampera tillsammans i en större stuga.

Efter en alltför kort förstanatt mötte Runar upp vid niosnåret på fredag morgon för att ledsaga oss till det jaktområde som först skulle avjagas. Innan vi var klara för jakt anslöt sig fler jaktvärdar med jakthundar, taxar som skulle se till att ge oss den jaktlycka vi förväntade.

Misströstan

Första såten gav inte mycket annat än en lång väntan, ett litet kid, som Dan från Sundom fällde, och en skadskjutning på ett smaldjur. Något rådjur dök inte upp där Ola, Leif och jag passade. Däremot såg jag, i en glänta framför mig, den då drivande taxen passera utan att jag dessförinnan sett något drevdjur. Sedan försöket avbrutits var vi, Ola, Leif och jag, beredda att konstatera att rådjursbeståndet på Åland inte var vad som beskrivits för oss. Vi misströstade.

Kidet som Dan skjutit såg överraskande litet ut. Mitt eget omdöme var, vilket jag framförde till jaktdeltagarna, att det såg ut ungefär som en större malaxfälthare. Uttalandet var förstås överdrivet och väckte ingen märkbar munterhet. Efter en paus med grillkorv och annan förtäring var det så dags för försök nummer två.

Den här gången placerades jag själv på ett vägpass som enligt vår egen jaktguide kunde vara ett riktigt generalpass. När taxen Tekla släpptes blev det omgående upptag bara ett par hundra meter framför mig. Efter bara några minuter närmade sig drevet vägen där jag stod. Jag var övertygad om att min första skottchans nu skulle komma. Pulsen steg oavbrutet.

Skallet från den drivande taxen närmade sig ytterligare. Men något drevdjur dök inte upp. Plötsligt kom taxen upp på vägen, i en backe cirka sjuttio meter till höger om mig, och drevet fortsatte in i området bakom mig. Drevdjuret hade således passerat utan att jag ens hunnit se det. Jag hade förstås tittat åt fel håll just när rådjuret passerat över vägen. Nu först började jag inse att rådjur kan röra sig med hög fart när de dyker upp i passen. Nästan samtidigt small ett par skott längre bort.

Efter en stund fick jag besked om att drevdjuret gått ur markerna och att taxen kopplats. Samtidigt fick jag reda på att skotten jag hört resulterat i ännu ett fällt rådjur för Dan. Det andra för hans del inom ett par timmar! Budskapet gladde men förändrade inte mitt eget missmod.

Skottchans och guldbock

Jag stod kvar på samma pass och snart klingade taxens drevskall igen framför mig. När jag gett upp hoppet om att få se ett rådjur hände det plötsligt. I den glesa tallskogen framför mig kom ett studsande rådjur i full fart - rakt emot mig. När det var på fyrtio meters avstånd från mig höjde jag bössan. Effekten blev överraskande. I farten kastade djuret, ett smaldjur, om och försvann med än högre fart än det kommit. Det kändes snopet. Men jag tröstade mig med att jag ändå inte kunde ha skjutit, då skottfältet skymdes av en liten gran och att vi dessutom blivit rekommenderade att inte skjuta på djur framifrån.

Vi bytte nu område och ställde upp på ömse sidor om ett kärrområde så tättbevuxet att det var svårt att fatta att några djur överhuvudtaget kunde röra sig i det. Men den tax som nu släpptes fick omedelbar kontakt med rådjur. Drevdjuret var stundtals så nära sidan där jag - Ola, Leif, Boije och Karl-Gustav - stod att jag väntade få se det dyka upp när som helst. I stället kom det ett par skott från andra sidan.

Det var Folke som hade kommit till skott, fick vi höra efteråt. Och rådjuret han fällt var en ståtlig bock. Dessutom en bock med guldhorn, något som konstaterades av våra jaktvärdar så snart de sett det djur som fallit. De var överraskade över att en så ståtlig bock fanns i deras jaktområde. Någon sådan hade inte setts till på flera år, berättade de.

