Varför 25% källskatt på pension från Sverige?

En insändarskribent, Else-Maj Berglund (Dagsmark), som säger sig lyfta en blygsam pension från Sverige, undrar i Vbl ("Sverigepensionerna" 19/11) varför den höga skatteprocenten tas ut, då man ju som mantalsskriven här har kommunal service bara i Finland.

Tydligen är hon omedveten om, att man som finländsk pensionär bosatt i Sverige, får avstå 35% i skatt på en pensionsdel från Finland.

Några fler inlägg i debatten har inte synts till. Sfp:s svenskösterbottniska riksdagsmän håller fortsättningsvis tyst.

I ett sakligt hållet debattinlägg gör skattedirektören Roger Thölix ett försök att förklara hur beskattningen av Sverigepensionerna går till. Inlägget är värt en applåd.

Men, dessvärre bidrar inte texten på något sätt till att skingra dimridåerna kring taxeringen av pensionärer med både finsk och svensk pension. Snarare tvärtom! Det har med eftertryck bekräftats av pensionärer som, sen de tagit del av utläggningen, genast hört av sig. Verkligheten talar således ett annat språk.

Med schematiska och mycket förenklade räkneexempel försöker skattechefen i vårt distrikt övertyga läsarna om, att pensionsinkomst från Sverige i själva verket beskattas verkligt förmånligt. Strategin är exakt densamma som den som finns inskriven i Skattestyrelsens publikationer om saken; det ska till varje pris förnekas - och med sifferlekar bevisas - att svenska pensioner i det här landet drabbas av något som kan kallas dubbelbeskattning.

Parentetiskt kan jag inte låta bli att avslöja, att Skattestyrelsen de facto har en egen definition av dubbelbeskattning: "Med dubbelbeskattning avses situationer där en och samma inkomst beskattas i två länder". Vad är det? frågar man sig och svaret blir att, "om en person som bor i Finland får pension från Sverige, beskattas pensionen endast i ett land, dvs. i Sverige. På denna pension påförs inga inkomstskatter i Finland. Sålunda är det inte fråga om dubbelbeskattning". Hur detta uttalande går ihop med att bruttopension - oavsett om det är folk- eller tjänstepension - från Sverige (med den svenska skatten inräknad) bakas ihop med finsk pension och att totalskatten därefter beräknas förklaras däremot inte.

De hypotetiska (?) exempel som Roger Thölix nu redovisar för att förklara hur skatten beräknas är valda för att bekräfta det riktiga i Skattestyrelsens definition. Dubbelpensionerna i fallen Ines och Johanna är närapå jämnhöga men sammanslagna så låga, att de inte drabbas speciellt hårt av progressiviteten i beskattningen. Syftet är, som sagt, att ge läsarna föreställningen av att pensionärer med pensionsinkomst från Sverige minsann är förmånligt taxerade och följaktligen inte har något att beklaga sig över.

Jag har tidigare påpekat, att effekterna av dubbelbeskattningen blir störst när skillnaderna mellan de dubbla pensionerna är stora. Överstiger den sammanlagda pensionsinkomsten dessutom 85000 mark/år (gällde 1999) försvinner det så kallade pensionsinkomstavdraget, vilket därmed avsevärt höjer totalskatten. Exempel på effekterna i dessa fall kunde därför ha ingått i skattedirektörens redogörelse. Det skulle ha bidragit till en mer verklighetsnära beskrivning.

Också andra viktiga ingredienser saknades i texten. Det framgår inte vad som ingår i den totalskatt som Thölix laborerar med i sina exempel: Vilken är den kommunalskatt han utgått ifrån, vilka avdrag är tillämpade och har t.ex. någon sjukförsäkringspremie inräknats i totalskatten? Det är frågor som egentligen borde ha varit besvarade för att tillräckligt vederhäftigt kunna bedöma debattinlägget och dess trovärdighet.

