I Malaxnejdens jaktvårdsförening har det blivit en tradition att de enskilda jaktföreningarna varje år turvis bjuder på jakt inom sina respektive jaktområden - en kutym som introducerats av verksamhetsledaren Ola Sandqvist som numera är t.f. viltvårdskonsulent på jaktvårdsdistriktet. I år stod Yttermalax jaktförening i tur att arrangera bjudjakten till vilken, förutom jaktvårdsdistriktets tjänstemän, jaktchefen Stefan Pellas, Ola Sandqvist och kanslisten Barbro Klemets, också inbjudits medlemmarna i styrelsen för Malaxnejdens jaktvårdsförening.

Från jaktvårdsdistriktets kansli ställde man upp mangrant och nejdens styrelse deltog med medlemmarna Björn "Boije" Ljungqvist (Solf), Leif Ståhl (Petalax, ordförande i nejdens styrelse ), Kaj Hemming (Övermalax) samt undertecknad som samtidigt var värd för jakten. Styrelsemedlemmarna från Sundom, Bergö och Pörtom-Dahlbo hade förhinder och kunde därför inte delta. Från vår jaktförening deltog också Mauritz Ostberg, som ställde upp med sin treåriga stövare Bill, och föreningens sekreterare, Mårten Back, som såg till att gästerna fick kaffe när de på morgonen anlände till vår jaktstugaYttermalax.

Efter ett inledande nejdstyrelsemöte i vår jaktstuga, en timma under vilken snön vräkte ner i våra marker, begav vi oss iväg till Sidlandet för harjakt. En decimeter nysnö i markerna hade inte precis skapat några gynnsamma förutsättningar för en lyckad jakt.

Mauritz, som åkt ut i förväg, hade av ett par rävjagande medlemmar i föreningen fått information om ett nattligt harspår ut mot Nanevägen och begav sig därför dit för att släppa sin stövare där. Själv lämnade jag gästjägarna på skogsbilvägen och gick ner med min beagle, Gimli, längs en av villavägarna.

Då inga bilar ännu kört på vägen såg den, täckt av nysnön, härligt inbjudande ut. Men omgående stod det klart att inga harar rört sig i området under eller efter snöfallet.

-  Skulle Gimli, ännu bara i början av sin jaktliga utveckling, verkligen kunna klara av att hitta och få en hare på fötter i det här föret, tänkte jag, medan jag sakta följde honom ner mot stranden. Mera hoppfull kände jag mig vid tanken på den stövare Mauritz hade med sig. Bill hade ju tidigare presterat bra resultat på jaktprov. Säkert skulle åtminstone han kunna glädja våra gäster med ett hardrev.

Då - med ens - såg jag hur Gimli, ett par skotthåll framför mig, började doppa nosen djupt i nysnön på vägen samtidigt som svansen började röra sig på det omisskännliga sätt som bara kunde innebära att han nu hade fått vittring av harslag. Kanske hade en hare ändå rört sig här under snöfallet.

Beaglen försvann in i ungskogen söder om vägen just som jag kom fram till platsen där jag sett honom markera slag. Den begynnande optimism som jag känt när svansen började gå på hunden försvann direkt. Jag kunde inte se några som helst spår varken på vägen eller på någondera sidan.

Gimli kom tillbaka och smet nu in i tallskogen på norra sidan av villavägen. Men snart var han tillbaka ut igen och jag började tvivla att något skulle hända. Jag ringde upp Mauritz för att kolla hur det gick för hans stövare. Han meddelade att han inte tyckte det var värt att släppa Bill i det spår han tipsats om, då det inte såg ut att vara från natten. Jag föreslog då att han skulle ta stövaren med och komma tillbaka och försöka hjälpa beaglen att hitta den hare han uppenbarligen sökte.

Medan jag stod kvar och väntade på att Mauritz skulle dyka upp sökte sig Gimli igen in i skogen söder om vägen men nu något längre ner. Minuterna gick men inget hände. Men hunden kom inte tillbaka, något som åtminstone indikerade att han fortsatte med sitt sökande.

Ingen Mauritz syntes till - inte heller hans stövare - och smått irriterad undrade jag för mig själv vart fan de tagit vägen. Då upphov Gimli plötsligt med ett ljudligt skall sin röst, en hälsning till mig om, att nu skulle det bli drev av. Jag plockade fram mobilen och ringde upp Leif och meddelade att det var dags att ladda bössorna. Innan vi pratat färdigt var drevet i full gång. Jag skyndade mig upp tillbaka till skogsbilvägen för att se till att gästerna hittade de rätta och bästa passen.

