Artikel/Hufvudstadsbladet/Publicerad 3/12

Mikael Broo

Malax

 

 

 

 

ÅTERFLYTTARNAS  SKATTEPROBLEMATIK

 

I mitten av oktober dök ett pressmeddelande upp på Skattestyrelsens webbsajt med en lång och detaljerad redogörelse över, varför dubbelbeskattningen av återflyttarnas utlandspensioner egentligen inte är någon dubbelbeskattning. Promemorian kunde inte, åtminstone inte av mig, uppfattas som något annat än ett polemiskt genmäle till de invändningar och protester som jag och andra återflyttare inom föreningen Pohjanmaan Paluumuuttajat – Österbottens Återflyttare tidigare fört ut om skatteproblematiken kring dubbla pensioner.

 

Kärnan i budskapet från Skattestyrelsen är, att pensioner som finländska pensionärer lyfter från utlandet (i huvudsak från Sverige) inte beskattas i Finland. Konstaterandet står i exakt överensstämmelse med den formulering som är inskriven i det nordiska avtalet (artikel 18, mom.1) om undvikande av dubbelbeskattning från år 1996, att pension kan beskattas endast i det land där den betalas ut. Men budskapet från Skattestyrelsen är falskt; något som de oinsatta i sammanhanget dock inte inser.

 

I en senare komplettering till det nordiska skatteavtalet har nämligen Finland utverkat en undantagsregel, det så kallade progressionsförbehållet, ett tillägg till artikel 18 (inskrivet i artikel 25), som ger landet rätt, att för fastställande av slutskatten för återflyttarna även inräkna pensionen från ex.vis Sverige. Tillämpningen av detta tillägg innebär i praktiken att de finländska pensionärer som jobbat i Sverige  - inklusive svenska medborgare som valt att bo i Finland som pensionärer -  ändå drabbas av dubbelbeskattning. Men det vägrar Skattestyrelsen och våra makthavare att erkänna liksom att de överhuvudtaget inte vidkänns eller accepterar begreppet ”dubbel-beskattning”.

 

Att de andra avtalsslutande nordiska länderna accepterat ett dylikt förfarande förvånar storligen. För tillägget till det nordiska skatteavtalets artikel 25 om progressionsrätt upphäver den generella regel som fastställts i den 18:e artikeln. Ett avtal med regler som neutraliserar varandra eller är tvetydiga och motstridiga är enligt min mening totalt värdelöst, ett faktum som Finland ogenerat utnyttjat i beskattningen av återflyttarna.

 

Den dubbelbeskattning Finland i det nordiska skatteavtalet lovat att eliminera genom den så kallade ”undantagandemetoden” (på finska ”vapautusmenettely”) genomförs därför i stället på följande utstuderade sätt:

 

  1. Man bakar ihop den svenska bruttopensionen (nettopensionen som pensionären i Finland fått plus avdragen 25-procentig skatt i Sverige) med den finska dito. Summan utgör sedan grund  - beskattningsbar inkomst -  för den slutliga skatten i Finland. Det innebär således, på grund av progressionen i skattesystemet, att både nettopensionen från Sverige och den skatt som avdragits beskattas igen.
  2. Från slutskatten avdras sedan minst den skatt som innehållits i Sverige. Men genom progressionen har skatten nu ökat så, att den radikalt kan minska eller totalt  utplåna den ena av pensionerna; den från Finland eller den svenska beroende på proportionaliteten mellan pensionerna.
  3. På summan av pensionerna beräknas sedan sjukförsäkringspremien (som i mitten av 90-talet låg på omkring 7 procent); en avgift som enligt både nordiska avtal och EU-förordning 1408/71, artikel 33.1, inte kan uttas på pensioner från annat land, vilket även bekräftats av ett utslag i EG-domstolen.
  4. Bieffekter av summeringen av de dubbla pensionerna är att det så kallade pensionsinkomstavdraget reduceras eller helt elimineras, vilket i sin tur ytterligare ökar skatten. 

 

Självklart är detta en (smyg-)dubbelbeskattning trots alla påståenden om motsatsen från Skattestyrelsen och våra politiska makthavare. Om det skulle vara som skatteför-valtningen påstår, att ”I Finland beskattas endast de pensioner som fåtts från Finland”, borde ovanstående krångliga  - och för de flesta mänskor obegripliga -  system kunna skrotas omgående. Nedskrotningen skulle med all säkerhet ge, i inbesparade arbets-timmar och tjänster inom skattebyråkratin, en mycket större återbäring till statskassan än ”snyltandet” på återflyttarnas utlandspensioner ger.

 

Också Ole Norrback har i sin rapport, ”Nordbornas rättigheter”, insett detta även om han uttrycker det på ett annat sätt: ”Norden bör kunna fungera som en föregångare och avlägsna mycket av de skillnader som ger upphov till stort missnöje hos medborgarna och har ofta marginell fiskal betydelse.” Utifrån detta konstaterande föreslår han därför, att nordiska ministerrådet när det gäller beskattningen av pensioner”...bör fastslå en gemensam princip som därefter tillämpas på samma sätt av samtliga nordiska länder.”

 

I bredsidan som Skattestyrelsen, genom överinspektörerna Saarelma & Laanterä, avfyrat på sin nätsida finns det dock ingen förståelse för återflyttarnas önskan och Ole Norrbacks förhoppning om en i Norden jämlik behandling vad beträffar beskattning av pensioner. I stället rekommenderas återflyttarna att inte (avundsjukt) snegla på hur finländska pensionärer i Sverige beskattas (svenska staten bryr sig överhuvudtaget inte om de pensioner som kommer från Finland). Som smör på brödet brer man sedan i promemorian på med att antyda, att det vore bättre om finländarna efter pensioneringen stannar i Sverige; en övermaga och kränkande  hälsning till både återflyttarna och de presumtiva finländska pensionärerna i Sverige.

 

Enligt min mening är det högst diskutabelt om Finland i sin hantering av återflyttarna idag, när det gäller deras sociala förmåner och beskattning, till fullo fungerar i enlighet med gällande nordiska avtal och EU-förordningar. Det förekommer dessutom alltför många oegentligheter och fel i pensions- och taxeringsbeslut från ansvariga myndigheter för att förhållandena och rättsskyddet för återflyttarna ska kunna anses tillfreds-ställande.

 

Problematiken är inte en isolerad finländsk återflyttarfråga. Den angår hela Norden.