Tidigare har jag framhållit, att beskattningen av pensionärer med pension också från Sverige behandlas både olika och godtyckligt och att det kan bero på att bland annat skattemyndigheterna "inte till fullo behärskar ämnet". Skattedirektörens "fallstudier" i Vasabladet bara bekräftar och förstärker den insikten.

Två pensionärer med lika stora sammanlagda, dubbla pensioner (50000,-) får till finska skattekistan betala 4840 mark (Ines) respektive 2400 mark (Johanna) i skatt; en skillnad på 101,6 procent!

I fallet Ines är den skattedel som hänför sig till sverigepensionen dessutom fel beräknad. Ifall skattechefens inledande resonemang om, att det "från totalskatten dras bort lika stor andel som pensionen utgör av totala inkomsten", är korrekt borde den delen för Ines vara 40 procent (0,40 x 7400 mark), dvs. 2960 mark. Skattedirektören har emellertid fått den till 2560 mark, vilket är bara 35,9 procent av totalskatten. (Ines påstås dessutom, trots att hennes pensionsinkomst från Sverige är folkpension, som där är skattefri, betala sin skatt både till Sverige och Finland).

Johanna däremot får ett avdrag på hela 67,6 procent (5000 mark/7400 mark), något som inte heller det överensstämmer med den inledande förklaringen. Och frågan är om det avdraget verkligen är förenligt med Skattestyrelsens anvisningar i sammanhanget.

Ovanstående visar med all tydlighet hur krångligt och invecklat hela systemet är. Och om inte ens skattedirektörer korrekt kan beräkna skatten på dubbla pensioner, hur ska då pensionärerna det gäller kunna lita på att de alltid blir rätt behandlade?

Hur enkelt skulle det inte vara, och hur många arbetsdagar skulle det inte sparas in på skattemyndigheten, om man tog i bruk den förenkling som Sverige tillämpar?

Artikel/Vasabladet

GODTYCKLIG BESKATTNING

Jag förstår den klentrogenhet som Erik Bagerstam ger uttryck för (24/11) i Vasabladet beträffande det som skattemässigt kan ske med pensionsinkomst från Sverige. Innan jag själv engagerade mig i problematiken tillhörde även jag de klentrognas skara. Det beklagar jag.

Efter alla de personliga vittnesmål jag fått per telefon och brev och utifrån den info jag inhämtat via Skattestyrelsens publikationer i ämnet, betraktar jag mig numera som rätt upplyst i sammanhanget. Någon expert är emellertid inte jag heller, precis som den gode vännen Erik tillstår vad beträffar den egna insikten. Men kan man läsa innantill, lägga ihop två och två och använda sunt bondförnuft kommer man ganska långt i alla fall.

Därför tvekar jag på intet sätt att idag beteckna de finska skattemyndigheternas taxering av de svenska pensionerna som en regelrätt (eller rättare sagt regelvidrig) dubbelbeskattning. Den står inte i överensstämmelse med det skatteavtal som ingåtts mellan de nordiska länderna. Sverige lever upp till de utfästelser som ingår i avtalet. Men det gör inte Finland. På ett diskutabelt, för att inte säga svinaktigt, sätt snyltar statsmakten i det här landet på ett socialt underhåll, som pensionärerna själva mödosamt byggt upp under arbete utomlands. Det nordiska skatteavtalet tillämpas således olika i Finland och Sverige - precis som också Erik Bagerstam konstaterar.

Bekräftelse på dubbelbeskattningen i Finland finns inskriven i den broschyr bland Skattestyrelsens publikationer, som jag beskrev i texten "Pensioner och skatter" (Vbl 15/11). Trots att huvudbudskapet i skriften är, att "svensk pension inte beskattas i Finland", beskrivs samtidigt att så sker; ett i sanning märkligt dubbelbudskap från vår högsta skattemyndighet.