Boije, Barbro och Mauritz var redan på väg till nästa villaväg, Stefan skickade jag ner till bästa passet på vägen där Gimli börjat söka och Leif och Kaj stannade på pass längs skogsbilvägen. Ola hade begett sig ut på ett privat strövtåg. Själv hade jag lämnat bössan hemma och nöjde mig därför med att bara följa skeendet och njuta av hundens arbete..

Drevet gick till en början neråt sjön till. Det lät inte som det skulle flyta så bra, något som förstås berodde på den lösa nysnön, men det fortsatte. Den snötyngda skogen, upplegan, dämpade drevskallet så att det emellanåt var svårt att höra. Jag var övertygad om att Stefan skulle bli den som fick chans att skjuta.

Efter en kvart ringde plötsligt Stefan och meddelade att Gimli kommit ut på vägen nära honom och tappat bort haren. Jag bestämde mig därför att gå ner till Stefan och kolla vad som hänt. På väg ner blev det nytt upptag, nu på norra sidan av villavägen, och när jag kom fram till Stefan berättade han att han nyss sett haren på vägen - men utom skotthåll - och att den igen hade riktning söderut.

-  Hade haren kommit inom skotthåll hade det ändå bara blivit ett skott med digitalkameran, konstaterade Stefan.

Jag rekommenderade honom att använda bössan nästa gång och fortsatte neråt längs vägen där Gimli igen dykt upp och nu försökte reda ut var haren gjort avhopp. Någon hjälp skulle han inte få och inte heller behövdes det för snart hade han igen fått upp spåret. Jag stannade upp hundra meter från Stefan och väntade på en avslutning av drevet i hans pass.

Drevet gick hackigt vidare och nu lät det som om haren var på väg mot nästa villaväg där Mauritz och Boije sökt sig pass. Åratals harjakt i området hade lärt mig hur hararna buktade och var de bästa passen fanns. Jag bestämde mig därför för att ringa upp Mauritz och kolla var dom passade.

-  Jag står sjuttio meter från skogsbilvägen i backen nära vägbommen, meddelade Mauritz.

- Gå längre ner, till svackan efter backen, uppmanade jag honom. Där brukar hararna oftast komma ut på vägen.

-  Men där står Boije redan, svarade Mauritz, och innan han hunnit prata färdigt small det två skott i området.

-  Nu sköt Boije haren, ropade Mauritz så att det skrällde i örat.

Jag tackade för beskedet och konstaterade att drevet pågått bara drygt en halvtimme och att det för hundens skull kunde ha fått fortsätta. Samtidigt kunde jag inte låta bli att känna en viss stolthet över att det var Gimli som hittat och drivit haren till skott - detta trots att vi också hade en både äldre, mer erfaren och meriterad stövare med i jakten.

Först nu började jag undra över vart Ola tagit vägen. Jag ringde upp honom och berättade att haren var skjuten. Han befann sig då på den tredje villavägen i området och hade hunnit ända ner till stranden och konstaterade därför att det var lika bra att han avbröt sin privata pilgrimsfärd genom att längs isen ta sig till den väg där jag och Stefan befann oss och komma upp längs den.

Jag kontaktade de andra och meddelade att vi nu skulle avbryta för en lunchpaus och återvände sedan i sällskap med Stefan upp till skogsbilvägen. Efterhand infann sig resten av jaktsällskapet och den mesta uppmärksamheten, med de sedvanliga gliringarna, fick förstås Boije. Barbro, som för första gången var med på en jakt, råkade stå med Boije när haren dök upp och blev skjuten; en spännande upplevelse för någon som aldrig tidigare upplevt jaktens spänning och speciella tjusning.

Stämningen var uppsluppen när vi runt en värmande brasa intog medhavd lunch och grillade korv. Jaktföreningen bjöd på öl och rökt älghjärta och muntra jakthistorier avlöste varandra på löpande band.

Efter förtäringen gjorde vi ett försök att få igång en ny hare. Gimli sökte en timme på en hare som under natten rört sig öster om skogsbilvägen men utan att hitta jössen. Bill, Mauritz´ stövare, höll samtidigt i gång inom det område där Gimli tidigare drivit, men någon hare dök aldrig upp. Efteråt konstaterade vi att stövaren tydligen sprungit om de drevlöpor som Gimli gjort.

Dagen började bli sen och de flesta tycktes vara nöjda med det som de upplevt och sett. Vi avbröt därför och var och en åkte hem till sitt en jaktupplevelse rikare än tidigare.

Haren förärade Boije jaktvårdsdistriktets kansli att där tillredas, förtäras och med lämpliga drycker nersköljas till åminnelse av bjudjakten i Yttermalax.