TRÅNGSYNT OCH SJÄLVUPPTAGET

För drygt en månad sedan (14.10.2002) avfyrade Skattestyrelsen i en promemoria på sin webbsajt en bredsida (eg. 4-5 A4-sidor) med förklaringar om, varför dubbelbeskattning av pensioner inte är dubbelbeskattning. Pressmeddelandet var inget annat än en polemisk pamflett, en provokatorisk nidskrift, riktad direkt mot vår förening Pohjanmaan-Paluumuuttajat-Österbottens Återflyttare och de invändningar och protester vi (och jag personligen) tidigare fört ut om skatteproblematiken kring dubbla pensioner.

Vår förening beslöt då göra ett försök, att även i Sverige föra ut de problem som återflyttare (och pensionärer som är svenska medborgare men bosatta i Finland) drabbas av. Det gjorde vi i början av november genom att skicka ett öppet brev till statsminister Göran Persson.

Brevet tillställdes Dagens Nyheter för publicering samtidigt som det också, i en något längre och mer detaljerad version, skickades till Göran Persson.

Det korta inlägg vi ville ha ut via DN refuserades av tidningen med standardmotiveringen och -lögnen, att publicering inte var möjlig på grund av "bristande utrymme". Ett senare försök att föra ut texten genom Aftonbladet rönte samma öde. AB brydde sig inte ens att meddela oss om refuseringen.

Bemötandet i de svenska tidningsdrakarna är, åtminstone inte för mig, speciellt överraskande eller förvånande. Som frilansare i drygt trettio år har jag nämligen personlig erfarenhet av den trångbröstade självupptagenhet och likgiltighet som präglar dessa tidningar vad gäller skeendet och mänskorna öster om Bottenhavet. Jag är därför ganska luttrad i sammanhanget.

Trots det har jag ändå svårt att frigöra mig från den känsla av djup vanmakt och besvikelse som drabbade mig den här gången; en känsla mest framsprungen ur det nedslående faktum att några förändringens uppfriskande vindar inte de senaste tre decennierna blåst genom de svenska medierna. De fungerar dessvärre som de alltid har gjort.

I stället för att nyfiket närma sig och utforska något nytt och främmande tar de avstånd ifrån, känner sig rentav skändade av kontakter från det okända. Och stryper därmed för sig själva ovälkomna - för andra angelägna - debatter redan i sina lindor.

Det handlar om en brist på den fria debattens syre som fortsättningsvis och cyniskt förkväver alltför många röster; nödrop från utsatta, små mänskor hopplöst och stundtals uppgivet kämpande för att försöka förbättra sina levnadsvillkor i kamp mot ett samhälle som för länge sedan slagit dövörat till.

Det handlar också om okunskap och fördomar. Det handlar om avsaknad av engagemang och empati för medmänskor, bristvaror som alltmer synliggörs, och som ersatts av uppblåst självupptagenhet och en "hjälp-dig-själv-och-ge-fan-i-andra" -attityd som skrämmer.

Mot ovanstående bakgrund är det inte speciellt överraskande att ett efterspel till detta första misslyckade försök att i Sverige skapa lite publicitet kring de finländska återflyttarna och deras problem också fick samma mönster.

Vid en presskonferens i samband med föreningens höstmöte i Torneå gick vi ut med ett pressmeddelande, till vilket vi bifogat brevet till Göran Persson. De två (!) tidningar, Haparandabladet och Pohjolan Sanomat (Kemi), som var representerade vid pressmötet fick vår info både muntligt och skriftligt och presenterade omgående aktuell problematik i utförliga reportage. Till de svenska och finländska tidningar (ett trettiotal) som fått inbjudan men som struntade i att ställa upp på presskonferensen skickade vi materialet via e-post.

Den enda finlandssvenska tidning som direkt förde ut vårt budskap till Göran Persson var Syd-Österbotten. Vasabladet presenterade samma inlägg med en veckas fördröjning. Några andra tidningar i Svenskfinland ställde inte upp för oss. Ingen tidning i Sverige publicerade heller, mig veterligt, det material vi tillställde dem per e-post. Inte ens en liten bulletin på nyhetsplats. Att vänta sig ett ledarstick i någon tidning i Finland eller Sverige var och förblir förstås utopiskt.

Resultatet av vår "kampanj" blev således något bättre i Finland än i Sverige. Men ändå inget att hurra för.

Så fungerar media, "den tredje statsmakten" när det handlar om en så obetydlig minoritet som återflyttarpensionärer.

Vad finns då att säga om våra politiker?

Vid Nordiska Rådets senaste träff i Helsingfors applåderade både Paavo Lipponen och Göran Persson den utredning som Ole Norrback gjort om nordbornas rättigheter, om det byråkratiska krångel och den negativa särbehandling som omisskännligt drabbar mobila nordbor. Herrar statsministrar ville ha fart på förverkligandet av de förslag som finns i rapporten. Men vad händer? Ingenting!

Detsamma måste dessvärre sägas också om de beslutsfattare som finns något längre ner i den politiska hierarkin. Öga mot öga, i privata samtal med riksdagsmän och -kvinnor är återflyttarna värdefulla, "en tillgång för samhället", och värda att lägga ett gott ord för i försök att förbättra deras levnadsvillkor. Verkligheten, skeendet talar ett annat språk, något som inte kan missförstås - inte ens av återflyttarna.

Den rådande attityden till återflyttarna i etablissemanget avslöjas i Rosie Skinnars inlägg (i Vbl 17/11) "Nu behövs konkreta handlingar". Samtidigt som det var både rörande och välgörande att notera hennes stöd för det vi kämpar för kändes det nedslående att (igen) konfronteras med det kränkande uttalandet från överinspektören, Mirjami Saarelma, på Skatteförvaltningen, att "..det vore bättre för våra återflyttare att stanna i Sverige efter pensioneringen".

Mycket tydligare kan det inte sägas, att återflyttarna ses som enbart en belastning för samhället.

För övrigt tycker jag, att det är dags att överinspektörer och andra byråkrater på statliga verk, vars feta löner också vi återflyttare bidrar med skattemedel till, lär sig lite folkvett. Förhoppningsvis ska det leda till att de slutar med att offentligt sprida fräcka och nedlåtande plattityder om de medborgare de är tillsatta att betjäna.