Det finns ingen anledning att nu en andra gång beskriva det förfaringssätt, för beräkning av skatt på utlandspension, som saluförs i broschyren. Intresserade, som eventuellt missade eller hoppade över min text, kan säkert få tag i den igen eller - varför inte - själv införskaffa (och försöka tolka) dokumentet ifråga från skattestyrelsen.

Ju mer jag funderat på den här problematiken, ju fler fakta jag samlat på mig, desto mer övertygad har jag blivit om, att varken lokala/regionala skattemyndigheter eller politiska beslutsfattare till fullo behärskar "ämnet". Det är för krångligt och tidsödande att sätta sig in i ordentligt. Och det är en inte alltför stor grupp medborgare som berörs av problematiken: För politikerna är därför detta lika med "ointressant". Debatten hittills har bekräftat det riktiga i det påståendet. Godtycklig och olika behandling av pensionärerna med någon form av pension från Sverige talar för samma sak.

Den enda rikspolitiker som, åtminstone i Vasabladet, bevärdigat debatten med ett uttalande är kristliga förbundets Bjarne Kallis. Det ska han ha en eloge för. Men alla som följer debatten noterade förvisso att det enda han nändes kommentera i sammanhanget var frågan om sjukförsäkringspremie på utlandspensioner.

Hur detta ska tolkas kan man givetvis, om man vill, spekulera en hel del ikring. Kan han beskattningsproblematiken tillräckligt bra? Och om så är fallet: Anser han att dagens taxering är skälig och rättmätig och att inga ändringar därför behövs? Men detta är frågor som naturligtvis bara han själv kan besvara.

Spörsmålen pockar också på svar även från andra, inte minst från sfp:s alla riksdagsmän. I skrivande stund har, mig veterligt, inte en enda av dem redovisat någon som helst åsikt i sammanhanget; en tystnad som noterats med stor besvikelse av dem det handlar om. Och även om inte problemet kan betecknas som någon specifik finlandssvensk fråga är det ändå inte något som sfp-riksdagsmännen kan eller har råd att nonchalera. Det är säkert också hälsosamt, både med tanke på framtida röstningsaktivitet och personliga röstetal, att offentligt tala om var man står och vad man eventuellt har för avsikt att göra.

I motsats till Erik Bagerstam menar jag nämligen att hela den här problematiken i allra högsta grad är en politisk fråga. Det är politikerna som lagstiftningsvägen fastställt riktlinjerna för inkomstbeskattningen. Om den inte fungerar som man tänkt sig, om det brister i skattemyndigheternas tillämpningar och/eller om man upptäcker effekter som resulterar i fördelningsmässiga orättvisor, är det politikernas uppgift och skyldighet att agera.

Börje Lindén meddelade i en insändare för en tid sedan, att han gjort problematiken till en EU-fråga. Det är bra. Men om det kan leda till någon förändring är tveksamt. EU:s medlemsstater har nämligen själva rätt att bestämma vilka skatter de ska ta ut av sina respektive medborgare. Och vem vågar tro att ett Bryssel, som (i strid med egna och tidigt uttalade försäkringar om motsatta avsikter) saboterade förbindelserna över Kvarken, skulle bry sig om en - som den där skulle betraktas – "marginell" skattefråga i Finland?

Nej, ska något förändras måste det ske i och på initiativ av politiker i Finland och då möjligen i samarbete med Sverige och övriga nordiska länder. Det kunde aktualiseras i en diskussion om revidering av det gemensamma skatteavtal, som för närvarande drabbar nordiska medborgare så ojämlikt.

Erik Bagerstam presenterar annars den kanske enklaste och bästa lösningen: Finland borde övergå till att tillämpa det nordiska skatteavtalet på samma sätt som man gör i Sverige; "… vinsten består i en förenklad taxeringsbyråkrati", säger E.B. och han kunde ha tillagt, att en sådan reform med all säkerhet även samhällsekonomiskt sett skulle ge en nettovinst för staten.

