Mikael Broo/Malax 

LIKGILTIGA VARGFORSKARE OCH MAKTHAVARE 

Jag gjorde tidigare i höstas ett försök att provocera vargforskarna till debatt om den drastiska ökning av vargbeståndet som vi för närvarande har i landet och om det de själva håller på med i sammanhanget. Det blev aldrig någon debatt - bortsett från en indignerad kommentar från Ilpo Kojola i vilken han bara ondgjorde sig över att någon överhuvudtaget dristade sig ifrågasätta vargforskningen och dess resultat; en övermaga och självgod inställning av en viltforskare som är ”anställd” av skattebetalarna. 

Så fungerade minsann inte hans föregångare – rovdjursforskaren Erik S Nyholm. Kanske var det därför han för tio år sedan av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, VFFI, under diskutabla former manipulerades bort från tjänsten som landets förste rovdjursforskare (se artikeln "Viltforskarskandal i Finland" /Jaktsidan/JJ-texter). 

I VFFI: s ögon blev förmodligen Nyholms kunnighet, folklighet och popularitet för mycket och hans uppskattning utomlands, både i öst och väst, en skugga i vilken de övriga finska rovdjursforskarna försvann. Att han dessutom var en inbiten jägare var något som inte passade det akademiska viltforskaretablissemanget i Helsingfors. 

Dagens rovdjursforskning - och rovdjurspolitik - har tyvärr fjärmat sig alltför långt från medborgarna, framförallt från den landsbygdsbefolkning som tvingas leva med de problem som den nuvarande utvecklingen medför; problem som för varje år allt mera kommer att accentueras. Och då varken rovdjursforskarna, politikerna eller de ansvariga myndigheterna för skeendet i dag visar några tecken på att lyssna och ta till sig de rop på hjälp och krav på förändringar som framförs kan det sluta med rena anarkin i våra skogar. 

Den större lyhördhet som samtidigt visas mot de djurrättsaktivister och naturfanatiker som högljutt kräver och ibland med olagliga medel visar att rovdjursskydd och –rätt måste gå före människors trygghet, livskvalitet och utkomstmöjligheter på landsbygden kommer att bli en ytterligare anarkiutlösande faktor. Men den tidsinställda bomben förträngs av alla ansvariga. 

Ett färskt exempel på viltforskarnas nonchalans och rigida likgiltighet har vi i Malax. Sen det i somras revs sexton får hos en fårfarmare försökte vi få hjälp från vargforskningen för att fastställa om det var en, två eller fler vargar som etablerat sig i våra skogar. Exkrementer (skit) samlades in från tre olika platser och skickades till VFFI-filialen i Uleåborg med begäran om en DNA-analys. En sådan kunde nämligen ha gett exakt besked om antalet vargar. 

Men tiden gick och ingenting hände. Påstötar gjordes via telefon utan att de resulterade i någonting. Det verkade inte finnas något intresse hos VFFI att hjälpa till med en utredning kring vargarnas antal i Malax. Någon förklaring till utebliven DNA-testning har i alla fall inte presenterats. Slutet på historien blev att exkrementerna på begäran returnerades. Enligt uppgift har också det enda svenskspråkiga jaktvårdsdistriktet i landet, Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt, liknande erfarenheter av viltforskningens ovilja till samarbete. Då handlade det om VFFI-filialen i Taivalkoski. 

Utan hjälp av vargforskarna har vi dock klarlagt att det finns åtminstone ett vargpar i skogarna i Malax. De observationer som gjorts tyder på att det är en hane och en hona, ett alfapar, och att de nog har kommit hit för att stanna eftersom tillgången på både får, annan frigående boskap, jakthundar och vilt är god. Nästa sommar kommer vi därför högst sannolikt att ha mellan 6 – 8 vargar i Malaxskogarna. 

Sorgligt nog är det inte enbart vargforskningen som uppvisar nonchalans och likgiltighet för den utveckling som nu drabbar människorna på landsbygden. På samma sätt fungerar också ansvariga myndigheter i sammanhanget. I mitten av oktober lovade jord- och skogsbruksministeriet att det skulle färdigställas en total, komplett, översättning till svenska av utkastet till skötselplanen för varg. Den skulle vara klar i slutet av oktober. Efter kontakt med en tjänsteman på ministeriet med en begäran om den första översättningen blev jag lovad att jag utan ny uppmaning skulle få den kompletterade översättningen. Men någon sådan har jag inte ännu sett till. 

Den så kallade vargtelefonen, som kan ge upplysningar om var GPS-försedda vargar finns, är ett annat bra exempel på hur bristfälligt både viltforskning och myndigheter fungerar i relationerna till befolkningen på landsbygden. Informationen som lämnas ut till dem som kontaktar vargtelefonen ges nämligen med ett dygns eftersläpning. Därmed är infon mer eller mindre värdelös. Om en Malaxbo får uppgifter om att vargen Herkules för ett dygn sedan befann sig i Vöråtrakten finns det ingen garanti för att den vid kontakttillfället finns kvar där. En varg kan flytta sig miltals bara under en natt. 

Ska jägare ha någon nytta och glädje av vargtelefonen och därmed bättre kunna skydda sina hundar från att bli vargföda måste uppgifterna om var GPS-vargarna befinner sig vara pinfärska. Detsamma gäller förstås för andra som är måna om sina husdjur. Men några tecken på en ändring till att lämna ut aktuell info - i stället för dygnsgamla uppgifter - via vargtelefonen kan inte skönjas. 

Våra beslutsfattare, med ansvarige ministern och jägaren Juha Korkeaoja i spetsen, skulle kunna ta tag i och lösa de här problemen. Men hos dem finns inte heller, på några få undantag när, vare sig vilja eller mod att göra någonting. De vågar knappt uttala sig och visa var de står. Säger de något så skyller de oftast på Bryssel och EU: s habitatdirektiv. Kanske väntar de att den pågående avfolkningen av landsbygden ska lösa problemen. 

De frågor jag i mina tidigare inlägg ställde till Ilpo Kojola fick inga svar. Han ville inte förklara vart invandringsöverskottet av vargar från Ryssland tagit vägen och varför det bara är Erkki Pulliainen som intresserar sig för och bearbetar den statistiken. Han brydde sig inte om att uttala sig om hur invandringen påverkar vår vargstam kvantitativt och strukturellt. Och inte heller hade han någon kommentar till varför vårt vargbestånd ökat så blygsamt som med 7 – 10 procent från år 2004 trots den omfattande invandringen österifrån. 

Alla medborgare förutsätter att det kostnadskrävande uppdrag viltforskarna har anförtrotts av samhället och att det arbete de i dag utför ska vara till nytta för oss alla. Men det kan bara bekräftas genom en förtrolig samverkan med och stöd för alla som i en problemsituation ropar på hjälp och genom en större öppenhet och insyn i viltforskningens verksamhet. 

Landsbygdsbefolkningen kräver klara besked om vad de ökande rovdjursbestånden innebär för deras utkomstmöjligheter och livskvalitet i framtiden. Det är något som inte enbart Ilpo Kojola & Co måste bidra med att förklara utan även våra beslutsfattare och ansvariga myndigheter. 

Tillbaka