När självförträffligheten tagit över har vi vanliga medborgare inte längre varken någon glädje eller nytta av dem. Då folk insett detta brukar de - åtminstone när det gäller politiska makthavare - omgående göra sig av med dem. Något besvärligare är det att komma åt byråkrater som missbrukat sin ställning men långt ifrån omöjligt.

Alla politiska makthavare är nog ytterst medvetna om den här risken och begrundar förstås fortlöpande hur den ska hanteras, minimeras eller till och med elimineras. Ulla-Maj Wideroos hade förmodligen nog även hon grunnat över detta och visste säkert, innan hon i riksdagen avfärdade kraven på positiva förändringar i beskattningen av återflyttare, att hon därmed också utsatte sig för en uppenbar risk att tappa något av sitt stöd i Svenskösterbotten i framtiden.

Men hon räknade kallt med att ett eventuellt röstbortfall av återflyttade pensionärer skulle kompenseras av andra pensionärer. Budskapet hon nu förkunnar för dem som inte är insatta i den aktuella problematiken är ju, att det handlar om att bevara jämlikheten i beskattningen mellan alla pensionärer. Och det är en förkunnelse som naturligtvis går hem hos och med eftertryck applåderas av andra seniormedborgare i landet.

Det ska bli intressant att uppleva den dag då det avgörs om riskkalkylerna den här gången varit riktiga och hållbara för ett fortsatt sfp-mandat.

Ulla-Maj Wideroos, andra finansminister i regeringen, kan förvisso med sitt agerande inte anklagas för att ha gjort något fel i sin tjänsteutövning som ansvarig minister. Men att spela ut olika medborgargrupper mot varandra på detta sätt är inte moraliskt helt oantastligt. Politik och moral är emellertid inget som precis brukar gå hand i hand; en insikt som många människor förvärvat under de senaste åren och reagerat emot genom att i politiska val sälla sig till soffliggarpartiet.

Det mest anmärkningsvärda med U-MW:s uttalande i riksdagen om att det inte finns någon dubbelbeskattning var nog ändå förklaringen om, att hela debatten - både den i riksdagen och den vi återflyttare fört i dagstidningar - bygger på ett "missförstånd". Med detta konstaterande omyndigförklarar hon nämligen grötmyndigt alla som argumenterat för en förändring; aktiva återflyttare i sammanhanget och de 63 (av 149) riksdagsledamöter som i plenardebatterna om den nya nordiska konventionen om social trygghet efterlyste och röstade för åtgärder från regeringens sida. Vi är så korkade att vi inte vet vad vi pratar om, tycks Wideroos mena.

Det vet man tydligen då inte heller inom EU-kommissionen, som redan den 11 juli i fjol skickade en officiell anmärkning (ärende 2001/4647) till utrikesministeriet om landets sätt att ta ut sjukförsäkringspremier på utlandspensioner. I brevet med begäran om en förklaring till detta konstateras bland annat, att Finlands och kommissionens tolkning och tillämpning av i sammanhanget gällande EU-förordning (nr 1408/71, artikel 33) inte står i överensstämmelse med varandra. Det hänvisades också till den så kallade Rundgren-domen (C-389/99) i EG-domstolen.

Den 5 september i höstas skickade utrikesministeriet sin förklaring till EU-kommissionen. I den håller man hårdnackat fast vid att Finland enligt sin lagstiftning har rätt att ta ut sjukförsäkringspremie på utlandspensioner och att detta vare sig står i strid med aktuell EU-förordning eller domslutet i Rundgren-fallet. Den argumentering som utrikesministeriet i övrigt tar till i sin "försvarsskrift" framstår, åtminstone för mig, som enbart halvsanningar och ohållbara utsagor. Ett bra tips är nog därför att lösningen av detta problem kommer genom ett nytt utslag via EG-domstolen.

När det gäller den egentliga beskattningen av dubbla pensioner är det inte heller otänkbart, att EU-kommissionen även i det ärendet ganska snart kommer med både anmärkningar och invändningar. Att det i Finland finns skattejuridiska experter som, i likhet med Vesa Korpela på Skattebetalarnas centralförbund, anpassat sina tolkningar till finansministeriets, skattestyrelsens och Wideroos´ (regeringens) uppfattning är inget som förvånar.

Men detta är ingen absolut garanti för att just dessa experter har rätt. Det visar dels den bakläxa som nu är på gång från Bryssel beträffande sjukförsäkringspremierna på utlandspensioner, dels det faktum att det också i Finland om beskattningen finns en annan juridisk bedömning än den som regeringens egna experter står för.

Debatten om problematiken i riksdagen har annars varit intressant att ta del av. Den har åtminstone visat att det idag i så gott som alla politiska partier finns många riksdagsmän/-kvinnor som verkligen försökt att få grepp om ämnet. En del av dem har kommit till slutsatsen att något är fel och engagerat sig för en förändring, men de flesta har liksom U-MW enbart anammat den rigida inställning som skapats på och omhuldas av finansministeriet.

Återflyttare runtom i Svenskfinland och på Åland har förvånat sig storligen över att det under de tre plenardebatterna ( 17/2, 20/2, 24/2) om saken i riksdagen inte kom ett endaste knyst från någon av sfp-ledamöterna i riksdagen; en i sanning talande tystnad - ända tills den abrupt bröts av Wideroos. Och det hon då sa förklarade ju det mesta.

Men egentligen är allt det som utspelade sig i riksdagen betydelselöst. Några avgörande beslut kommer nämligen aldrig, enligt min mening, att fattas varken i riksdagen eller i regeringen när det gäller återflyttarnas beskattning. Det var något som också ytterst tydligt klarlades av de resultatlösa plenardebatterna. Positiva förändringar kommer det ändå med all säkerhet att bli vad beträffar återflyttarna och deras skatter. Men bara via EG-domstolen.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att lufta min besvikelse över att även Paavo Lipponen gjorde gemensam sak med både Wideroos och regeringen genom att senaste torsdag på ett diskutabelt sätt sätta p för vidare riksdagsdebatt i saken. Därmed avslöjade han också sin egen inställning i sammanhanget samtidigt som han dessvärre visade en brist på oväld som borde vara främmande för en talman i riksdagen.

Jag ska återkomma till söndagens inlägg från Wideroos och Granvik i Vbl i en annan kommentar. Tills vidare konstaterar jag bara att de bägge ännu ser och vill behandla skatteproblematiken som enbart en nationell frågeställning - ett synsätt som dock sedan länge är både förlegat och ohållbart.

Läs nästa text:Wideroos och återflyttarnas beskattning

Tillbaka