Den första jaktdagen avslutades med nödvändigt men jobbigt eftersök av det djur som skadskjutits i såt nummer ett. På väg till den plats dit det skadskjutna rådjuret förmodats förflytta sig tvingades vi nämligen tur/retur passera ett bergsområde som sög krafterna ur våra ben. Eftersöket slutade dock lyckligt då Boije, innan mörkret la sig över markerna, hade turen att få det skadskjutna djuret framför sig. Hans välriktade skott blev en värdig avslutning av första jaktdagen.

Natten till lördagen började blötsnön falla. När det var dags för jakt fortsatte snöfallet och dessutom började det blåsa. Enligt jaktvärdarna kunde vädret bara vara till fördel för jakten. Försöket i den första såten resulterade i två fällda djur av vilka Kaj fällde det ena, en get, och Runar Jansson det andra, ett kid. Någon skottchans för Ola, Leif och mig infann sig inte heller den här gången.

Förträffligt resultat

I lunchpausen passade Ola och Leif på att visa vår uppskattning över jaktbesöket i Geta genom att tacka och dela ut några presenter från Malaxnejden till jaktvärdarna. Jaktförvaltaren på landskapsstyrelsen, Tommy Blomberg, som infunnit sig till vår andra jaktdag i Geta, uppvaktades med nejdens bordsstandar.

I det avslutande försöket, i sista såten som avjagades, fälldes ytterligare ett kid av Henrik. Själv fick jag en andra skottchans då ett rådjur i full fart dök upp i mitt pass på bara tio meters håll. I det avgörande ögonblicket var mina ögon dock riktade mot fel håll och när jag i ögonvrån såg vad som var på gång och vred på huvudet var skottchansen borta. Jag hann bara uppfatta att djuret var fullvuxet. Några horn hann jag inte se så förmodligen var rådjuret en get. Därför drabbades jag inte heller av några som helst självförebråelser.

På kvällen erbjöds möjlighet till vakjakt med kulvapen. Bara de värsta jaktentusiasterna av oss, Ola, Boije och Karl-Gustav, valde att delta i den. Vi andra föredrog stugvärmen framom några timmars stillasittande i snålblåst och blötsnö. Karl-Gustav var den enda av vakskyttarna som fick skottchans, ett tillfälle han inte som god kulskytt missade, och fällde därmed jaktens tredje råbock. Ola höll på att frysa ihjäl. Jag räddade livet på honom genom att ha bastun klar för "action" när han kom hem.  

Slutresultatet av jakten blev således förträffligt. Åtta fällda djur av vilka malaxgänget avverkade sju stycken. Ännu viktigare var emellertid alla de erfarenheter, lärdomar som jakten gav. Förhoppningsvis ska vi som upplevde jakten kunna förmedla dem till våra jaktkamrater i respektive jaktföreningar för en resultatrik och korrekt rådjursjakt i framtiden. Gärna förmedlar vi också det utomordentliga sätt på vilket vi omhändertogs av alla våra jaktvärdar, något som verkligen värmde.

Efter ett besök på Ålands jakt- och fiskemuseum på Eckerö, söndag förmiddag, något som blev en verklig klimax på jaktbesöket, återvände vi med alla rådjur i bagaget hem till Malax. På färjan överraskades vi alla av att Folke högljutt kallades till fartygsinfon. Där uppvaktades han med presentkort för att han tagit bort en guldtrofé på Åland: en vacker och oväntad gest av Viking-Line för alla som skjutit guldbockar i åländska jaktmarker.

Efter detta kunde inte ens det snöoväder som hela vägen till Malax ledsagade oss och försenade vår hemkomst med ett par timmar lägga sordin på den positiva stämning som grundlagts under jaktbesöket på Åland.

Fotnot1: Hemma igen fick Ola på onsdag förmiddag skjuta en rådjursbock i egna jaktmarker. Den förmodligen första rådjursbock som överhuvudtaget fällts inom Malaxnejdens jaktområde. Grattis till det, verksamhetsledarn!

Kolla Olas råbock på hans jaktlags webbsajt: http://pp.malax.fi/lag3