I en ny tillämpning - eller revidering - av det nordiska skatteavtalet borde man då också uppmärksamma de för enskilda pensionärer synnerligen negativa effekter som skild pensionsålder i avtalsländerna skapar. Det är inte rimligt, att exempelvis en lärare med både finsk och svensk pension och lika många tjänsteår i bägge länderna, ska gå med halv pension under fem års tid i väntan på att den svenska pensionen ska börja utgå vid 65 års ålder. (Även andra yrkesgrupper drabbas naturligtvis av samma fenomen).

- Man skulle ju kunna dö under väntetiden, säger en uppringande och besviken lärare/pensionär, som nu nödgas acceptera en förtida och därmed kännbart reducerad pension för åren i Sverige.

Från stockholmsk horisont kan möjligen besvärsvägen i taxeringsärenden te sig som ett bra alternativ att få upprättelse, om man anser sig felaktigt behandlad av skattemyndigheterna. Kanske är det så i Sverige. De pensionärer som kontaktat mig har emellertid, med sina vittnesmål om hur de behandlas av skattebyråkratin, övertygat mig om, att den vägen inte i Finland är vare sig särskilt framkomlig eller speciellt ofta leder till någon förändring.

Det kan bero på skillnader i respektive byråkratiers kulturella och historiska förflutna; något som också kunde förklara det märkliga i, att - som Bagerstam undrar - "Öster-botten inte har en enda skattedirektör, som på ett auktoritativt sätt kan lägga ut texten (om problemet/min anm.) i Vasabladet".

Vad de förhöjda skattesatserna, på någondera av pensionsdelarna, beträffar verkar det som om E.B. läst inläggen i debatten slarvigt. Bland andra Stig-Göran Lassas (banktjänsteman i Harrström) beskrev utförligt i ett inlägg hur en pensionär drabbades av ett 73-procentigt skatteavdrag på sin lilla svenska pension. En annan pensionär har i Vbl-debatten redovisat liknande effekter.

Men det är ännu värre än så. Och de värsta exemplen kommer, menar jag, från de pensionärer som ringt och berättat, att de efter att ha medvetandegjorts om vad som skulle hända med deras svenska pension, föredragit att inte ens anhålla om någon pensionsdel för arbetstiden i Sverige. Ofta handlar det om mänskor, som sedan tidigare haft det svårt ekonomiskt och som dessutom inte själva verbalt, och för byråkrater och politiker lämpligt artikulerat, kunnat formulera och hävda sina rättigheter.

De har resignerat inför den tröskel som ordet och makten - personifierat i skattebyråkrater - representerar i samhället. Så ska det inte behöva vara.

Artikel/Hufvudstadsbladet/Mikael Broo/Malax (Publicerad 2/12)

ÅTERFLYTTARNAS BESKATTNING

Ole Norrback är halvvägs med en internordisk utredning om problem i flyttningsrörelsen mellan de nordiska länderna. Det mest frapperande i halvtidsrapporten är uppgifterna om med hur olika ögon myndigheter och enskilda medborgare betraktar verkligheten. Centrala och regionala myndigheter ser nästan inga svårigheter alls medan medborgarna avslöjar rader av problem och gränshinder. Skillnaden i betraktelsesätt är avslöjande och Ole Norrback konstaterar också: "Det krävs ingen fantasi för att inse att medborgarna har rätt".

För mig som återflyttare är Ole Norrbacks iakttagelser och slutsatser varken nya eller överraskande. När jag för drygt tjugo år sedan flyttade hem konfronterades jag omgående med problem, som åtminstone till en början tycktes olösliga. Men då, år 1980, fanns det både hos politiker och myndigheter en medvetenhet om och positiv beredskap att lösa de problem som aktualiserades. Det fanns också en beredvillighet i massmedia att saluföra problematiken. Allt detta bidrog då i hög grad till positiva lösningar, ändringar som dock senare visat sig vara både otillräckliga och bristfälliga.

