Artikel/Vasabladet/20.02.04
Tom Wilhelms
Redaktör

TOTALFREDNING AV VARG - ATT TIGGA OM PROBLEM

En total fredning av vargen är att tigga om problem. Man kan inte tillämpa lagar som inte har någon som helst förankring bland de människor som berörs.

Johan Ulfvens påstår ( Vbl 15.2) att vargens närvaro i ett europeiskt perspektiv i eller i anslutning till bebyggda trakter är ett allmänt fenomen som "på det hela taget inte ger upphov till särskilt stora problem eller lidelser."

I samma artikel rekommenderar Ulfvens oss att ta del av erfarenheter från andra länder.

Visst - det är alltid nyttigt att ta del av erfarenheter från annat håll - och även av historien. Ännu nyttigare är det om vi kan lära oss av erfarenheterna så att vi inte själva behöver göra alla de misstag som andra gjort.

Man behöver inte gå längre än till våra närmaste grannländer i väster för att inse att Ulfvens påstående om att vargen inte skulle förorsaka "särskilt stora problem" på andra håll i Europa är ren och skär lögn - om man inte sätter ribban för "problem" väldigt högt.

Den sibiriska arten av varg som förekommer i norden förorsakar helt säkert problem - som ökar i takt med att stammen ökar. Det samma gäller björnen.

Den som tvivlar på den saken kan gå in på den rikssvenska webbsajten www.jakt-fritid.nu/nyheter.htm.

Där kan man bland annat läsa om en kvinna som under en kanotsemester i Dalsland attackerades av en varg när hon tillsammans med sin dotter sov under bar himmel. Hennes man sov i närheten under ett vindskydd. I närheten upptäckte familjen ytterligare två vargar.

Vargexperter har bekräftat att det faktiskt var frågan om varg.

En annan notis förtäljer om en björnhona med två ungar som uppehöll sig på en gård i Dalarna bara 24 meter från två barn. Björnen betedde sig mycket aggressivt och det var synbarligen bara tur att barnen klarade sig.

I notisen konstateras att Länsstyrelsen i Dalarna och Naturvårdsverket i Sverige inte gett tillstånd till skyddsjakt - trots att folk inte längre vågar låta sina barn leka utomhus.

I ytterligare en nyhetstext konstateras att de elektriska vargstängsel som myndigheterna rekommenderat visat sig vara verkningslösa. Samma sak har konstaterats på flera andra ställen. I notisen konstateras vidare att myndigheter och forskare förtiger detta.

Från Norge rapporteras om en varg som kommit ända till ladugårdsdörren vid en gård i Lillesand och där tagit ett får. Vargen visade inte någon som helst rädsla för gårdsägaren.

Detta bara ett litet, litet plock bland många, många nyheter om konfrontationer mellan varg och människa. Vem som helst bör kunna inse att risken för människooffer ökar i direkt relation till en ökande varg- och björnstam.

Vargar och björnar i närheten av bebyggelse innebär alltid problem. EU:s habitatdirektiv är en katastrof. En totalfredning är en ännu värre katastrof och innebär att man direkt tigger om problem.

Ulfvens tar i sin artikel till ett infamt knep när han försöker göra folks oro för en växande vargstam till en fobi - i stil med en sjuklig rädsla för spindlar eller gnagare. Konsekvenserna av en konfrontation mellan människa och spindel eller människa och smågnagare kan självfallet vara av en helt annan kaliber än konfrontationer mellan människa och stora rovdjur.

Ulfvens konstaterar i sin artikel mycket riktigt att resonemanget blir lite chauvinistiskt om man tycker att vargen passar bättre i Kajanaland än i Österbotten. Den passar naturligtvis inte särskilt bra på någotdera stället.

Ulfvens påpekar sedan mycket riktigt att det egentligen inte finns någon vildmark av traditionellt snitt i dagens mellersta eller södra Finland.

Men av detta drar han och folket på vår landsbygd tydligen rätt olika slutsatser när det gäller till exempel vargens utbredning.

Den vargart som sedan slutet av 1800-talet förekommer rätt sparsamt i Finland är dessutom ingalunda utrotningshotad. I Ryssland finns säkert tiotusentals exemplar - och där finns också verklig vildmark. EU:s habitatdirektiv beaktar tydligen inte detta utan ser enögt till EU:s gränser.

Många naturromantiker vill gärna föra in etiskt-filosofiska aspekter i vargdebatten. (Som till exempel Göran Ekström i Vbl 12.2.) På ett teoretiskt plan kan deras resonemang verka bestickande. Man kan hålla med om att människans skövling av naturen är allt annat än etisk - att den rentav i förlängningen kan vara katastrofal också för människan själv. Många arter har fått stryka på foten genom människans egoistiska och ofta kortsiktiga handlande.

Romantikerna vill då också sätta in en ökande rovdjursstam i detta perspektiv. De utgår i sitt resonemang från att en återgång till någon sorts "ursprungstillstånd" i naturen - vilket det nu sedan är - skulle ha ett värde i sig och att detta värde a priori överskuggar alla andra värden.

Så är det naturligtvis inte.

Världen har förändrats, samhället har förändrats, vår natur har förändrats. På gott och ont.

Naturromantikerna gör ett misstag i att tro att deras natursyn är den enda tänkbara, att folk skall kunna "uppfostras" till att omfatta den. De gör sig också skyldiga till antingen blåögt önsketänkande eller utstuderad cynism när de tror att människor och stora rovdjur skulle kunna lära sig någon sorts fredlig samexistens. Som om allting bara var frågan om attitydfostran och rätt sorts kunskap.

Det är i själva verket precis tvärtom. Ju mer kunskap och erfarenhet folk får desto mer skeptiska borde de bli till naturromantikernas idéer om människan och rovdjuren.

Björnbjällror, pepparvästar för hundar, vargstängsel och andra mer eller mindre fantasifulla förslag vittnar i själva verket om en skrämmande okunskap om hur verkligheten ser ut.

Skrämmande är också vargvännernas konsekventa bagatelliserande av den rovdjursterror som människor i vårt land utsattes för ännu i slutet av 1800-talet.

Det behövs faktiskt inte speciellt mycket fantasi för att förstå att en liknande situation kan återkomma om vargen får föröka sig ostört - i synnerhet om den dessutom är helt fredad och vänjer sig vid att inte behöva vara rädd för människan.

Det som gör mig och många andra så upprörda är insikten om att vi ju hur lätt som helst skulle kunna förhindra den här utvecklingen och kunna bli kvitt de nya - och fullständigt onödiga - risker och bekymmer den innebär för landsbygdsbefolkningen.

Vår nuvarande rovdjurspolitik kan inte få bli beständig. Man kan helt enkelt inte tillämpa lagar som inte på något sätt är förankrade bland de människor som berörs av dem.

Inte utan att i praktiken syssla med kvalificerat förtryck. Det gör sedan det samma om förtrycket bär naturvårdens förklädnad.

Läs nästa text:

Tilbaka