När min gode vän Ole Norrback häromåret presenterade sin rapport om "Nordbornas rättigheter" väckte den stora förhoppningar om positiva förändringar hos både återflyttare och de finländare som bor och jobbar i Sverige eller något annat nordiskt land. Inte minst för att utredningen också kommenterades i så positiva tongångar av våra högsta beslutsfattare.

Då, vid en jubileumshögtid för Nordiska Rådet i Helsingfors, konstaterade nämligen både dåvarande statsministern, Paavo Lipponen, och hans svenska kollega, Göran Persson, att det nog nu skulle bli fart på att avlägsna alla problem och gränshinder som irriterat i och försvårat den fria rörligheten i Norden.

Vad har hänt sedan dess? Inte ett skvatt!

Debatten om beskattningen av återflyttarnas pensioner går därför igen het både i finska och finlandssvenska tidningar - åtminstone här i Österbotten. Ämnet upplevs förmodligen för dem det inte berör som uttjatat. Det är lätt att förstå. De "närmast sörjande" är förstås av annan mening.

Själv har jag också tidigare bidragit med så många inlägg i debatten (i huvudsak i Vbl och Husis) att jag verkligen upplever mig som tjatig. Jag hoppas att alla läsare har överseende med detta.

I den pågående debatten har det både i Jt och Vbl från många håll hävdats, att den nuvarande beskattningen av återflyttarnas (dubbla) pensioner är såväl korrekt som klanderfri. Den bedömningen står i första hand ansvarig minister för, Ulla-Maj Wideroos, liksom några riksdagsmän. Och betraktar man problematiken enbart utifrån den lagstiftning som idag reglerar den aktuella beskattningen finns inget att invända mot den uppfattningen.

Men. Det finns många exempel på lagar och förordningar som tillkommit i vällovliga syften men som sedan i praktiken visat sig fungera både snett och orättvist. Lagstiftning är därför ständigt i behov av omvärderingar och nödvändiga justeringar som rättar till oväntade och icke önskvärda effekter. Detta gäller i hög grad för det regelverk som idag styr beskattningen av återflyttarna.

Det som enligt min mening talar för en översyn och förändring av de bestämmelser som nu styr beskattningen är följande:

1. Sjukförsäkringspremien. Alla som jobbat och haft löneinkomst i Sverige och där betalat skatt har redan med det skatteuttaget erlagt de avgifter som ska garantera deras socialskydd och trygghet som pensionärer. Då Finland nu för pensionärer med dubbla pensioner tar ut sjukförsäkringspremie på pensionen från Sverige innebär det, att just de återflyttarna måste betala den två gånger. Är det rättvist?

EG-domstolen har slagit fast att det land som utbetalar pension också ska stå för socialskyddsavgifterna - inte boendelandet. Hittills har dock Finland (utom för de med endast svensk pension) vägrat att acceptera detta. Ändrar inte våra egna beslutsfattare förhållandet går nog EG-domstolen in igen och rättar till felsteget.

2. Progressionsuppräkningen. I motsats till exempelvis Sverige har Finland försäkrat sig om rätten att för fastställande av totalskatten räkna ihop dubbla pensioner. Det sätt det görs på är högst diskutabelt. Källskatten (25 %) som i Sverige avdragits räknas nämligen också in i återflyttarnas sammanlagda pensionsinkomster. Pengar som således inte ens kommer till Finland belastar och höjer sålunda återflyttarens beskattning. Att avräkning sedan från slutskatten sker med den svenska källskatten kan inte dölja det faktum att det här inte handlar om annat än skatt på skatten; dubbelbeskattning.

Finland försvarar förfarandet med hänvisning till det nordiska skatteavtalets 25:e artikel, moment 3d, som bara handlar om progressionsrätt när det gäller "inkomst eller förmögenhet". Att det i samma avtals18:e artikel sägs att pension och livränta ska beskattas endast i utbetalande land struntar man blankt i.

