Artikel/JJ/Vasabladet
Publicerad 1/4 1995
Mikael Broo

VILTFORSKARSKANDALEN  I   FINLAND

Det här är historien om hur Vilt- och fiskerforskningsinstitutet (VFFI) i november 1993 med specialdirektiv tvingade rovdjursforskaren Erik S Nyholm till en "husarrest" som därefter gjorde det omöjligt för honom att sköta sitt jobb. Hans frihet som forskare blev nämligen med ens drastiskt beskuren och även geografiskt begränsades hans rörelsefrihet. VFFI skulle i fortsättningen i detalj diktera vad han skulle göra eller inte göra.

De nya förhållningsreglerna som han fick i sitt arbete måste vara ett unikum i hela forskarvärlden och ser mer ut som trakasserier eller en bestraffning från VFFI:s sida än som rimliga och vettiga arbetsinstruktioner. De innebar bland annat:

-  att han omedelbart måste avbryta alla pågående forskningsprojekt. Nya forskningsuppdrag skulle föreskrivas av avdelningschefen Harto Lindén,

-  att han skulle göra sitt skrivarbete som forskare endast i de lokaler som är avsedda för rovdjursforskning i Kuusamo och under den tjänstetid som statens ämbetsverk följer,

-  att han måste avge skriftliga, daterade och signerade rapporter omfattande föregående månads forskning senast den femte varje månad till Harto Lindén,

-  att han ovillkorligen måste vara anträffbar under tjänstetiden,

-  att han inte skulle få fatta några beslut om resor eller använda sin tjänstebil,

-  att han fick ta semester endast om han därtill på förhand fått tillåtelse av avdelningschefen Lindén samt

-  att han inte längre skulle få göra några djurförsök och ingen forskning om djur i hägn.

Listan med direktiven, undertecknad av avdelningschef Harto Lindén och överdirektör Kare Turtiainen, är dubbelt längre än det som här redovisas, men resten måste utelämnas på grund av utrymmesskäl. Som en specialkrydda till denna osmakliga rätt från VFFI bifogades uppmaningen, att direktiven "ovillkorligen måste iakttas".

Att Nyholms "husarrest" lamslagit hans normala verksamhet bekräftas i allra högsta grad från både Sverige och Norge, där arrangörer av ett flertal rovdjurssymposier förvånat sig och upprörts över, att inbjudningar till den som man betraktar som Nordens kunnigaste rovdjursforskare inte resulterat i annat än avsägelser. Nyholm får nämligen inte på tjänstetid, utom i undantagsfall, åka utomlands för att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter.

Många frågetecken

Fanns det då någonting som Nyholm borde ha bestraffats för av sin arbetsgivare? frågar sig säkert många. Borde han inte i stället, som brukligt är, belönats för ett långt och enträget arbete som undervisare (docent i djurekologi vid Åbo Universitet) och rovdjursforskare? (I det senare arbetet även ansvarig för inventering och skötsel av de stora rovdjuren samt de skador dessa åstadkommer.). Finns det överhuvudtaget några som helst motiv som kunde rättfärdiga den bannlysning som VFFI utfärdat över Erik S Nyholm? Varför har han drabbats av en internering, som mer eller mindre klavbinder honom i ett kontorsrum på Kuusamos rovdjursforskningsstation? Och hur kommer detta i framtiden att påverka uppföljningen och skötseln av rovdjursstammarna och de skador de åstadkommer? 

Frågorna kring det som hänt Erik S Nyholm är många och både ett allmänintresse och misstanken om, att ett justitiemord begåtts kräver därför att de besvaras. De som bäst kan räta ut frågetecknen "i målet" är givetvis parterna själva; Erik S Nyholm och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, som kommenterar genom Eero Helle, idag den förres närmaste förman. Här får de nu därför komma till tals. Av utrymmesskäl måste dock bägges kommentarer väsentligt begränsas.

Det är viktigt, för att förstå sammanhanget, att påpeka att det är Harto Lindén som tidigare  - ända till år 1994 -  varit Nyholms chef i nästan tio år. Lindén fick därför först möjlighet att uttala sig om saken, men föredrog  - av någon outgrundlig anledning -  att inte yttra sig, trots att han tidigare varit rätt frispråkig om Nyholm via andra kanaler.