Den omfattande emigrationen från Finland till Sverige, inte minst från finlandssvenska regioner, upplevdes på 1970-talet som något av en ödesfråga. Statsrådet tillsatte utredningar som skulle redovisa och föreslå vilka insatser som krävdes från samhällets sida för att minimera utvandringen och att underlätta en återflyttning. Kommunerna anordnade påkostade "kom-hem"-kampanjer för att locka sina utflyttare tillbaka; emigranterna betraktades som en resurs det var värt att satsa på och få hem igen. De som återvände blev också väl omhändertagna och kände sig välkomna i sina forna hembygder.

Idag finns emellertid inte, enligt återflyttarna, vare sig någon positiv inställning eller någon beredskap att positivt förändra levnadsvillkoren för återflyttade emigranter. De före detta emigranterna som nu blivit pensionärer, upplever sin situation som om de blivit en belastning för samhället. Ingen, varken politiker eller myndigheter, hörsammar nu deras behov och deras krav om förändringar klingar för döva öron. De känner sig övergivna och svikna. Och tröskeln att igen lämna landet, flytta tillbaka till Sverige eller till något annat land, har plötsligt blivit lika låg som när de en gång tvingades emigrera för att klara sitt livsuppehälle.

De finländare och blivande pensionärer som i Sverige närt förhoppning om att komma tillbaka känner också de av det förändrade klimatet i Finland. Det har jag fått många vittnesmål om. Tvivel om att hemma som pensionär, socialt och ekonomiskt, kunna leva på samma villkor som i Sverige infinner sig. Är det inte bäst att stanna kvar i Sverige? frågar de sig.

Den helt avgörande frågan för både dem och alla som redan återvänt, det som - också enligt Norrback - väckt det största missnöjet, är beskattningen av pensioner. Dubbelbeskattningen (begreppet som skatteförvaltningen vägrar att använda och acceptera) upplevs av återflyttarna som rena rofferiet från statsmaktens sida. Men skattemyndigheten bemöter all kritik och alla argument som framförs mot systemet med att enbart repetera utantilläxan: "Det förekommer ingen dubbelbeskattning i Finland". Sen hänvisar man till något som på finska heter"vapautusmenettely", på svenska ungefär befrielseprincipen eller undantagandemetoden, enligt vilken återflyttarna taxeringsmässigt påstås behandlas mycket förmånligt i jämförelse med andra skattebetalare. Verkligheten talar ett annat språk.

Förfaringssättet, systemet, är för det första så matematiskt tillkrånglat, att ingen vanlig mänska kan förstå det. Att överhuvudtaget tillämpa det kräver förmodligen hundratals, kanske tusentals (onödiga) skattebyråkrater runtom på landets lokala skattebyråer.

Beskattningssystemet är också ett speciellt undantag, som Finland utverkat i det nordiska skatteavtalet. Det tillåter landet, trots att grundregeln i det internordiska skatteavtalet är att pension ska beskattas endast i det land där pensionen utbetalas, att baka samman pensioner både från Sverige och Finland för fastställande av slutskatten. Det innebär i praktiken, att den pension man lyfter i Finland läggs samman med den svenska pensionen, plus den eventuella skatt som erlagts i Sverige. Effekterna är flera. Progressionen i skattesystemet höjer totalskatten avsevärt. Sjukförsäkringspremien som beräknas på bruttosumman blir högre. Sammanräkningen reducerar eller eliminerar helt pensionsinkomstavdraget, vilket i sin tur ytterligare ökar skatten.