3. Det nya pensionssystemet i Sverige. Sedan drygt ett år tillbaka tillämpas ett nytt pensionssystem i Sverige. Kortfattat sagt innebär ändringen för återflyttarna att många får en höjning av sin bruttopension från Sverige medan andra drabbas av sänkningar. Den tidigare folkpensionen, som var helt skattefri, försvinner samtidigt som beskattningen i Sverige förändras. Ett så kallat "fribelopp" har införts, vilket innebär att man före beräkningen av källskatten i Sverige från bruttopensionen avdrar ett belopp innan källskatten beräknas. Det betyder att den verkliga källskatten i förhållande till bruttopensionen från Sverige kan understiga 25 procent. Det låter ju bra.

Men förändringen i Sverige innebär med största sannolikhet att den beskattning som drabbar återflyttarna i Finland ytterligare kommer att skärpas. Så sker om det så kallade fribeloppet som avdras från bruttopensionen i Sverige nonchaleras i Finland. Den totala och beskattningsbara andelen av den svenska pensionen kommer då att öka. Något besked om hur det blir med detta har inte ännu skattestyrelsen presenterat. Personligen har jag onda aningar.

4. Avdragsrätterna i beskattningen. Det så kallade deGroot-domslutet i EG-domstolen fastslog att generella och personliga avdrag för fastställande av beskattningsbar inkomst ska utgå enbart från och beräknas på den inkomst som kommer från boendelandet. Idag beräknas, enligt nu gällande regler i Finland, dylika avdrag för återflyttare med dubbla pensioner utgående från storleken av de sammanlagda pensionerna. Det innebär att de flesta avdragen, framförallt det så kallade pensionsinkomstavdraget, kraftigt reduceras eller till och med helt försvinner - något som ju samtidigt bidrar till både högre sjukförsäkringsavgift och en ökad slutskatt för återflyttarna.

Våra beslutsfattare har också negligerat denna fingervisning från EU. Det kan leda till fler näsknäppar när det gäller Finlands sätt att hantera skattefrågor och utlandspensioner.

5. Skattebyråkratin. Jag har i tidigare debattinlägg påpekat att det beskattningssystem som Finland valt att tillämpa vad gäller återflyttarna ger mindre slantar i statens skattekista än om man skulle slopa förfaringssättet. Metoden är nämligen så svårhanterlig och tidsödande att det krävs ett otal skattebyråkrater för att tillämpa, räkna ut och uppbära de skatter det gäller. Besvär till skatterättelsenämnder och överklaganden till förvaltningsdomstolar landet runt bidrar än mer till att öka kostnadsbördan för samhället.

Det är som med den hundskatt som förr uppbars i kommunerna. Den kostade betydligt mer än den smakade!

I Sverige har man insett detta och handlat därefter. Det finländska samhället tycks dock inte ha lärt sig något av erfarenheterna i broderlandet.

6. Den fria rörligheten i Norden och inom EU. En oantastlig och närapå helig princip inom EU - och även i Norden - är det man kallar den "fria rörligheten"; inte bara av kapital utan också när det gäller människor. Jag har personligen fått så många vittnesmål från blivande, finländska pensionärer i Sverige om hur oöverstiglig skattetröskeln upplevs, när de vill flytta tillbaka till sina hemtrakter, att jag vågar beteckna rättesnöret om "fri rörlighet" som endast en utopi.

Skattesystemet i dagens Finland tvingar presumtiva återflyttare att stanna i Sverige. Inget skattesystem någonstans i världen borde ha sådana effekter.

Behandlingen av återflyttarna beskattningsmässigt är annars inte en fråga om enbart pengar. Det handlar kanske mera om principer och attityder.

Den tid jag ägnat mig åt att via vår förening -Pohjanmaan Paluumuuttajat-Österbottens Återflyttare ry - tillsammans med våra finska gelikar försöka förbättra levnadsvillkoren för återflyttarpensionärerna har gett mig beklämmande erfarenheter. De flesta återflyttare, finlandssvenskar som finnar, vittnar om en nedlåtande, kränkande och diskriminerande attityd och behandling i kontakterna med myndigheterna.

Det är i sig ett större och mer svårlöst problem än alla de skattetekniska frågor som ventilerats hittills i tidningarna och i den omdiskuterade debatten i riksdagen.

Att återflyttarna anser sig svikna av beslutsfattarna behöver väl egentligen inte ens sägas.

Tillbaka