Märklig kritik

Inledningen i dett brev som så drastiskt förändrade Erik S Nyholms arbetsvillkor antyder med formuleringen "De medel (1,3 miljoner) ni förbrukat rimmar illa med det faktum, att ni inte publicerat de vetenskapliga rapporter som vilt- och fikseriforskningsinstitutet förväntat sig", att man på VFFI emotsett en väsentligt ökad mängd publikationer i takt med ökande resurser till rovdjursforskningen i Kuusamo. Eero Helle går längre än så i sina kommentarer:

-  Han har inte producerat sådana forskningsrapporter, som skulle möjliggöra kritisk utvärdering av resultaten. För det första är detta allvarligt såtillvida, att han som forskare inte fullföljt sitt verkliga arbete att bedriva forskning på ett riktigt sätt och slutföra detsamma. För det andra är ett dylikt arbete inte trovärdigt, då utomstående inte har möjlighet att utvärdera resultaten.

Kritiken är som synes allvarlig men samtidigt förvånande, då den kommer först vid en tidpunkt, när Erik S Nyholm snart skall pensioneras. Om det fanns någon grund för den kritik Helle framför borde den rimligtvis långt tidigare framförts och resulterat i några åtgärder. Svartmålningen från VFFI är också förvånande mot bakgrund av det intresse och den uppskattning Nyholm som viltforskare och rovdjursexpert rönt utomlands, inte minst i Norden, Ryssland och Nordamerika.

Men självklart har han haft sina kritiker både i Finland och Sverige. Det är något som alla forskare får leva med. De som stått för det kraftigaste och mest uppmärksammade klandret är dock  - såväl legitima som självutnämnda -  representanter för djur- och naturskyddsorganisationer.

Nyholm avfärdar Helles kritik med att han tar fram helt andra saker än det som egentligen döljer sig bakom kulisserna.

-  Bakom allt detta ligger nämligen dels politiska utnämningar, dels gamla motsättningar och åsiktsbrytningar, säger han.

- Allt började när jag år 1977 utnämndes till docent vid Åbo universitet. Då inledde Erkki Pulliainen en förföljelse och svartmålning av mig som saknar motstycke. Han spred bland annat uppgifter i dagstidningarna om att jag blivit docent i misstag. Vid ett annat tillfälle utnämnde han mig i en artikel till en "akademiskt skolad dråpare"; en stämpel han gav mig för att jag har jakten som fritidsintresse. Men Pulliainens hetskampanj mot mig och min verksamhet har även andra förklaringar.

- Jord och skogsbruksministeriet grundade samma år som jag fick docenturen i Åbo en rovdjurskommision i vilken jag på initiativ av dåvarande minister Johannes Virolainen invaldes som medlem. Min uppgift blev att kartlägga den skadegörelse som de stora rovdjuren förorsakar och försöka finna medel att minska den. Erkki Pulliainen hade sysslat med detta tidigare, men blivit avpolletterad därför att han började göra rovdjurspolitik av uppdraget. Detta är naturligtvis en av anledningarna till Pulliainens illvilliga kampanj mot mig.

-  En annan anledning är förstås, att han tillhör den del av naturskyddarna, som inte anser att jag  - på grund av mitt fritidsintresse -  är vare sig naturskyddare eller viltvårdare.

- Tyvärr har hans attityd till mig spridit sig till och omfattats även av VFFI:s nuvarande ledning; Harto Lindén, Eero Helle och överdirektör Kare Turtiainen. Ända sen Harto Lindén år 1986 blev min närmaste förman - jag underställdes VFFI år 1979 - har jag motarbetats. Och trots att JoSM i en utredning år 1986 konstaterade att rovdjursforskningens verksamhetsbidrag och resurser borde ökas har vår institution under Lindéns ledning hela tiden gjort det motsatta och till och med något år lämnat rovdjursforskningen helt utan disponibla medel.

Hottaktik

Motsättningarna kulminerade i augusti hösten 1993 då Erik S Nyholm kallades till överdirektör Kare Turtiainen. Om den träffen berättar Nyholm så här:

- Han påstod att jag allvarligt misskött min verksamhet. När jag efterlyste vilka oegentligheter det kunde vara, nämnde han bland annat att jag utfärdat årslånga resorder åt mina fältarbetare och använt bensin fast min tjänstebil i forskningen var dieseldriven. Han visste mycket väl, att jag också använde fordon i min verksamhet som var bensindrivna. Resorderna hade jag förordat sedan jag rådgjort med och fått klartecken för detta av överinspektör Sirola.

