Havrasgränd
Havrasgänden ligger längst i nordväst i Övermalax stora by, nära rån till Ytterbyn. Gräns i öster är ån. Mot söder sträcker sig gränden över skogsbacken Havrasbränno till Långmossen och därifrån ända ner till Petalax rån. Detta var det stora hemskiftet. Dessutom hade Havrasbona mark på Koslom på flera ställen ända upp till rån mot Pörtom. Det var ängsskiften och det hände att man fick göra höbergningsresor via Johannesdahl. I skärgården tillhörde delar av Mattskär och Olsön Havrasborna. Spridda ägor hade de dessutom vid Lömne och i Palne.
Längst mot norr, något skilt från den övriga gränden, låg Stolpasgårdarna, under min barndom nio till antalet. I den egentliga Havrasgränden låg tjugofyra bondgårdar och tretton backstugor. Bebyggelsen var här så tät att det var svårt att skilja tomt från tomt. Detta gällde i synnerhet Stavasbacken med sexton gårdar, tillhörande Stav, Storm och Fiskars hemmansnummer. Baddarsgårdarna låg längst mot söder och omfattade sju gårdar från Storm, Fogde och Baddar hemmansnummer. I skogsbrynet mot Havrasbränno på den så kallade Kackurabacka låg de obesuttnas stugor och en bondgård Hinders (tillhörde Smeds nummer). Äldst är synbarligen Stav. Dess husbonde bär i de äldsta jordeböckerna från 1500-talet namnet Haffre och har följaktligen givit gränden dess namn. Gamla i gränden är också Stolpe, Storm och Fiskars. Baddar och Fogde har däremot först i mitten av 1700-talet från ån flyttat upp till Havrasgränden. Gårdarna i Havrasgränden var, så länge jag minns grå, omålade, och för det mesta envånings. Det enda undantaget var ”Gambäl-Nemdis” gård på Stav. Den var rödstruken och uppförd i två våningar.
Jordbruket var på 1880-talet koncentrerat till ägorna närmast gränden ned mot ån. Kyttlandsbruket på Långmossen och Palne spelade dock stor roll för de Havrasbor som bodde söderut i gränden. Råg och hö odlades här på vidsträckta kyttland. Ingen väg fanns och säde måste därför tröskas i rior som uppfördes invid odlingarna. Det var arbetsamma höstdagar då. Man bröt upp tidigt och snavade och föll på väg till de fem kilometer avlägsna odlingarna, och tröskade sedan hela dagen. Å andra sidan var kyttlandsodlingen lönsam. Skördar på trettio tunnor råg var inte ovanligt. Spannmålen maldes på de gamla skvaltkvarnarna i ån, Stormas kvarnen och Stolpas kvarnen. Vår och höstfloden i ån var så knapp, att den korta tiden de varade omsorgsfullt uppdelats på bönderna och kvarnägarna, som alltefter mantal hade sin sex-åtta-tålvtimmars andel i ”dunrote”. Boskap betades i utmarken, där man hade fäbodar och där föbogröbbor bodde från tidig på våren, så fort det började grönska, till höbärgningen, då boskapen fördes på bete på de avmejade ängarna hemma och måste vallas ”motas” från råg- och havrestycken i ängarna. Havrasgränden hade sina fäbodar i Limossen, därifrån förövrigt Malaxfäboden på Fölisön härstammar. Det var lång väg till Limossen, och fäbogröbborna brukade säga: det är ingen sötmjölk att bära tio kannor surmjölk från Limossen. De tidigast använda fäbodarna hade legat i Holmskogen på andra sidan Havrasbränno. Hästarna betades på åkerrenar och i gemensamma skogshagar.
Liksom Brännborna körde Havrasborna under vintern regelbundet stockar och plankor ”stasslasse”, till Wolffska skeppsvarvet i Brändö. Plankorna hade dimensionerna 2 x 4 tum och kallades ribbor. Björkved var också en vanlig marknadsvara.
Hemslöjden var en viktig binäring. En specialitet för gränden var pinnstegarna. Vidare tillverkades kälkar och slädar, ”krokåsleda”som såldes åt affärsmännen i Vasa. Man sökte ämnen till kälkmedar vida omkring i skogen den tiden. I synnerhet i Baddars-gårdarna ägnade man sig åt hemslöjden. Där bodde Baddars-Backen , grändens slögaste snickare och tresnidare som tillverkade lyran frampå kyrkans orgelläktare.
De största jordbruken i gränden hade på den tiden min hemgård och Isak Fiskars (Bäschi). På den förra gården hölls tre hästar och över ett tiotal kor. Fiskars var en mycket driftig jordbrukare och nyodlare, som framförallt lade an på ladugården och som förde mycket mjölk till staden. Min farfar Gambäl-Nämbdi, Jonas Staaf d. ä. var,
då jag började komma ihåg honom, redan gammal, men hade fortfarande många uppdrag. Han skrev mycket vackert, trots att han på grund av sin stora läraktighet gått i skola som det hette endast tre dagar. Han var tyst och försynt, läste och skrev mycket, jag kan ännu tydligt höra ljudet av hans skrikande gåsfjäderpenna. En tredje framstående jordbrukare var den enarmade Simus-Simon på Fogde, som mistat ena armen i kugghjulet i kvarnen, men som arbetade som en hel karl för det.
Med granngrändernas invånare hade Havraspojkarna många gåsar oplockade. I synnerhet gällde detta Nymansbacken som låg närmast i söder. Jag minns huru en gubbe i gränden med triumf berättade om en tilldragelse, då en känd slagsmålskämpe från Nymansbacken besökte gränden: ”han ji hit, men krak heim!”
Backstugukarlarna hade många yrken. Svarvaren sålde sina tillverkningar i Vasa. Varje stadsresa slutade med ett kraftigt dryckeslag och det hände att hans trofasta hustru Ana-Stin kom hemdragande med mannen, som var lång till växten, liggande på handkärran med fötterna släpande i landsvägen. Flanders-Jåss var en annan av grändens obesuttna inbyggare. Han var soldatättling och stark både då det gällde att nappa i handsågen och gräftan. Jåsip var en tredje känd person i gränden. Han hade ”rutit bein” och smidde hästskosöm, samt skodde böndernas hästar. Barnaläraren Erik Fogde, stillsam, vänlig och mjuk i rörelser och tal är en annan av Havrasgränds gamla invånare, som man gärna kommer ihåg. Äldst bland de grändinvånare jag kan minnas är ålderman vid Lattas, han var sjuklig och hade ordinerats brännvin som medicin med det resultatet att han i sin ålders dagar blev alkoholist och ständigt syntes på jakt efter den kära drycken i grändernas gårdar. Han tillhörde en gammal tid, då man ännu hade byåldermän i Övermalax. Därom har jag endast hört berättas.
Skrivet av Hugo Staaf (Den Österbottniska byn 1943)