Det är för mig obegripligt att det nordiska skatteavtalet kan tillämpas med så olika effekter för de nordiska medborgarna. Sverige följer, när det gäller beskattningen av pensioner, avtalstexten till punkt och pricka. En finländare bosatt som pensionär i Sverige behöver inte ens deklarera sin pensionsinkomst från Finland. Här är det endast källskatteprocenten som ger anledning till irritation. En finländsk pensionär bosatt i Sverige drabbas nämligen av ett 35-procentigt avdrag (i Finland) på sin pension medan Sverige "nöjer" sig med att innehålla 25 % av de (tjänste)pensioner som utbetalas till Finland. Folkpension från Sverige utbetalas ograverad.

I tidigare debatt om det finländska sättet att beskatta utlandspensionerna har det förts fram förslag om att Finland borde tillämpa det nordiska skatteavtalet på samma sätt som Sverige. En dylik lösning är både logiskt självklar och precis vad Ole Norrback efterlyser i sin utredning även om han uttrycker det på annat sätt ("…bör ministerrådet slå fast en gemensam princip som därefter tillämpas på samma sätt av samtliga nordiska länder".) Förändringen skulle med all säkerhet innebära en så reducerad skattebyråkrati, att det samhällsekonomiskt skulle ge en betydligt större återbäring till statskassan än det nuvarande systemet. Ändringen kräver egentligen inga andra åtgärder än att Finland avstår från sina tidigare utverkade undantagsregler i avtalet.

Också de tidigare så höga socialskyddsavgifterna (folkpensions- och sjukförsäkringspremie) har gett anledning till irritation. I början av maj kom så ett utslag i EG-domstolen (eg. ett förhandsbesked från generaladvokaten) som fastslår att Finland inte har rätt att uppbära soc.skyddsavgifter på pensioner från Sverige (eller annat EU-/EES-land). Enligt EG-domstolen är det den stat som utbetalar pensionen som ska svara för de obligatoriska försäkringsavgifterna - inte pensionären. Domslutet gällde ett enskilt fall, men borde egentligen vara prejudicerande för alla med utlandspension.

Finland föredrar dock en egen tolkning. Till en början konstaterade skatteförvaltningen, att domslutet gällde pensionstagare med bara en pension (från Sverige eller annat EU-/EES-land). I början av november fastslogs (utgående ifrån ett utslag i Rovaniemi förvaltningsrätt) att även pensionärer med dubbla pensioner kunde omfattas av EG-domstolens beslut: Men bara under förutsättning att den årliga pensionsinkomsten i Finland understiger totalbeloppet av de sjukförsäkrings- och folkpensions-premier som uppburits. Samtidigt fastställde domstolen i Rovaniemi att Finland har rätt att uppbära sjukförsäkringspremier på pensionsinkomst från Sverige av en person som också lyfter pension från Finland; en skrivning som enligt min mening är en präktig logisk kullerbytta och dessutom ren obstruktion mot EG-domstolen.

Förändringarna innebär dock ett fall framåt. Men med dessa beslut försöker man begränsa återbetalningen av de felaktigt innehållna socialskyddsavgifterna till att omfatta kanske bara ett par hundra återflyttarpensionärer. De övriga, omkring 19 800, kör man över.

Det ska bli intressant att se vad EG-domstolen anser om detta.

                                                               *    *   *

Våra finlandssvenska dagstidningar "ställer upp" för återflyttarna. Flera tidningar har den senaste tiden publicerat artiklar/reportage om återflyttarnas skatte-/pensionsfrågor. Bland dem Norra Posten. Den som är intresserad kan läsa NP- reportaget ( http://www.norraposten.com) baserat på en intervju med viceordföranden Reijo Lievonen och sekreteraren Heikki Kleemola i vår förening Österbottens Återflyttare.

                                                                *    *   *

OBS!  Skatteförvaltningen har funderat färdigt över hur tillämpningen av Rundgren-fallet ska ske. Info om detta finns på deras webbsidor. Adress: http://vero.fi

Välj först språk (svenska), sedan "aktuellt" och/eller "pressmeddelanden". Det bör tilläggas att sista ordet nog inte är sagt ännu i denna process. En slutlig lösning kan fastställas i EG-domstolen.