Vid detta möte försökte Kare Turtiainen både genom hot och mutor få Erik S Nyholm att pensionera sig! Om han inte gjorde detta skulle hans arbete straxt väsentligt försvåras, meddelade Turtiainen. Sedan kom brevet med de nya direktiven.

Men Nyholm hade ingen avsikt att gå i pension trots att han kunde ha gjort det på grund av sin ålder (född 1929). Och på jord- och skogsbruksministeriet bad man honom också att bli kvar i sitt jobb. Hans vägran att låta sig
pensioneras följdes nu upp med en räkning från VFFI på något man ansåg vara ospecificerade bränsleutgifter och resekostnader. Nyholm vägrade betala eftersom det var utgifter och räkningar som VFFI tidigare sanktionerat. Följden blev en stämning i tingsrätten i Kuusamo.

Förhalningstaktik

Enligt Eero Helle tillkom de nya direktiven för Erik S Nyholm egentligen bara för att man ville ge honom "...en klar målsättning och tidtabell för bearbetning och publicering av sina forskningsresultat". Uttalandet är motsägelsefullt mot bakgrund av hans tidigare konstaterande om att Nyholm inte "...bedrivit forskning på ett riktigt sätt..."; en utsaga som inte endast misskrediterar Nyholm utan totalt diskvalificerar honom som viltforskare.

-  Som forskare är jag av den åsikten, att Nyholm inte längre bör insamla ytterligare material innan han sammanställt den information han redan insamlat. Detta för att kunna se om det finns anledning att fortsätta enligt samma linjer eller om det rentav krävs en helt ny inriktning. Nyholm har ett så omfattande forskningsmaterial, att han börjar ha bråttom att få det detta ordentligt analyserat under den tid han har kvar inom institutet, säger Helle.

På frågan om när Nyholm ska kunna återgå till normala arbetsförhållanden och rutiner blir svaret mångtydigt:

-  Detta är möjligt så fort det viktigaste forskningsmaterialet är analyserat och publicerat. Men under Nyholm kvarvarande tjänstetid finns det knappast längre rum för en återgång till tidigare arbetsmetoder. Forskningsinstitutet respekterar givetvis åldrandet och har förståelse för de många problem som detta medför.

Erik S Nyholm påpekar här, att han under åratal begärt en fast anställd assistent, som skulle ha kunnat hjälpa till i den fortlöpande bearbetningen av insamlat material. Denna begäran har dock inte hörsammats av VFFI. Ingen hänsyn har tagits till att han ständigt tvingats jobba på övertid på grund av att han vid sidan av sin forskningstjänst också ansvarat för inventering och skötsel av bestånden samt utredning och uppföljning av rovdjursskadorna; det senare något som jord- och skogsbruksministeriet ansett som synnerligen angeläget.

En jämförelse med hur rovdjursforskningen och -skötseln är upplagd i de övriga nordiska länderna är helt på sin plats. I både Norge och Sverige har man grundat grupper, bestående av flera personer, vilka var för sig ansvarar för bara ett av de stora rovdjuren. Nyholm däremot har som viltforskare ensam svarat för uppföljningen och skötseln av alla de fyra stora rovdjuren (björn, varg, järv och lo) i Finland, en uppgift som egentligen varit övermänsklig; något som dock aldrig insetts eller medgivits av hans förmän.

-  I stället beskyller mig nu vår institution för mångahanda saker och tillskriver mig alla slags oegentligheter, något som allt sedan hösten 1993 upptagit största delen av min tid. Men det har också varit deras avsikt och därför kan de nu anklaga mig för att jag inte utför någon vetenskaplig (scientific index) forskning. Dessvärre blir även uppföljningen av rovdjursstammarna lidande av den här historien.

-  Meningarna om vilken vetenskaplig nivå VFFI-forskarnas publikationer bör uppfylla går starkt isär. På jord- och skogsbruksministeriet har man framhållit, att VFFI uppfattat sin roll fel, om man kräver toppvetenskapliga publikationer av sina forskare.

-  Den nivån bör givetvis upprätthållas vid våra högskolor och universitet. Men VFFI är ett institut för tillämpad forskning och dess huvudsakliga syfte är att utreda viltstammarnas storlek och möjligheter till skötsel. Resultaten bör sedan publiceras i sådan form att de allmänt kan förstås, ett krav som jag menar att jag också levt upp till som viltforskare och som även bekräftats från JoSM, betonar Nyholm.

-  Vad mina publikationer i övrigt beträffar måste jag berätta om de tre sammanställningar jag gjort om rovdjursbeståndens utveckling. Den första, omfattande åren 1978-1987,   publicerades normalt i VFFI:s regelbundna rapportserie (Tiedote). Men när jag kom med min andra rapport, som omfattade år 1988-1990, gick Harto Lindén ut i pressen och talade om, att min rapport inte inkommit tid. I själva verket var det så, att Eero Helle höll på rapporten i elva månaders tid bara för att det skulle framstå som sanning det som Lindén fört ut i massmedia. Den tredje rapporten om rovdjursbeståndens utveckling tillställde jag VFFI i fjol och ännu i dag har den inte blivit publicerad.

Erik S Nyholm erkänner att han är så trött på hela den här affären att han knappt orkar försvara sig längre.

- Jag har fått fajtas ensam mot hela "vargflocken", vars härförare hela tiden varit Pulliainen och hans kumpaner Lindén och Helle samt Raimo Hissa vid Uleåborgs universitet.

Han försöker dock ta saken med ro och humor och påpekar kanske något skämtsamt, att det nog är skattebetalarna som drabbats värst i sammanhanget. Hans "arrest" har nämligen drabbat dem med en merkostnad i fjol på 3 miljoner mark. Under år 1994 dödade nämligen rovdjuren inom renskötselområdet 1000 renar fler än tidigare; något som kunde ha undvikits om han haft möjlighet att sköta sitt jobb som förut.

Repressalier

Handlingar i sammanhanget pekar på att det som drabbat Erik S Nyholm är ett resultat av en medveten strävan från VFFI att få bort inte enbart honom, utan hela rovdjursforskningsstationen i Kuusamo. Sådana planer skisserades på VFFI redan hösten 1992 i ett internt möte mellan Harto Lindén och Eero Helle. Förslagen framlades sedan för Nyholm, som vägrade acceptera dem; en inställning som JoSM understödde. 

Detta är naturligtvis kardinalförklaringen till, varför Erik S Nyholm i dag befinner sig i en situation, som kan betraktas som det närmaste man kan komma ett yrkesförbud. Han har drabbats av lumpna repressalier för att han kämpat för både sitt jobbs och rovdjursforskningens fortsatta existens uppe i Kuusamo.

De bakomliggande faktorerna, drivmedlen som utmynnat i denna skandal, är lätta att peka på:

- En viltforskare som samtidigt är jägare är tydligen något som är opassligt för viltforskaretablissemanget i Helsingfors. Nyholm har därför inte betraktats som seriös och trovärdig i sin forskning.

- Vanlig mänsklig men simpel avundsjuka. Nyholm har nämligen under hela sin aktiva tid som forskare blivit uppskattad på fältet, en uppskattning som sträcker sig utanför både Finland och Norden. Hans
popularitet har ställt andra viltforskare i skuggan.

- Hans uppdragsgivare har  - vid sidan av docenturen -  i praktiken varit både VFFI och JoSM, en ställning som ingen annan viltforskare haft och något som motvilligt accepterats på VFFI.

- Nyholm kom in i VFF så att säga "bakvägen". Han behövde inte söka en tjänst på basen av pappersmeriter, även om också de fanns, utan överfördes till institutet tack vare sina praktiskt förvärvade kunskaper och erfarenheter.

-  Säkert har det också funnits en generationsklyfta som varit svår att överbrygga, något som bekräftas av ett par av Nyholms kolleger i Ilomants, utanför forskarkotteriet i Helsingfors. 

Ingenting av allt detta utgör ändå tillräckliga bevekelsegrunder för den behandling som Erik S Nyholm utsatts för. Därför är "fallet Nyholm" en skandalhistoria som upprör och som komprometterar och skadar inte enbart viltforskningen utan hela det finländska forskarsamfundet för lång tid framöver.

FOTNOT: 

1)  Statens revisionsverk utredde efter anmälan från VFFI de påstådda oegentligheterna i Erik S Nyholms arbete. Utredningen föranledde ingen åtgärd. Däremot påpekade SR att det "framkommit svagheter i forskningsinstitutets interna tjänstetillsyn".
2)  De krav på återbetalningar av "ospecifierade bränsleutgifter och resekostnader" som framlagts av VFFI förkastades i sin helhet av tingsrätten i Kuusamo i början av maj.

Läs nästa text: Fler artiklar i Jägaren

Tillbaka